LÖRDAGSKRÖNIKAN

Du vet väl om att du är utbytbar lille vän?

Vi kan dagligen läsa om att det saknas arbetskraft i en hel del yrken, inte minst inom vården.

Visst finns det människor som är arbetslösa, men vissa yrken har svag attraktionskraft eller så har de som är utan jobb inte rätt kompetenser.

Omsorgen brottas med brist på vikarier under hela året och under sommaren eskalerar situationen. Om man tittar på hur mycket folk som kommunerna söker till sommarvikariaten inom vård och omsorg så förstår man ju vidden av problemet.

Var ska man hitta alla dessa vikarier?

Svaret är ju tyvärr enkelt – det gör man inte.

Okej, visst får man in en del sommarvikarier, men eftersom tillgången är begränsad så sänks ju också kraven på den som ska anställas. Alla de förkunskaper och egenskaper man sökte, eller kanske lämplighet, blir inte lika viktiga när man måste få in någon.

Vad blir resultatet av att då ta in personal som saknar antingen kunskaper, lämplighet eller både och?  Ja, självklart får den ordinarie personalen, som redan är slitna av nya arbetsuppgifter, ta ett ännu större ansvar när de ska hjälpa de nya att göra rätt.

Rävsax

Självklart kan man inte lasta de gröna vikarierna i sig, de flesta gör säkert så gott de kan. Man kan förstås fundera över de som anställer, men de sitter ju i lite av en rävsax.

Som jag varit inne på tidigare så handlar det ju om att vissa yrkesområden behöver bli mer attraktiva för att locka folk. Vård, omsorg och även skolan är sådana yrkesområden. Oerhört viktiga yrken med stort ansvar men som inte har så hög status för tillfället. Lönerna är ju förstås en sak, men arbetsvillkoren är nog det viktigaste att få ordning på.

Skolans värld har jag ju stenkoll på som ni förstår och vad gäller vård och omsorg så vill jag påstå att jag har mycket god insyn i hur det ser ut även där.

När jag hör berättelser från dem som arbetar med sjuka, gamla och svaga – och under vilka premisser de ska utföra sina uppgifter så känns ju skolans värld med alla dess ganska stora bekymmer, som paradiset i jämförelse.

Inte konstigt att det är svårt att få vikarier till omsorgen, inte bara under sommartid. Många blir nästan skrämda av arbetsförhållanden, arbetstider och en tveksam lön. Arbetsgivarna, oftast kommunerna, vill ju gärna ha vikarier att ringa in inte bara under semestermånaderna, men många ungdomar som vill ha en extrainkomst får bättre betalt på annat håll och stannar inte kvar.

Slutsatsen blir att man behöver vara rädd om befintlig personal och förbättra arbetsvillkoren, då finns det en rimlig chans att arbetet blir mer attraktivt även för andra.

Skolan är som sagt ett annat exempel på ett område där det inte är så lätt att hitta personal. Då kan man ju tycka att arbetsgivarna, även här oftast kommunerna, borde hålla fast vid den personal man har med näbbar och klor.

Alla är utbytbara

Men så är det inte. Alla är utbytbara, trots att man inte vet vem man ska ersätta personen med.

Ett litet exempel på hur mycket man ”uppskattar sin personal” kan jag redovisa; en nära kollega fick förra våren erbjudande om nytt jobb i annan kommun med start höstterminen 2022. Kollegan var lite sugen på nytt jobb, men inte helt övertygad om att han skulle tacka ja. Men när han informerade ledningen blev han säker på hur han skulle göra.

Efter 24 år i Mönsterås kommun med undervisning i ämnen där det inte är så lätt att hitta nytt folk, skedde inte någon form av övertalningsförsök för att få honom att stanna kvar.

Man kunde ju tänka sig frågor som: ”Finns det något vi skulle kunna göra för att du skulle överväga att stanna kvar? Titta på tjänstefördelning? Lön?”.

Men inte. Istället fick han ett ”Vad roligt, lycka till!”

I och för sig roligt men för kommunen var det en förlust av en kvalificerad medarbetare med lång erfarenhet.

Till saken hör också att avtackningen var ganska ”tam”, det var många som reagerade på det. Ja, kanske inte själva tillfället i sig, utan mer ”avskedsgåvan” som visade sig bestå i ett presentkort på 200 kronor i Mönsterås Handel. Storsint efter 24 år i kommunens tjänst.

Själv fick jag min 25-årsgåva i höstas som ni kanske minns (10 procent av ett prisbasbelopp) och i den vevan upptäckte jag att det på kommunens egna personalsidor stod om reglerna för avskedsgåvor.

Min flyktade kollega skulle haft 5 procent av ett prisbasbelopp i avskedsgåva – men det hade kommunen missat. Absolut kan jag förstå att inte skolledningen kände till det, men personalavdelningen…

Så här stod det: Om du inte arbetat i 25 år men över 20 år när du slutar får du istället en minnesgåva i samband med att du slutar. Värdet på minnesgåvan är 5 procent av basbeloppet.

Hoppsan… Till slut ringde ex-kollegan till personalchefen, men fick inget svar. Pratade då med skolchefen som tyckte det var pinsamt och han lovade att ta kontakt med personalchefen som skulle höra av sig.

“Borde skämmas”

Hittills har inget hänt trots att det gått fyra månader.

Tack för lång och trogen tjänst. Eller inte. Kommunen borde skämmas helt enkelt.

Det är tydligt att man bara är anställd och egentligen inte betyder så mycket för verksamheten. Om jag får ett annat jobberbjudande ska det bli intressant att se hur det hanteras. Kommer det att kännas som om de mer är glada att bli av med någon med ”hög lön”?  Den som lever får se.

Hur som helst så är min slutpoäng att vi alla verkar vara utbytbara, vi är inte så mycket värda eller så unika som vi ibland tror. De flesta av oss vill ju känna att man betyder något på jobbet och att man gör ett bra jobb. Det tror jag gagnar alla verksamheter.

Men då behöver arbetsgivarna bli mycket bättre på att ta hand om sin personal. Det gäller inte minst kommunerna!

Ha en fin helg!

/Thomas

Genrebild: Freepik

Här kan du läsa kommunens svar på kritiken.

Thomas Wennerklint

Krönikör. Lärare som levererar lördagskrönikan om skolan, samhällsfrågor, sport och mycket mer. Åsikter som uttrycks i krönikan är skribentens egna.

thomas@oskarshamns-nytt.se