DEBATTARTIKEL
Vi som arbetar i sjukvården är vana vid hårt arbete och att arbeta långa arbetspass, slitsamma arbetspass.
Men pandemin har inneburit en arbetsbelastning som inte är mänsklig.
Att någon gång då och då ha en period av hård arbetsbelastning är en sak, men vi har nu haft 2 år av hård arbetsbelastning.
Vi har hyllats, applåderats för och höjts till skyarna – muntligt.
Men vem står på vårdpersonalens sida?
Vem skyddar vårdpersonalen?
Det är vi som möter covidpatienterna, det är vi som testar dem, det är vi som vårdar dem.
Det är vi som får ta de förtvivlade samtalen från anhöriga, det är vi som står framme i frontlinjen.
Det är vi som försöker förklara för anhöriga att de inte bör komma in till avdelningen och hälsa på sin sjuka mamma då hon ligger i en sal med andra nedsatta patienter.
Stått längst fram
Under dessa två år av pandemi är det vi som stått längst fram och tagit emot dessa patienter samtidigt som våra sedvanliga patienter fortsatt komma i strid ström.
Vem lyssnar på oss?
Vem står på sjukvårdens sida?
Vem står på vårdpersonalens sida?
Vem lyssnar på vad vi har att säga?
Har någon ens frågat oss vad vi har att säga?
Att som vårdpersonal sitta hemma i TV-soffan och höra hur regering och FHM uttalar sig kring en pandemi och att man förväntar sig en ökad smittspridning utan att komma med några nämnvärda restriktioner får oss som jobbar inom sjukvården att börja gråta.
Hur mycket ska vi tåla?
“Känner mig kränkt”
I egenskap av sjuksköterska blir jag upprörd, känner mig kränkt och tagen för given.
Jag och mina kollegor inom sjukvården orkar inte särskilt mycket mer.
Mina kollegor byter jobb, blir sjuka och går in i väggen.
Det är dags att börja lyssna på vad vårdpersonalen säger, det är dags att börja respektera det arbete som vårdpersonalen utför i sjukvården.
Inte titta på vad siffror och statistik säger, utan vad säger undersköterskan som håller damen i handen, vad säger läkaren som möter barnet med feber och vad säger sjuksköterskan som hjälpte farbrorn till toaletten?
I egenskap av politiker blir jag ännu mer upprörd när jag vet hur mycket mer vi kan göra för att skydda personalen lika mycket som vi skyddar patienterna.
Om vi inte har personalen kan vi inte vårda patienterna.
Om vi inte har en trygg och välmående personal kan vi inte bedriva en trygg och patientsäker sjukvård.
Vill vi ha till en förändring inom sjukvården är det dags att börja lyssna på vad personalen säger, skydda personalen och inse att vården är i ett stort behov av modernisering och effektivisering.
“Måste lösas statligt”
Vi behöver också förstå att man inte kan lösa sjukvårdskrisen som 21 skilda regioner med 21 olika lösningar.
Problemet måste lösas statligt, vi behöver enas i familjen Sverige och lösa problemet tillsammans.
Vi behöver en stark frontfigur som står upp för sjukvården i vårt land och som är beredd att ta sitt ansvar och stå på vårdpersonalens sida.
Vad betyder då detta konkret?
Bemanningen på sjukhusen måste öka.
För att locka fler sjuksköterskor, läkare och undersköterskor måste lönerna öka och arbetsvillkoren förbättras.
Förkortad arbetstid måste övervägas för att fler ska orka fortsätta att arbeta inom vården.
Läget är inte hopplöst.
Mycket KAN göras för att underlätta för vårdpersonalen och ta bort en stor del av belastningen så att sjuksköterskor och undersköterskor kan ägna sig åt det som de är utbildade för att göra.
Jag är övertygad om att det också SKA göras.
Nathalia Johansson (KD)
Sjuksköterska och regionvalskandidat
Foto: Freepik