SÖNDAGSKRÖNIKAN
Tillbaka vid tangentbordet efter två veckors tystnad.
Allt är sig likt och allt är förändrat.
Precis som vanligt.
Vad händer nu?
Mycket har hunnit hända sedan jag skrev något senast.
Inte för egen del, men i världen runt om mig.
Restriktioner och rekommendationer som vi levt efter i drygt ett och ett halvt år lyfts bort och rörelsefriheten ökar.
Vad ska hända nu?
I min vardag kommer inte mycket att förändras.
Jag är fortfarande rädd för att drabbas av covid-19 trots två vaccinationer, så här kommer inte att arrangeras stora fester eller kindpussas med kreti och pleti.
Det hade jag förresten inte gjort annars heller.
När man föredrar sitt eget sällskap framför andras och mest blir utmattad vid tanken på kalas och fester påverkas man väldigt lite av restriktioner och rekommendationer.
Man lever ju så varje dag.
Men hur blir det för alla dem som väntat och längtat efter den här dagen?
Dagen då de äntligen får sin frihet tillbaka.
Vilsna?
Kommer de likt frisläppta fångar känna sig vilsna och osäkra på hur de ska hantera sin nyvunna frihet?
Eller kommer de snart ha lagt tiden i isolering bakom sig och likt kalvar på vårbete ystert kränga med ändan?
Att döma av vad som skrivs i olika forum verkar just behovet av att frottera sig med andra människor vara det som lockar mest just nu.
Människor vill prassla med godispåsar i biomörkret, dansa tätt omslingrade till någon orkester eller vråla sig hesa i grupp när deras favoritlag i hockey gör mål.
Är faran över?
Jag hoppas verkligen att de som längtar efter dessa saker ska få göra just det.
Prassla, klämma och vråla utan risk för smitta.
Men är faran verkligen över nu?
Förmodligen inte.
Så fortsätt vara försiktiga i umgänget med varandra.
Och till er som vill utbyta kroppsvätskor med nya kontakter, fråga inte bara efter kondom, be om vaccinationsbevis också.
Foto: Freepik
Krönikör. Levererar söndagskrönikan med allt från hunduppfostran till älskade loppisrundor. Åsikter som uttrycks i krönikan är skribentens egna.