INSÄNDARE

Tack, herr statsminister!

Jag har varit mammaledig med tre barn, som är spridda över 20 års tid, med avbrutna studier och ströjobb/sommarjobb/vikariat som en följd av det.

Via skatten har jag, trots att jag lever på lägstanivån, varit med och betalat för ett löpband för 70 000 kronor och statsministerns födelsedagskalas! Och jag var inte ens bjuden!

Jag lever dessutom med skyddad identitet och har förlorat precis allting.

Jag var, och är, tvungen att köpa allt som finns, och behövs, i ett hem – för mig och min nyfödda.

Vi har inte, och får inte ha, kontakt med någon som kan hjälpa oss.

Vi har ingenting!

Socialförvaltningen beviljade mig 8 000 kronor, som jag skulle köpa ett helt hem för!

Jag fick listor på vart vi skulle åka för att exempelvis hitta den billigaste potatisskalaren. Sedan transporterades allt till ett nytt boende som jag hittade utan någon hjälp.

“Absurt”

Min nyfödda fick två bodys beviljade!

Alla med barn förstår hur absurt det är…

Sedan har vi 600 kronor i månaden som är öronmärkta för kläder, hygienartiklar, vagn, bärsele, säng och sängkläder.

8 000 kronor var vårt liv värt.

Statsministerns vader är tydligen värda 70 000 kronor.

Jag hade med nöje slutat att leva skyddat, om det inte vore för att jag då skulle ge upp mitt och mitt barns liv.

“En dödsdom över oss”

Vi har en dödsdom över oss.

Jag har inte ens råd med mat till mig själv – jag äter mitt barns rester.

Socialförvaltningen vägrade hjälpa oss med betalningen av flytthjälpen – de ansåg att det skulle betalas med min föräldrapenning.

Stoppa gärna våldet mot kvinnor, men det går inte så länge detta är vad som väntar!

Jag hade aldrig tagit steget och flytt om jag hade vetat detta!

Men jag kan inte medvetet ta steget tillbaka när jag vet vad som väntar. Jag har bokstavligen mitt barns liv i mina händer.

Vi har inslagningspapper under sängen, på grund av att det inte finns värme i lägenheten. Lakan och påslakan får fungera som gardiner och jag äger bara två par strumpor och en hel bh.

Min son har allt, förutom en säng, här. Socialförvaltningen vägrar hjälpa oss med att få hit den.

Kläder har jag fått köpa dubbelt av – men det stora har jag inte råd med. Och jag varken kan eller får kontakta någon från mitt tidigare, och enda, liv/kontaktnät.

Förlorar man, exempelvis, allt i en brand, eller efter en stöld, så får man ut värdet av det på sin försäkring.

Men det finns ingen försäkring som ger mig ersättning för allt jag förlorade – och alla jag tvingades bryta kontakten med, när jag tvingades fly och sluta existera – för att få en större chans att överleva.

Jag gav upp allt för att bli ingen, äga inget och leva i konstant tystnad.

Jag och mitt barn tillhör en tacksam grupp, som tvingas betala för politiker som använder oss när det fiskas röster med tomma ord och löften som inte följs upp.

Och alla tycks tro att förändringar genomförs.

För vi är en grupp som inte kan höras och inte får finnas.

För skulle vi göra det, så skulle vi riskera att röjas och definitivt inte finnas alls.

Men jag tycker ändå att folk borde förstå.

“Allt fler kvinnor dödas”

Allt fler kvinnor dödas på grund av våld i nära relation – så det har inte blivit bättre på något sätt, över huvud taget!

Man har inte ens rätt att ha en minimal buffert för att kunna klara av det ekonomiska med att fly eller överleva på flykt.

Allt ska levas upp här och nu – och inte ens det går.

Hade jag haft facit i hand, så hade jag aldrig flytt.

Jag må ha varit sönderslagen, antagligen död.

Men jag hade varit mätt och mitt barn hade haft en egen säng, byrå, köksbord, leksaker och kläder – och inte behövt bo på fem olika platser innan 1 års ålder.

Hade jag gått förlorad tidigt, så hade det inte blivit ett sådant trauma som att förlora mig nu.

Därför är vi här. Men ändå inte.

Vi är, som sagt var, värda 8 000 kronor.

Det där jävla löpbandet är ett enda stort hån mot varenda misshandlad individ som lever under skyddad identitet i det här landet.

Och nej, mitt fall har inte ett dugg med invandring att göra, så glöm ens att försöka med det.

Mycket vill ha mer och tar från dem som inte får eller kan höras.

Det svenska folkhemmet finns inte!

För det vi bor i är inget som ens borde klassas som ett boende!

Vi har mögel, skadedjur och myror som kryper upp i sängen och biter oss.

Kylen är trasig, spisen är ur funktion, vi har trasiga lakan och handdukar i påslakanet för att vi inte har råd med täcke och bäddmadrass.

Det gör rätt ont med fjädrarna i ryggen, men ondast gör det att inte kunna ge mitt barn ens det basalaste.

”Bakom de finaste fasaderna simmar de fulaste fiskarna” – men bakom vår fasad finns ingenting, för att kunna existera får vi inte finnas.

En mamma

Genrebild: Freepik

ON Debatt

Skribenten svarar för åsikter i denna insändare/debattartikel. Skribenter omfattas av källskydd och har rätt att vara anonym enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Skicka insändare till redaktionen@oskarshamns-nytt.se