SÖNDAGSKRÖNIKAN
I ett drygt år nu har jag försökt hålla mig till reglerna, eller om det är rekommendationerna, om att hålla avstånd.
De senaste veckorna har emellertid den stora mängden snö gjort det lite besvärligare att göra det som är rätt och riktigt i frågan om avstånd.
”Inget att gnälla över”
På promenaderna med min fyrbente vän, den självutnämnde utforskaren av urinspår, också känd som Nalle, har jag ibland tvingats att pulsa i djup snö eller på styva ben kliva över höga vallar.
Det är inget att gnälla över, ibland finns det helt enkelt inget att välja på.
Säger Nalles nos att nästa fläck ligger på andra sidan en snöhög är det bara att göra sitt bästa för att ta sig dit utan att stå på näsan eller sätta sig på ändan.
Men. När jag möter andra som rör sig på trottoarer och gångbanor har jag också mött en attityd jag inte gillar eller förstår.
”Tre eller fyra i bredd”
Har det senaste årets larmrapporter om smittspridning och social distansering gått dem spårlöst förbi?
Hur ska man annars förklara att många människor går tre eller fyra i bredd och inte gör någon ansats att öka avståndet mellan mig och dem?
Förväntar de sig på fullaste allvar att jag ska ta min stora stolle och kliva rätt ut i halvmeterdjup snö för att de ska kunna fortsätta flanera fyra i bredd?
Ny vintersport
Mina promenader innehåller tillräckligt många spänningsmoment även utan rädslan att inandas någon annans potentiellt virusbemängda utandning.
Bara en så enkel sak som att ta sig fram till en papperskorg för att kasta hundskiten jag så samvetsgrant plockar upp har utvecklats till något av en ny vintersport.
Jag funderar på att kalla den ”basketkast med bajspåse”.
Det handlar om att med precision pricka papperskorgen jag inte kommer fram till på grund av den stora mängden snö som samlats framför den samtidigt som jag har Nalle på sträckt koppel på väg mot nästa löftesrika snödriva.
En annan potentiell gren i nästa vinter-OS är ”framstupa fall över vall”.
Snart mars
Där handlar det om att på ett så graciöst sätt som möjligt förflytta sin kropp över en snövall, olika höjd kan förekomma och en mjuk landning är inte garanterad.
Men annars tycker jag nog att vintern så här långt har känts uthärdlig även om jag definitivt är mer av en vårvurmare än en vinterfantast.
Idag är det bara två veckor kvar till mars månad och våren väntar runt hörnet.
Tyvärr får vi vänta på vaccin och själv tillhör jag gruppen som får vänta längst.
Därför tänker jag fortsätta hålla avståndet, hålla händerna rena och hålla kontakten med nära och kära på distans.
Krönikör. Levererar söndagskrönikan med allt från hunduppfostran till älskade loppisrundor. Åsikter som uttrycks i krönikan är skribentens egna.
