DEBATTARTIKEL

När nationella säkerhetsrådgivaren glömmer säkerheten – vad säger det om systemet?

Henrik Landerholm, Sveriges första nationella säkerhetsrådgivare, har varit inblandad i flera säkerhetsincidenter under sin tid i regeringskansliet.

Först glömdes en mobiltelefon på Ungerns ambassad.

Sedan ett anteckningsblock på Sveriges Radio.

Nu framkommer ännu en incident – ett kvarglömt dokument på en kursgård.

Vid samtliga tillfällen har regeringskansliets säkerhetsavdelning bedömt skadorna som “ringa”.

Men vad säger dessa händelser om nivån av säkerhetsmedvetenhet inom Sveriges högsta säkerhetsfunktion?

Sverige har under de senaste åren blivit alltmer sårbart för hot från främmande makter, cyberattacker och desinformationskampanjer.

I en tid då säkerhetsfrågor är avgörande för vår nationella integritet och trygghet är det viktigt att ta incidenter som dessa på största allvar.

“Väcker allvarliga frågor”

När en nyckelperson med ansvar för att ge regeringen säkerhetsråd brister i sitt säkerhetsmedvetande väcker det allvarliga frågor.

Detta är inte bara ett uttryck för dåligt omdöme utan kan i värsta fall utgöra en direkt risk för rikets säkerhet.

Henrik Landerholm har vid varje incident agerat korrekt genom att rapportera till regeringskansliets säkerhetsavdelning.

Men att händelserna endast bedömts som “ringa skador” och inte lett till några åtgärder sätter fingret på ett större problem.

Systemet verkar sakna mekanismer för att hantera upprepade brister i säkerhetsrutiner hos personer i kritiska funktioner.

Om en nationell säkerhetsrådgivare kan glömma både mobiltelefon och dokument utan att det leder till konsekvenser, vilken signal skickar det till andra statliga tjänstemän?

Dessa incidenter handlar inte bara om misstag från enskilda individer.

De reflekterar ett strukturellt problem inom vårt säkerhetssystem.

I flera andra länder, som exempelvis USA, är säkerhetsmedvetenhet på högsta nivå en absolut självklarhet.

Där skulle en sådan rad av missar sannolikt ha fått allvarliga konsekvenser, både för den enskilda tjänstemannen och för de institutioner de representerar.

I Sverige, där säkerhetstraditioner är längre än många andra, borde vi ha etablerade och transparenta system för att hantera säkerhetsbrott – särskilt när det gäller höga tjänstemän.

En väsentlig aspekt är att säkerhet inte enbart handlar om att skydda information, utan också om att upprätthålla ett förtroende för statens förmåga att hantera dessa frågor.

Om våra högsta säkerhetsansvariga brister i sitt eget säkerhetsmedvetande och inte ställs till svars, undermineras medborgarnas förtroende för hur säkerhet hanteras på statlig nivå.

Detta är en allvarlig risk i en tid då hotbilden från både statliga och icke-statliga aktörer är mer komplex än någonsin.

En säkerhetskultur av högsta klass kräver mer än rutiner på papper.

Det krävs ett ständigt medvetande om riskerna och ett verkligt ansvarstagande på alla nivåer.

“Systemfel”

Hur kan vi förvänta oss att lägre tjänstemän ska följa säkerhetsrutiner om inte de på toppen lever upp till dem?

Landerholms incidenter visar på ett systemfel snarare än enbart individuella misstag.

För att säkerställa en stark och hållbar säkerhetskultur måste vi införa mer striktare granskningar av alla högt uppsatta tjänstemäns säkerhetsrutiner, inklusive regelbundna säkerhetsutbildningar och årliga översyner av säkerhetspolicies.

Vi måste också utveckla tydligare mandat för säkerhetsansvariga och införa faktiska konsekvenser för den som brister i sitt säkerhetsansvar, oavsett position.

För att jämföra med andra länder: USA:s National Security Advisor har en enormt hög arbetsbörda och ansvar.

Personen i denna position är ytterst ansvarig för landets säkerhetspolitiska arbete och riskerar direkt påverkan om deras agerande är bristfälligt.

Sverige, som har ett av världens mest avancerade säkerhetssystem, borde därför vara mycket mer rigoröst i sin hantering av säkerhetsfrågor på alla nivåer, och inte minst för personer som innehar positioner med nationell säkerhetsansvar.

När det gäller de specifika incidenterna som rör Henrik Landerholm bör vi ställa oss frågan om det verkligen räcker att bedöma skadorna som “ringa”.

“Central princip”

I en demokrati är ansvarsutkrävande en central princip.

Det handlar inte om att skapa syndabockar, utan om att säkerställa att system och individer fungerar optimalt för att skydda samhället och dess medborgare.

Att säkerhetsrutiner inte implementeras effektivt inom regeringskansliet är ett tecken på att dessa missar inte bara berör enskilda individer, utan hela vår nationella säkerhet.

Regeringskansliet bör ta dessa incidenter på största allvar och genomföra en grundlig utvärdering av sina säkerhetsrutiner.

Det räcker inte längre att enbart konstatera att “skadorna är ringa”.

Vi behöver en ny typ av säkerhetskultur, där ingen – oavsett position – går oberörd från bristande säkerhetshantering.

“Bör införa strikta krav”

Med mer robusta system, utbildning och ett starkare ansvarsutkrävande kan vi säkerställa att Sveriges säkerhet inte bara är en fråga om policy utan en levd verklighet för alla tjänstemän, oavsett rang.

Om Sverige ska fortsätta att stärka sin nationella säkerhet krävs både individuellt ansvar och strukturella förändringar.

Regeringskansliet bör införa strikta krav på säkerhetsmedvetande och regelbundna granskningar av högre tjänstemäns arbete.

Dessutom bör rollen som nationell säkerhetsrådgivare utvecklas med tydligare mandat och högre krav på ansvarstagande.

Incidenterna kring Henrik Landerholm är en påminnelse om vikten av att aldrig kompromissa med säkerheten – särskilt inte i tider av ökade säkerhetspolitiska utmaningar.

Mikael Bertilsson, statsvetenskapsstuderande och samhällsdebattör

ON Debatt

Skribenten svarar för åsikter i denna insändare/debattartikel. Skribenter omfattas av källskydd och har rätt att vara anonym enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Skicka insändare till redaktionen@oskarshamns-nytt.se