TISDAGSKRÖNIKAN
Du skall icke hava begärelse till…
Jag har mulnat in mig på vår osäkra nutid, omvärld och politiska realiteter eller hur man nu vill benämna det.
I går kväll var det partiledardebatt som inte var något annat än ett käbbel på dagis- eller förskolenivå, som det torde heta på dagsfärsk prussilusksvenska.
Jag varken kan, vill, eller skall kommentera cirkusen.
“Jag fastnade dock för en liten detalj och det var att den lilla katiga vänsterföreträderskan (som jag någonstans gillar) sa att bantningen av sjukvården i Göteborg är den största på 250 år!”
Wolter Stackelberg, krönikör
Jag fastnade dock för en liten detalj och det var att den lilla katiga vänsterföreträderskan (som jag någonstans gillar) sa att bantningen av sjukvården i Göteborg är den största på 250 år!
Smaka på den, 250 år, eller 1774!
Hur var sjukvården då?
Kan det vara sant, det hon säger?
En enkel googling om dåtida sjukvård säger följande:
”Från 1863 organiseras den offentliga sjukvården av Sveriges landsting, finansierat med skattemedel. Landstingen övertog på 1940-talet folktandvården och årtiondet därefter barnmorskeverksamheten. Vid sidan av den offentliga sjukvården fanns alltjämt privat praktiserande läkare”.
Vi behöver inte gå in djupare i frågan – utan kan nog lugnt konstatera att det var pladder eller ”fake news” – som ingen brydde sig om.
Men, vi är dagligen omgivna av pladder, fake news, propaganda och ”påverkanskampanjer” – som man tar till när man vill att det skall låta riktigt allvarligt.
Det är inget nytt med det.
“Osams med fler än ingen”
Så länge människor funnits har vi varit osams med fler än ingen.
Den där ingen, eller ”fienden”, har vi lagt oerhört mycket kraft på för att den skall förintas eller åtminstone oskadliggöras.
Förutom stål, krut och bly är ordet och lyssnandet viktigt i kampen.
Ordet för att skrämma och förvirra.
Lyssnandet för att förstå fiendens planer och tankar.
I krigszoner hyste städerna spioner i horder än för den ene, än för den andre och inte sällan för båda mot en skälig ersättning.
Ulv i fårakläder säger man för en med dunkla motiv.
“Allt bottnar i makt och pengar”
Allt bottnar i makt och pengar.
Makt över människor i grannlandet och pengar från erövrade tillgångar i form av råvaror, transportleder eller nyttoprodukter.
Det är ingen slump att man lät Moses gå upp på berget och hacka in Guds tio bud på stentavlorna.
De skall få oss att tygla våra mänskliga brister.
Bud nummer 7 ”Du skall icke stjäla”, bud nummer 9 ”Du skall icke hava begär till din nästas hus” och Bud nummer 10 ”Du skall icke hava begär till din nästas hustru, med mera…vittnar om att vi i alla tider har haft svårt med vad som är ”ditt” och mitt”.
En modernare variant av pekpinnar från ovan är FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
I stället för tio i budord har vi här trettio artiklar som bland annat omfattar äganderätten.
De är antogs 1948 av FN och senare av såväl EU som Sveriges riksdag.
Förenklar vi det och plockar in budorden och artiklarna i den moderna politiken så haltar det lite då politiken spänner över åsikter från att ”allt ditt är mitt” till ”sköt dig själv och skit i andra”.
Rent mänskligt har nog de flesta av oss ett relativt gott förhållande till vad som är vems och hur vi skall förfara med vår omgivning.
Värre är det i den stora världen, där exempelvis Ryssland tycker sig ha rätt att krossa ett grannland och ”rebeller”, vem som nu styr dom, tycker sig ha rätt att sänka fartyg med livsnödvändigt gods på sin väg från öst till väst.
Inget mer nämnt men inte för den skull glömt.
“Här hemma på lokalplanet verkar närheten till Ryssland eller kontaminerade ostvindar ha förvridit skallen på politiker och tjänstemän”
Här hemma på lokalplanet verkar närheten till Ryssland eller kontaminerade ostvindar ha förvridit skallen på politiker och tjänstemän.
Här har man en faiblesse för ”rådighet” över mark – vilket är en byråkratisk omskrivning av att gräset är grönare på andra sidan och det vill jag ha, alltså försöker jag ta det.
I några fall har det lyckats genom köp, bland annat av ett naturskyddat område som utvecklingsmässigt är värdelöst för vilken ägare som helst på grund av administrativa begränsningar, men rådighet ville man ha och det fick man.
Nu har staden fått för sig att man skall växa.
Hur och när är oklart, men växas skall det och då behöver vi den där marken som ligger och hägrar i fjärran.
Nån plan för hur helgedomen skall se ut när det är klart kan ingen säga.
Till dess får vi anta att det blir en jättelik plan yta med stora fyrkantiga plåtlador, så som man inte behöver resa långt för att se.
Huruvida det är snyggt eller inte kan vi lämna därhän liksom mängden av arbetstillfällen som skapas i stora automatiserade lagerlokaler.
Det verkar inte vara det viktiga.
Det viktiga verkar vara att marken skall ”tvångsinlösas, för vi vill ha ”rådighet” och kan komma att behöva den”.
Det finns juridiska möjligheter att tvinga till sig mark för exempelvis vägar, ledningar, telefonmaster och annan nödvändig infrastruktur.
“Snacka om ulv i fårakläder”
Det är en lång och dyr process till ingen nytta för vare sig den som vill ha marken eller markägaren.
En överenskommelse med justa villkor för bägge parter är det bästa och snabbaste.
I detta fall är det tillvägagångssättet som är det anmärkningsvärda.
“Skrämmande!”
Att bara komma på, och kommunicera, tanken om ”tvångsinlösen” är skrämmande!
Det är att försätta kommunmedlemmar i ett ekonomiskt och psykologiskt limbo för åravis framöver.
Det är att nagga förtroendet för det politiska styret i kanten.
Politiker och tjänstemän bryr sig inte, betalar inte och åker hem till sin varma vrå varje kväll efter jobbet.
Markägaren har detta högst upp i tankarna var dag, vecka ut och vecka in, till dess att det nått vägs ände om fem, tio eller femton år.
Det anmärkningsvärda är slutligen att idén företräds av det parti som anses vara det ”mest” borgerliga på den politiska skalan. Snacka om ”ulv i fårakläder”.
Foto: Vänsterpartiet (Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar)
Krönikör. Senior boendes i nordligaste delen av länet vars liv kretsar mycket runt livet på landet. Åsikter som uttrycks i krönikan är skribentens egna.
