KRÖNIKA
Drivmedelspriserna är en klassfråga.
En fattig tjej, som vikarierar inom omsorgen i Oskarshamns kommun, hörde av sig till vår tidning i lördags.
Hon berättade att hon inte har råd att åka till jobbet – på grund av låg lön och rekordhögt bensinpris.
Det här slår förstås mest mot dem som har det sämst.
Hur tänker våra lokalpolitiker kring detta?
Jag ställde frågan till socialnämndens ordförande Rolf Lindström (M), socialnämndsledamoten Leif Axelsson (SD), kommunstyrelseledamoten Lena Granath (V) och arbetarekommunens ordförande Anton Sejnehed (S).
“Jag väntar alltjämt på att arbetarrörelsepartiernas representanter ska höra av sig”
PETER A ROSÉN, KRÖNIKÖR
Leif Axelsson och Rolf Lindström svarade snabbt. Men jag väntar alltjämt på att arbetarrörelsepartiernas representanter ska höra av sig (uppdatering vid lunchtid på måndagen: Lena Granath och Anton Sejnehed har nu svarat).
Ska stå på de svagas sida
Vänsterpartiet och Socialdemokraterna ska stå på de svagas sida – det framgår av partiprogrammen och retoriken.
Men hur är det i praktiken?
Ja, det undrar säkert den fattiga och unga vikarien som inte har råd att ta bilen till jobbet.
Och bussen kan hon inte ta. Hon bor på ett mindre ställe i kommunen och kollektivtrafikens tidtabell harmonierar inte med hennes arbetstider.
Lönen är dessutom låg, som sagt var.
“De lägsta lönerna i vårt land måste höjas rejält”
Där borde onekligen Socialdemokraterna och Vänsterpartiet ha något att säga – båda partierna är sprungna ur fackföreningsrörelsen (S och V var ju samma parti fram till partisplittringen 1917, som bekant). De lägsta lönerna i vårt land måste höjas rejält. Och de skyhöga politikerarvodena borde sänkas. Det är en viktig signalfråga. Politikerarvodena ska vara kopplade till en svensk genomsnittslön. Mer ska de inte ha. Det är min åsikt.
“De röda partierna måste inse att drivmedelspriserna är en högoktanig klassfråga som mycket väl kan avgöra valet i höst”
Och de röda partierna måste inse att drivmedelspriserna är en högoktanig klassfråga som mycket väl kan avgöra valet i höst.
En ung tjej har inte ens råd att åka till arbetet en vecka innan löning. Och nöjesturerna kan hon glömma.
Vi kan inte ha det så här.
Varför måste Bror Duktig-politiken alltid slå hårdast mot arbetarklassen och underklassen?
Övre medelklassen och överklassen klarar sig alltid. De har råd att tanka ändå.
Den där härliga söndagsturen, som vanligt folk kunde se fram emot förr i tiden, ja, den njuter enbart rika människor av numera.
“Den fattige, som är beroende av bilen, är ofri”
Den fattige, som är beroende av bilen, är ofri.
Att köpa en politiskt korrekt miljöbil är en omöjlighet för de flesta.
Slår mot de flesta
Det ska också sägas att de höga drivmedelspriserna även slår hårt mot företag och stora delar av medelklassen. Lejonparten av Sveriges landsbygdsbefolkning påverkas av det här vansinnet.
Under vecka sex kostade bensinen i Sverige i genomsnitt 19,32 kronor litern.
55 procent – 10,68 kronor – av priset utgjordes av skatter.
Bensinskatt är ett samlingsbegrepp för koldioxidskatt, energiskatt och moms.
”Momsen på bensin, som infördes i mars 1990, betalas på hela priset inklusive koldioxid- och energiskatt. Det betyder att man i praktiken betalar skatt på skatten”, konstaterar ekonomifakta.se.
Sedan har vi reduktionsplikten – som infördes 1 juli 2018.
”Det är ingen skatt men ett styrmedel som tvingar svenska drivmedelsleverantörer att blanda in biodrivmedel. Inblandning av biodrivmedel medför inte att koldioxidutsläppen från fordonets avgasrör minskar. I stället handlar det om att koldioxidutsläppen från transportsektorn binds genom återväxten av grödor som skördas för tillverkning av biodrivmedel. Nyttjande av biobränsle ska vara ett nollsummespel beträffande koldioxid. Produktionskostnaden för biodrivmedel är högre än dess fossila motsvarighet, vilket medför att reduktionsplikten har en prishöjande effekt. Den effekten redovisas inte som en skatt utan ingår i produktionskostnaden”, skriver ekonomifakta.
”Skatten på bensin har höjts i många steg genom åren och motiven har varierat. Numera handlar det om klimathotet, men historiskt sett har man också pekat på helt andra saker, till exempel behov av ökade resurser till arbetsmarknadspolitiska åtgärder, satsningar på ubåtsjakt och omstruktureringar av SJ och Bolagsverket. Ända fram till budgetåret 1980/81 var bensinskatten öronmärkt för olika ändamål inom trafikområdet, såsom byggnation och underhåll av vägar. Idag finns ingen sådan koppling utan de intäkter som bensinskatten genererar går direkt till den gemensamma statskassan”, skriver ekonomifakta.
Genomsnittspris på bensin och skatt, vecka 6
- Produktkostnad och bruttomarginal: 8,63 kronor/liter
- Moms på bensinen*: 2,16 kronor
- Energiskatt: 4,18 kronor/liter
- Koldioxidskatt: 2,64 kronor/liter
- Moms på skatten*: 1,71 kronor
Allt detta sammanräknat blir:
- Pris vid pump: 19,32 kronor/liter
- Varav skatt: 10,68 kronor/liter
- Skattens andel av priset: 55,3 procent
Källa: EU-kommissionen, Skatteverket samt egna beräkningar.
* 25 procentig moms
Källa: Ekonomifakta
Nivåerna i reduktionsplikten måste sänkas, anser jag. Och sänk bensinskatten/drivmedelsskatten – nu!
Ett drivmedelspris på 10–12 kronor per liter är rimligt, som jag ser det.
Jag vet, exempelvis, att Socialdemokraterna och Centerpartiet tidigare har sagt att de vill reformera reseavdraget.
“Räcker inte”
Det räcker inte.
“De som har det sämst ska även ha råd att använda sina bilar på fritiden”
De som har det sämst ska även ha råd att använda sina bilar på fritiden.
Glöm inte att många familjer skjutsar sina barn till och från olika idrottsaktiviteter, för att nämna ett exempel.
Och varför ska inte de som har det sämst ha råd att ta en tur med bilen till en trivsam, intressant eller spännande plats på lediga dagar?
Frihetsfråga
Varför ska den fattige vara ofri?
Att kunna använda sin bil är en frihetsfråga för många.
När jag var liten följde jag ofta med min mormor och morfar på roliga söndagsturer.
Vi tittade på vackra platser och hälsade på hos mina morföräldrars vänner och bekanta. Många av dem bodde i småbyar på landsbygden. Dit gick det inga bussar.
Det var bara bilen som kunde ta oss till de här platserna. Ibland kunde vi åka sammanlagt 15–20 mil på en söndag.
Det här var på 80-talet och då hade vanligt folk fortfarande råd att använda sina bilar på fritiden.
Den tiden är förbi.
Läs ytterligare en krönika i ämnet här.
Chefredaktör & ansvarig utgivare. Utbildad journalist med mångårig erfarenhet från flera lokaltidningar som nyhetsreporter, sportreporter och fotograf.
