INSÄNDARE
Jag har tagit del av insändaren från “Nöjd Scaniaarbetare i Oskarshamn” och vill gärna bidra med ett annat perspektiv.
Det handlar inte om gnäll – utan om att förstå hela bilden.
Inte för att klanka ner på någons upplevelse, men för att bredda bilden och förklara varför många med rätta inte delar skribentens slutsats om att det nuvarande avtalet är “väldigt bra” och bör tas emot med tacksamhet.
Först och främst: jag är inte industriarbetare själv.
”Har bra lön”
Jag har en bra tjänst, bra lön och stabila villkor.
Jag får en årlig bonus på mellan 60 000 och 70 000 kronor – en del av den är lojalitetsbaserad, en del är prestationsbaserad – och jag har dessutom haft ett lönepåslag på 5 procent det senaste året.
Jag har inget att klaga på.
Men just därför känner jag mig fri att säga: det finns alltid utrymme att sikta högre.
Särskilt för de som sliter på golvet varje dag, i skift, under buller, med kroppen som verktyg.
När “Nöjd Scaniaarbetare” argumenterar för att årets avtal ger “reallöneökningar”, bygger det på en analys som är alldeles för förenklad.
Avtalet landar på 6,4 procent över två år – 3,4 procent det första året och 3,0 procent det andra.
”Mycket osäkerhet”
Men vad reallönen blir avgörs inte av avtalet – utan av hur inflationen utvecklas. Och där finns just nu mycket osäkerhet.
Vi ser signaler om nya tullar från USA, oro på börserna, geopolitiska spänningar och ett allmänt instabilt läge.
Det är inte omöjligt att inflationen tickar upp igen.
Och om den gör det, är de där 6,4 procenten kanske inte ens tillräckligt för att behålla dagens köpkraft.
Att i det läget gå ut och deklarera att “vi får det bättre” är att ropa hej innan vi vet om vi ens tagit oss över bäcken.
Men det är inte bara där skribentens analys brister.
”Har ökat markant”
Hen sätter också en moralisk etikett på missnöje – och kallar det otacksamhet.
Det är ett retoriskt grepp som ofta används av dem som vill bevara status quo.
Men det är farligt. För så länge vi skuldbelägger dem som ställer krav, försvagar vi viljan att förbättra villkoren för alla.
Att vara nöjd med sin egen situation är en sak. Att använda den som måttstock för andras upplevelser – det är något helt annat.
Och låt oss vara ärliga: vinsterna inom industrin har ökat markant de senaste åren.
Produktiviteten har gått upp.
Men löneandelen av värdeskapandet har inte följt med i samma takt. Det finns alltså fog för att ifrågasätta om det vi får tillbaka faktiskt motsvarar det vi bidrar med.
”Inte otacksamhet”
Det är inte otacksamhet. Det är facklig medvetenhet.
Så nej – det handlar inte om att vara missnöjd för missnöjets skull.
Det handlar om att förstå hur långsiktigt värde skapas, hur makt fördelas och hur man bygger ett hållbart arbetsliv för både dagens och morgondagens arbetstagare.
Vi ska absolut glädjas åt bonusar, trygga avtal och bra arbetsmiljö.
Men vi får aldrig låta oss nöja oss så till den grad att vi slutar se vad mer som är möjligt.
En priviligierad men reflekterande kollega – som tycker att ni förtjänar mer än det här
Skribenten svarar för åsikter i denna insändare/debattartikel. Skribenter omfattas av källskydd och har rätt att vara anonym enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Skicka insändare till redaktionen@oskarshamns-nytt.se
