DEBATTARTIKEL
Sverige måste vakna – kabelbrotten i Östersjön avslöjar vår sårbarhet.
När Finland agerar resolut och Sverige dröjer, blottläggs ett allvarligt problem i vår säkerhetsstruktur.
De senaste kabelbrotten i Östersjön är inte bara tekniska incidenter – de är en direkt utmaning mot Sveriges nationella säkerhet.
Finlands snabba ingripande, där man inom ett dygn bordade det misstänkta fartyget Eagle S, står i skarp kontrast till Sveriges handlingsförlamning.
Här tog det en månad innan svenska myndigheter ens gick ombord på det kinesiskflaggade Yi Peng 3, som också misstänks ligga bakom skador på undervattenskablar.
Statsminister Ulf Kristersson (M) försvarar fördröjningen med att Sverige skulle ha agerat likadant som Finland om situationen varit identisk.
”Oroväckande”
Men denna defensiva hållning är oroväckande och otillräcklig.
Att vänta på ”rätt” förutsättningar är att spela hasard med rikets säkerhet.
I en tid av hybridkrigföring och sabotage kan Sverige inte längre förlita sig på efterhandslösningar – vi måste agera direkt och resolut.
Ur ett statsvetenskapligt perspektiv blir Sveriges agerande en fråga om institutionella svagheter och brist på politisk handlingskraft.
Den reaktiva hållningen speglar en struktur där ansvarsområden är utspridda över flera myndigheter, vilket leder till långsamma beslutsvägar och fragmenterad krishantering.
Statsvetenskaplig forskning visar att länder med tydliga beslutsvägar och stark exekutiv makt tenderar att agera snabbare i kriser.
”Finland, som präglas av en stark försvarskultur och nära samverkan mellan civila och militära aktörer, utgör här ett föredöme”
Mikael Bertilsson, statsvetenskapsstuderande och samhällsdebattör
Finland, som präglas av en stark försvarskultur och nära samverkan mellan civila och militära aktörer, utgör här ett föredöme.
Till exempel, i länder som Israel och Singapore, där beslutsvägarna är tydliga och beslutsfattande centraliserat, sker ofta snabba och effektiva åtgärder i kriser.
Dessa länder har en lång tradition av att hantera hot snabbt, vilket har bidragit till deras nationella säkerhet.
Sverige bör ta lärdom från sådana modeller och överväga hur en mer sammanhållen och snabbverkande säkerhetsstruktur kan byggas.
”Uppseendeväckande”
Professor Tormod Heier från Försvarshögskolan i Oslo beskriver skillnaderna mellan Sverige och Finland som ”uppseendeväckande” och pekar på en kulturell brist i svensk krishantering.
Finland har utvecklat en kultur av beredskap och beslutsamhet, medan Sverige dras med tung byråkrati och en ovilja att agera utan konsensus.
Resultatet?
En nation som står still när andra rör sig framåt.
Kabelbrotten i Östersjön är en varningsklocka.
De signalerar att Sverige måste omvärdera sin säkerhetspolitik från grunden.
Kristerssons förslag om gemensam sjöövervakning i Östersjön, tillsammans med länder som Polen, är ett steg i rätt riktning.
”Det är inte tillräckligt”
Men det är inte tillräckligt.
Sverige kan inte luta sig på internationella samarbeten som en ersättning för inhemsk kapacitet.
Vi måste kunna agera på egen hand när hoten uppstår, särskilt när de kommer plötsligt och oväntat.
Sverige måste bygga en säkerhetsstruktur som gör oss mindre beroende av andra länders beslut och agerande.
Det är dags att dra lärdom av Finlands agerande och bygga en säkerhetskultur som präglas av handlingskraft.
Vi behöver bland annat öka övervakningen av Östersjön, förstärka kustbevakningen, och bygga upp en robust militär närvaro.
”Måste stärka sin förmåga”
För att beslutsvägarna ska kortas ner och åtgärder kunna vidtas omedelbart måste vi överväga att omorganisera och effektivisera våra myndigheter, samt skapa mer samordning mellan civila och militära aktörer.
Detta skulle göra att vi inte längre behöver vänta på ”rätt” förutsättningar – vi måste vara redo att agera direkt när ett hot uppstår.
I ett vidare perspektiv handlar detta inte bara om säkerhetspolitik utan också om Sveriges roll i en förändrad geopolitisk kontext.
”Sverige kan inte längre stå och titta på medan andra nationer försvarar sin del av Östersjön”
I en tid där stormakternas inflytande ökar och konflikter sker under ytan måste Sverige stärka sin förmåga att försvara sitt territorium och sina intressen.
Kabelbrotten visar att hotet inte längre är teoretiskt – det är redan här.
Frågan vi måste ställa oss är enkel men avgörande: Vill vi vara ett land som agerar i efterhand, eller ett land som proaktivt försvarar sin infrastruktur och säkerhet?
Sverige kan inte längre stå och titta på medan andra nationer försvarar sin del av Östersjön.
Vår framtid, vår infrastruktur och vår säkerhet kräver att vi agerar med samma beslutsamhet och snabbhet som våra grannar.
Detta är inte bara en teknisk fråga – det är en fråga om nationens överlevnad och vårt ansvar för kommande generationer.
Mikael Bertilsson
Statsvetenskapsstuderande och samhällsdebattör
Skribenten svarar för åsikter i denna insändare/debattartikel. Skribenter omfattas av källskydd och har rätt att vara anonym enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Skicka insändare till redaktionen@oskarshamns-nytt.se
