ANNONS

Aktuellt

Fidan Safarli är årets lucia i Kristdalabygden: “Det ska bli roligt att få vara lucia”

“Tyvärr är det ju faktiskt så att man inte vet hur mycket tid man har kvar – det gäller oss alla”

Publicerad: 2023-05-27
06:14

ANNONS

LÖRDAGSKRÖNIKAN

Det har minst sagt varit en intensiv vecka.

Förutom att det är en hektisk tid i skolan har det varit årsmöte i Mönsterås Handbollsklubb där jag är kassör och det är en del att förbereda inför det mötet i form av bokslut, budgetarbete, verksamhetsberättelse och en del andra handlingar.

Det är tur man har en väl utvecklad logistisk förmåga och dessutom kan planera väl, då får man ändå ihop pusslet på något sätt till slut. Men den här veckan blev ändå något extra.

Det som ”ställde till” det var att jag åkte till Helsingborg över dagen i torsdags. Knappa 70 mil blev det.

“Ni som läste min text i lördags vet att min älskade moster gick bort förra veckan och nu var det dags att ta ett sista farväl av henne vid en minnesstund”
Thomas Wennerklint, krönikör

Ni som läste min text i lördags vet att min älskade moster gick bort förra veckan och nu var det dags att ta ett sista farväl av henne vid en minnesstund.

Det var självklart att åka ner, min moster har funnits där hela mitt liv och jag ville verkligen säga adjö och få ett avslut tillsammans med de andra närmast anhöriga.

Fin och värdig stund

Det blev en fin och värdig stund. Min moster ville inte ha någon kyrklig begravning, inga tal och krusiduller. Hon ville att det enbart skulle vara musik och att de närmaste fick sitta vid kistan i sina egna tankar.

Så där satt vi och snyftade och grät; min kusin med man, mina tre kusinbarn (en med respektive) och deras barn. Det var vackert och sorgligt, musiken och texterna bidrar till att det blir än mer känslosamt och som på alla andra begravningar så blir man påmind om alltings förgänglighet och man minns alla de som inte är med oss längre.

Tårarna gick inte att hålla tillbaka – och det är ju inte meningen heller.

Efter att ha lagt en liten blomma på kistan och tagit ett sista avsked gick vi ut i solen och kramade om varandra. Som alltid känns det lite som en lättnad när det är över, det är så mycket känslor och man blir så fysiskt påverkad att man blir rejält trött.

“Jag är säker på att min moster också var nöjd med dagen”

Som avslutning samlades vi på ett café i Pålsjö skog och det blev en bra stund tillsammans det också. Jag är säker på att min moster också var nöjd med dagen – hon höll nog ett vakande öga över familjen från någonstans.

Det är också tydligt hur olika vi människor hanterar en förlust, det tar hårt på oss alla men vi visar det på olika sätt. Hur som helst är det jobbigt, men döden är en del av livet. Så är det bara.

Jag hade inte träffat varken min kusin eller kusinbarnen på väldigt lång tid och det är ju egentligen fullkomligt bedrövligt, men livet går fort och det händer så mycket i alla våra liv så det blir inte av. Det är som att man många gånger tänker att man ska ringa till den där kompisen man inte pratat med på länge, men på något sätt så blir det fasen inte av.

Bara blir så

”Vi får sluta att träffas på det här sättet” sa det äldsta kusinbarnet när vi kramade om varandra innan minnesstunden. Helt rätt, men jag tror att det blir så här för många – vissa släktingar och en del vänner träffar man bara när någon går bort. Det bara blir så.

Hur som helst så var det, trots sorgliga omständigheter, mycket trevligt att träffa alla de jag inte sett på så länge. Trots att tiden går så har man så mycket gemensamt och det finns en värme, en samhörighet och ett band som håller oss samman.

Tiden vi fick tillsammans i torsdags var mycket värdefull, men knapp. Det fanns så mycket mer vi skulle velat prata om, men det måste bli vid ett annat tillfälle.