LÖRDAGSKRÖNIKAN

Så var det lördag igen och jag hoppas att helgen blir varm och helst solig.

Trädgården vaknar till liv och det finns lite att ta tag i, men det är ett kärt besvär.

Har funderat lite kring det här med teamwork, alltså lagarbete.

Hur viktigt det faktiskt är och vilken tillfredsställelse det kan ge.

Men är vi på väg att bli sämre på att samarbeta i detta alltmer individualistiska samhälle?

I torsdags spelade Sveriges fotbollsherrar VM-kval mot Georgien och inte ens den som inte är ett dyft sportintresserad har kunnat undgå att Zlatan gjort comeback i blågult.

“Han är från Malmö”

Zlatan är inte en personlig favorit (han är från Malmö, jag från Helsingborg) men det är en fantastisk fotbollsspelare, det spelar ingen roll att han är närmre fyrtio.

Matchen hade ju snackats upp rejält och frågan var väl bara med hur många mål Sverige skulle vinna nu när vi kryddat Janne Anderssons framgångsrika lagbygge med Sveriges bäste genom tiderna.

Hur det gick?

Ja, det var en ganska usel match av Sverige och tio sekunder av finess samt en fantastiks räddning av Kristoffer Nordfeldt bärgade en knapp 1-0-seger.

Tre poäng var naturligtvis det viktigaste, men det såg inte bra ut och det var LAGET som fallerade.

Landslaget har massor av skickliga spelare på planen men i den här matchen hängde inte lagdelarna ihop, det var slarvigt och ofokuserat, ibland övermodigt.

Man tummade på detaljer som man varit noggrann med förut.

“Inte tillräckligt bra”

Spelet var långa stunder miserabelt trots all den kvalitet som fanns på planen.

Laginsatsen var inte tillräckligt bra.

Då spelar det ingen roll hur individuellt skickliga spelare du har.

Inte ens Messi eller Ronaldo hade ensamma kunnat få ett lag i division två att vinna SM-guld.

Det svenska landslaget har aldrig haft lika många världsstjärnor som de stora fotbollsnationerna men det svenska kollektivet har fällt stora motståndare och gett det svenska landslaget respekt i fotbollsvärlden.

Ett par exempel är ju VM-bronset 1994 och kvartsfinalplatsen i VM 2018.

“Landsfadern”

På tal om 2018 så var det ju VM-sommaren då lagkapten Andreas Granqvist (Ja, han är från Helsingborg) blev ”Granen” med hela svenska folket och till och med kallades ”landsfadern”.

En spelare som inte är någon stor lirare eller målskytt blev symbolen för det svenska kollektivet och det är typiskt svenskt att hylla en kämpe, en grovjobbare som sätter laget före jaget.

Fortfarande idag anser en fjärdedel av svenska folket, en klar majoritet i undersökningen, att ”Granen” ska bära kaptensbindeln i EM i sommar om han är fullt återställd efter sin långa skadeperiod.

Och detta trots ”Kungens” eller ”Lejonets” återkomst till blågult.

När jag spelade handboll var det oerhört svårt att glädjas över en fin insats mellan stolparna om vi fått stryk, men samtidigt var en del spelare mer intresserade av hur många mål de gjort.

Jag förstod inte det där, det spelade ju ingen roll – vi hade ju fått stryk, men de var ganska mycket yngre än mig.

Känslan av att vinna med ett lag, att ta hem en jämn match eller vinna en serie – att uppnå något tillsammans med andra är däremot otroligt häftigt.

“Av yttersta vikt”

Teamwork är av yttersta vikt på många håll, inte minst i skolans värld.

Det gäller i klassrummet, i det dagliga arbetet med eleverna.

Det är oerhört att skapa en vi-känsla, ett tillåtande arbetsklimat där eleverna kan känna trygghet och bli medvetna om att vi siktar mot gemensamma mål.

Jag vill arbeta tillsammans med eleverna och trots att betygen är individuella så strävar de flesta efter att lära sig så mycket som möjligt och det finns inte mycket man lär sig mer av än att samarbeta med andra, att diskutera problem och frågeställningar, brottas med problem och komma fram till lösningar tillsammans.

Det är samma sak med det kollegiala samarbetet, det kan handla om ämnesövergripande projekt eller att hantera elever som har svårigheter på olika sätt.

Då måste skolans olika stödfunktioner samarbeta effektivt, även hemmet ska involveras och framgångsreceptet stavas just lagarbete.

“Bästa någonsin”

Under pandemin och distansundervisningen har vi på min skola haft en stor nytta av det kollegiala lärandet för att förbättra undervisningen genom att vi lärt oss olika finesser och tekniska saker av varandra. Det har nog varit det bästa fortbildningsåret någonsin.

I arbetslivet är det samma sak, de flesta arbetsplatser vill ha människor med förmåga att samarbeta, att kunna hantera samspelat med andra människor. Ett projekt, vilket som helst, blir ju inte bra om en av medlemmarna inte gör sin del.

Däremot så har väl individualismen brett ut sig alltmer i samhället, det är mycket fokus på ”jag” och ”mitt” idag.

Winston Churchill påstås en gång ha sagt något i stil med ”den som inte är röd (vänster) när han är ung har inget hjärta, den som inte är blå (höger) när han är gammal har ingen hjärna”.

Det kan tolkas som att när man är ung har man höga ideal och en starkare solidaritet med andra, men när man blir äldre har man samlat på sig erfarenheter och får en lite mer pragmatisk syn på livet. Det är kanske svårt att vara trogen sina ungdomliga ideal.

Nu tycker jag kanske att det inte är så stor skillnad på unga och äldre, det finns rätt mycket individualister i bägge grupperna.

Oavsett om man är röd eller blå så är det ändå ingen som klarar sig på egen hand, det är ju ett som är säkert.

På tal om rött och blått så är det snart valår och då kommer partiernas samarbetsförmåga och teamwork verkligen att sättas på hårda prov.

“Nyttigt för hela samhället”

För övrigt så är det synd att så många årskullar av ungdomar inte fått göra lumpen. En sak man fick lära sig där var verkligen vikten av att samarbeta, att anpassa sig och förstå att man inte alltid kan få som man vill.

Militärtjänstgöringen var inte rakt igenom fantastisk, men att få en grupp människor att dra åt samma håll och få till en väl fungerande grupp som kan lösa knepiga uppgifter snabbt – det fick man lära sig.

Det var mycket nyttigt och jag tror att det är mycket nyttigt för kanske främst bortklemade pojkar (ja, även flickor) att komma hemifrån och få lära sig att allt inte kretsar kring dem.

Nu är det väl på gång men en ny form av värnplikt, och jag tror att det kan var nyttigt för hela samhället.

Fortsätt att hålla i, hålla avstånd och hålla ut.

Var rädda om varandra!

Ha en fortsatt trevlig helg!

/Thomas

Thomas Wennerklint

Krönikör. Lärare som levererar lördagskrönikan om skolan, samhällsfrågor, sport och mycket mer. Åsikter som uttrycks i krönikan är skribentens egna.

thomas@oskarshamns-nytt.se