SÖNDAGSKRÖNIKAN

I veckan som gått har två händelser fått mig att reagera lite extra.

Lars Vilks plötsliga död i trafikolyckan på E4:an och Skansens beslut att avliva sina vargar.

Dödsfall som berört helt enkelt.

I det första fallet handlar det om en man som vågade gå sin egen väg i såväl livet som konsten utan att be om ursäkt för det.

“Ta intryck”

Det kan vi alla ta intryck och lärdom av.

I det andra framstår det som att man vill byta ut stora stygga vargen mot lilla söta räven.

Lars Vilks öde alltsedan den fatala teckningen är välkänt.

Hur han tvingades leva ett milt uttryckt begränsat liv med ständigt polisbeskydd efter att ha utnyttjat en av våra mest värdefulla rättigheter: yttrandefriheten.

Hus i helvete

Redan när han började bygga den nu så omtalade skulpturen “Nimis” gick åsikterna om hans geni eller galenskap isär.

Och när han sedan fattade pennan och gjorde den beryktade avbildningen av en gestalt ingen levande person har sett tog det fullkomligt hus i helvete.

Dödshot och polisbeskydd blev vardagsmat.

Vill satsa på fjällrävar

Samtidigt fanns och finns det de som hyllade honom för hans oräddhet och oviljan att böja nacken och be om ursäkt.

Men de var få då och om antalet ökat sedan förra söndagen beror det enbart på att döden brukar ge ett rosa skimmer åt det som tidigare var grått och tarvligt.

I fallet med vargarna på Skansen handlar det enligt djurparken om att man vill satsa på fjällräven.

Vargarna, fyra till antalet, visade sig vara besvärliga att hantera och nu ville man satsa på andra, mer publikfriande och rara djur.

Ja, för vem har hört sagor om små ulliga fjällrävar som äter upp småflickor och deras mormödrar?

Eller jagar små grisar som inte har vett att bygga hus som står pall för deras huffande och puffande.

Nej, vargen har mer än en gång visat sig vara en besvärlig typ att hantera och nu byts den alltså ut.

För övrigt går inte den svenska vargstammen säker i skogen heller.

Hatade och hotade

Det har getts tillstånd att skjuta 33 vargar under årets jakt och för de som inte tycker det räcker med allt annat de får skjuta gör sig säkert en vargfäll fint på golvet.

Så vad har då Lars Vilks och vargen gemensamt?

Av många hatade och hotade och till slut dödade.

Av den egensinnige konstnären fanns det bara ett exemplar och varje enskild varg är också unik.

Något att fundera över nästa gång du önskar livet ur någon på grund av något de sagt, skrivit eller tecknat.

Eller för all del nästa gång du läser “Rödluvan och Vargen”.

På återseende nästa söndag / Caroline

Caroline Andersson

Krönikör. Levererar söndagskrönikan med allt från hunduppfostran till älskade loppisrundor. Åsikter som uttrycks i krönikan är skribentens egna.

caroline@oskarshamns-nytt.se