SMÅLAND
ON pratar med en medelålders, heltidsanställd och halvtidssjukskriven ME-sjuk industriarbeterska och ensamstående mamma i Småland, som blev utförsäkrad från Försäkringskassan för ett par veckor sedan – trots att hon har läkarintyg och intyg från två specialistkliniker.
– De har dragit in sjukpenningen på grund av att det, enligt dem, saknas stöd och medicinska observationer. Men jag har överklagat, säger hon.
– För två veckor sedan, lördagen den 20 januari, fick jag veta att jag inte längre kommer att få sjukpenning – och då hade Försäkringskassan suttit på informationen under en längre tid. Deras brev är daterat den 8 november. Sedan jag fick beskedet har mina fel på jobbet hopat sig – jag har kopplat fel så många gånger att jag blir mörkrädd. Det kräver faktiskt koncentration att sitta och montera. Det måste bli rätt. Mina sömnproblem har förvärrats efter beskedet – jag måste ju kunna betala räkningarna och kunna ta hand om min dotter. Slåss eller lägga sig ner och dö – det är de alternativen jag har.
“Så stressande”
– I höstas hade vi ett möte – och då pratade handledaren på Försäkringskassan om arbetsträning upp till 75 procent. Det skulle han kolla upp och återkomma med – och ett uppföljningsmöte skulle anordnas. Men det omnämns inte ens i brevet från Försäkringskassan. Jag kontaktade handläggaren och frågade om inte han har skyldigheter att fullfölja det han har sagt – men han menade att det bara var något som vi hade pratat om. Min chef och min läkare satt dock och väntade på ett besked. Och nu – plötsligt – ska jag inte ha någon sjukpenning över huvud taget. Den 12 februari tar de beslut i överklagningsärendet. Det här är så stressande, så det finns inte.
Det var för nio år sedan som hon åkte till Gottfrieskliniken i Mölndal, som är specialiserad på ME och fibromyalgi.
– Den är ju tyvärr nedlagd, men där fick jag diagnosen ME, en sjukdom som inte syns på blodprov. Men jag har exempelvis haft ont i halsen i nio månader och varit sjukskriven för influensa. Jag jobbade någon vecka och blev sedan sjukskriven igen. Min dåvarande chef blev tokig – ”det här med jobbet funkar inte, du är sjuk för ofta, du kostar oss så mycket pengar”, fick jag höra. Fick givetvis skuldkänslor. Det var först för fyra år sedan som vårdcentralen tog till sig detta med ME-diagnosen.
– Sedan dess har jag fått både ny chef och ny läkare. Skickade en egenremiss till Bragée kliniker för två-tre år sedan – och även där fick jag diagnosen ME. Jag har dessutom gått en rehabutbildning i sex veckor, digitalt, två timmar per gång – men Försäkringskassan säger fortfarande nej.
“Börjar nästan lipa”
– Vi gjorde en aktivitetsförmågeutredning för två år sedan – den läkaren skrev att jag hade varit sjuk i ett och ett halvt år – samt att jag jobbade halvtid och att det är osäkert om jag kommer att kunna gå upp till heltid igen. Läkaren skrev att jag kraschar och blir sjuk varje gång jag går upp i arbetstid. Men Försäkringskassan tolkar ändå det som att det inte finns något i utredningen som säger att min arbetsförmåga är nedsatt. Jag börjar nästan lipa när jag läser vad Försäkringskassan har skrivit. ”Du skulle kunna ta ett jobb som målare eller bagare – för det är både tungt och inte ergonomiskt”, skrev de i ett svar. ”Gud, blandar de ihop mig med någon annan nu”, tänkte jag. Jag har sagt att jag söker sjukpenning på grund av att jag inte har någon ork, plus att jag har influensasymptom och hjärntrötthet. Men, nej, nu lägger de i stället sitt fokus på att jag har ett höj- och sänkbart bord – vilket innebär att jag kan jobba heltid, enligt Försäkringskassan. ”Du behöver inte ha armarna ovanför huvudet, du behöver inte lyfta tungt, du har ett höj- och sänkbart bord – och att montera kretskort kräver inte stor koncentration”, skrev handläggaren på Försäkringskassan.
Det här med ett höj- och sänkbart bord hjälper inte, betonar kvinnan.
– Jag blir helt slut ändå. Vid ett antal tillfällen har jag testat att gå upp till 75 procent, men min chef – som har suttit med på mötena med rehabiliteringskoordinatorn och min läkare – har sagt att när jag jobbar halvtid, så är jag på jobbet – och att jag flexar eller tar ut semester då jag behöver vara ledig. ”Men hon är här, vi kan räkna med henne”, sa min chef, som slog fast att jag kanske kommer att vara på arbetsplatsen under en vecka vid en höjning till 75 procent, men sedan är jag hemma i en eller två veckor. Jag får inte mer gjort för att man ökar min arbetstid, konstaterade min chef.
“Sitter för mig själv”
– Jag orkar ju inte ens sitta och äta frukost tillsammans med de andra på jobbet – jag sitter för mig själv för att få lugn och ro. Jag orkar ju inte umgås med kollegorna. Har jag suttit på ett möte i fem eller tio minuter, så vet jag inte vad de säger.
– Men i grunden är det lugnt på min arbetsplats. Vi är ett 40-tal anställda och jag har varit här i sju och ett halvt år. Jag sitter alltid på min plats, vid ett fönster – men det är ju ljud runtomkring mig. Sedan har jag en dotter som har fått diagnoserna ADD och autism, vilket innebär att man hela tiden måste stötta henne. Och jag har varit själv med henne sedan jag blev gravid, mer eller mindre. Pappan bor i Stockholm – han kommer ner i snitt en helg varannan månad, så det är ingen avlastning. Jag har en mamma, men hon är pensionär och har dessutom drabbats av utmattningssyndrom. Så hon orkar inte stötta. ”Jag blir knäckt av dina sjukskrivningar och dina bråk med Försäkringskassan”, säger hon. Jag stångar mig blodig i kontakterna med Försäkringskassan, men det händer inget.
– De pekar på att läkarna inte har hittat något nytt. Blir skogstokig på att man fortfarande, efter fyra år, vill ha nya fynd.
Kvinnan berättar att hon jobbade extra när hon var ny på sin nuvarande arbetsplats.
– Jag gav järnet – men sedan var jag tvungen att sjukskriva mig och ta ledigt allt oftare – och jag följde inte med på afterwork. Jag drog ner på det sociala. Och numera är det sociala livet nästintill obefintligt. Ska jag fika med en kompis, så måste jag ta semester från jobbet. Sådan var jag inte innan jag blev sjuk – då kunde jag träna, ta promenader och gå ut och festa och ge mig ut och resa. Det går inte längre. Jag undviker folksamlingar och kan gå på max en afterwork per år – och då går vi tidigt, när det inte är så mycket folk ute, och sedan går jag hem efter en kort stund. Efteråt är jag helt slut. Jag kan knappt tänka och prata – jag blir tvungen att gå och lägga mig.
Försäkringskassan bråkade inte med dig i början?
– Nej, det var inga problem under det första året. Då hade jag faktiskt en handläggare som ringde och frågade hur jag mådde. Blev helt chockad – men sedan bytte han avdelning. Jag fick en ny handläggare och hon krävde hela tiden nya observationer. När vi upptäckte att vi hade barn i samma skola, så fick jag byta handläggare igen. Och han skyller bara ifrån sig och säger att det inte är han, utan Försäkringskassans medicinska rådgivare, som tar besluten. Det är någon som aldrig har träffat mig.
En av de så kallade försäkringsläkarna…
– Ja.
Men din läkare på vårdcentralen skriver att du inte kan jobba mer än halvtid?
– Ja, nu i veckan sa han att så som mitt läge ser ut just nu, så är det 50 procent som gäller – och att jag knappt klarar det om det är riktigt jobbigt runtomkring mig. Men om allt skulle lösa sig med min dotter, och jag får lugn och ro och möjlighet till återhämtning – och slipper stressfaktorn med nya intyg till Försäkringskassan var tredje månad, så kanske jag kan gå upp till 75 procent en dag – men heltid kommer det aldrig att bli, konstaterade läkaren.
FK – en av stressfaktorerna
– De sa samma sak på Bragée kliniker. Läkaren där – Jens Draiby (specialist i allmän- och rehabiliteringsmedicin samt smärtlindring) – skrev att Försäkringskassan är en av stressfaktorerna i mitt liv. Men det spelade ingen roll – Försäkringskassan lyssnade inte på honom heller.
Försäkringskassan kräver hela tiden nya fynd?
– Ja, de skriver bland annat att ”det finns inte några inplanerade åtgärder från vården”. Men jag har försökt förklara för dem att detta är obotligt. Jag känner mig dum i huvudet som tvingas upprepa allting. Det går inte att bota ME – det är en kronisk sjukdom. Det jag kan göra för att må bättre, ja, det är att röra på mig – men det orkar jag inte heller om jag går upp från halvtid till 75 procent på jobbet. Och utan ork blir jag inte någon bra mamma.
Vad sa Försäkringskassan om det?
– Att de bara har det som de måste gå efter – och att det inte är de som sätter reglerna. De hittar därför alltid en ursäkt. Nu, i mitt överklagande, försöker jag verkligen, in i minsta detalj, förklara att mitt arbete faktiskt kräver koncentration. Jag har till och med bifogat bilder på kretskort.
– Jag orkar inte ens kolla på en serie när jag är ledig. Men på jobbet måste jag koncentrera mig.
– Försäkringskassan har skrivit att det sammanfattningsvis ”inte går att utläsa stöd av angivna aktivitetsbegränsningar – baserat på status eller andra medicinska uppgifter – inte ens definierat sjukdomstillstånd går att utläsa”. Det spelar ingen roll att jag har varit på två specialistkliniker. De ignorerar allt, trots att Världshälsoorganisationen, WHO, har godkänt sjukdomen ME. Och jag uppfyller Kanadakriterierna, som krävs för att man ska kunna få diagnosen. I min överklagan till Försäkringskassan har jag tagit med en dom från Jönköping, där en person hade anmält Försäkringskassan och fick rätt i november förra året. Han hade läkarintyg från en specialistklinik – och i domen skrev man att man får gå på det som går att bevisa. Man kan inte göra fynd som inte finns – man får dra det så långt det går och sedan får man lyssna på läkare och den som är sjuk. Jag tänker inte släppa detta – jag vägrar bli sängliggande, vilket är risken om de fortsätter att jäklas med mig under ytterligare några år.
Du får leva på en halvtidslön framöver?
– Ja, om de får igenom utförsäkringen. I dag har jag en halvtidslön från jobbet samt sjukpenning från Försäkringskassan. Jag får även ett omvårdnadsbidrag på 2 000 kronor per månad efter skatt, för min dotter, men nu säger de att den står för 25 procent och att jag därför inte kan få sjukpenning på 50 procent. Fast omvårdnadsbidraget har ju inget med min sjukpenning att göra. Varför drar de in det i diskussionen helt plötsligt? Det har de inte pratat om tidigare.
“Som att ha fyra ungar”
– När jag ansökte om omvårdnadsbidraget, så frågade ingen hur mycket jag jobbade. De utgick ifrån min dotters behov, inget annat. Jag håller ju på med BUP (barn- och ungdomspsykiatrin) och skolan, med mera. Hon glömmer saker – exempelvis kläder – och vi får skaffa nya busskort, ja, det är som att ha fyra ungar, tror jag. Hon är 14 år, och fyller snart 15. Hon äter inte om man inte påminner henne om det, eller om man inte fixar frukost – för då tycker hon bara att det är jobbigt och då struntar hon i det. Jag får tjata om allt. Men Försäkringskassan räknar inte in det här med att hon är jobbig – men de räknar in att jag får omvårdnadsbidrag. De tar in det de vill ta in.
Kvinnan berättar att Försäkringskassan – inför beslutet om utförsäkringen – ringde upp hennes chef och frågade om det fanns något heltidsjobb till henne.
– Och han berättade att det finns heltidsarbete och ett höj- och sänkbart bord. Men min chef har också sagt att jag inte ska jobba mer än 50 procent, på grund av frånvarorisken. Men Försäkringskassan lyssnar inte på det. Jag känner att det inte spelar någon roll vad jag skickar in till dem – de kommer att säga ”nej” ändå.
– 15 december 2022 hittade jag en artikel där det stod att Högsta förvaltningsdomstolen hade slagit fast att Försäkringskassan inte får kräva objektiva undersökningsfynd och observationer när det gäller utmattningssyndrom och ME. Jag har skickat med detta i mitt överklagande. ”Försäkringskassan måste väl ändå följa reglerna, eller?”, sa jag till min handläggare. ”Vi kommer inte längre i det här samtalet – skicka in det du har”, var svaret.
– Det är kanske en annan sak om man bara har ett läkarintyg – men jag har två intyg från två specialistkliniker och flera läkarintyg. Min läkare har funderat på vad man ska skriva tillsammans med rehabiliteringskoordinatorn i nästa läkarintyg. Men jag har sagt att jag kan ju inte förändra något. Jag kan inte lägga till fler symptom.
Vilka symptom har du?
– Oftast har jag influensasymptom och värk i kroppen – plus huvudvärk, lite illamående, problem med magen, tinnitus, feberkänsla, halsont, hjärtklappning och hjärntrötthet. Jag är dessutom känslig för ljud, ljus och intryck, med mera. Jag blir sjuk så fort jag hamnar i en stressig situation. ”Hur många går till jobbet med influensa?”, brukar jag fråga. Och hur många orkar jobba heltid med influensasymptom? Sedan ska man ha ett fungerande vardagsliv också – och orka städa, tvätta, handla och laga mat. Jag orkar göra max en sak efter jobbet. Nu senast skjutsade jag dottern till dansen – och sedan åkte vi hem. Och då vet hon att det inte är någon idé att diskutera med mamma. ”Nu har jag gjort mitt för i dag”, brukar jag säga.
“Jag är skitslut”
– Men mat ska ordnas och det ska fixas med allt som är kopplat till skolan – jag är skitslut. Får jag avslag på överklagan, så måste jag gå upp till hundra procent – men jag har sagt till min chef att jag inte kommer att pressa mig själv. Mår jag skit, så kommer jag att stanna hemma. Sedan får de sjukskriva mig igen – och så har vi gjort några gånger. Jag blir utförsäkrad och sedan går det några veckor. Därpå blir jag sjukskriven igen – och så håller det på, med nya intyg och ny oro var tredje månad. Då är det dags för en ny, knäckande dans med Försäkringskassan.
– Jag känner att jag har gjort allt för att vara tillmötesgående i mina kontakter med Försäkringskassan. Om det är så att de utförsäkrar mig, så vill jag att de gör en ny aktivitetsförmågeutredning.
Hur många gånger har du blivit utförsäkrad?
– Två gånger.
– Förra gången blev jag utförsäkrad strax innan semestern – och då fick jag varken tag på min läkare eller min handläggare, för de var på semester. Det blev inte mycket till återhämtning under den semestern. Men jag kunde ju gå upp till heltid i fyra veckor, i och med att jag hade semester, och sedan sjukskrev jag mig när jag kom tillbaka.
Men de har inte påpekat att du bör byta jobb?
– Nej, de ser inte att jag skulle kunna klara ett annat jobb bättre.
– Men i intyget från Gottfrieskliniken står det att jag inte kunde återgå till mitt jobb på en förskola. Där är man jätteaktiv hela tiden och det är en hög ljudnivå och lyft och allt möjligt. Jag är barnskötare i grunden.
– Mina problem började runt 2011. Sedan fick jag livmoderhalscancer – vilket förstås orsakade kaos. Det var chockartat och traumatiskt, både för kropp och själ. Därefter var jag arbetslös och jag jobbade vid behov i en butik. När jag bara jobbade ibland kunde jag förstås vila rätt mycket. Men jag kände mig aldrig pigg – och då fick jag bara höra att jag var kvinna, ensamstående mamma och arbetslös. Men när jag fick jobb, ja, då pekade man på att jag var ensamstående och att jag jobbade heltid. Men jag mådde ju inte bättre oavsett hur mycket jag fick sova. ”Du är nog deprimerad”, fick jag höra på en vårdcentral. Jag har nog ätit tio olika antidepressiva mediciner – men det har inte hjälpt, för jag har inte varit deprimerad. Och det är jag inte nu heller. Däremot är jag uppgiven över situationen.
Det var inte lätt att hitta en läkare som verkligen ville förstå vad det hela handlade om, berättar kvinnan.
– Man märkte ju att de inte gärna vill ge mig ME-diagnosen. Men jag fick den till sist, 2015, och då hade vi bland annat uteslutit att det berodde på sköldkörtelproblem. Massor med blodprov har tagits och de har röntgat mig. De har testat allt tänkbart – och förutom ME har jag något som heter nociplastisk smärta, som är typ som fibromyalgi.
Försäkringskassan accepterar inte att detta är ett permanent problem?
– Nej, då ska det gå att bevisa, säger de – och de undrar om allt annat har uteslutits. ”Har ni verkligen läst alla mina intyg?”, har jag frågat. Och min chef ser ju hur jäkla dålig jag blir.
– ME syns inte på några prover – men det är som att prata med en vägg, den informationen når inte fram till Försäkringskassan. Jag har inte ansökt om att bli sjukpensionär på hundra procent – jag har frågat om det går att bli sjukpensionär på 25 procent, eftersom ingen tror att jag någonsin kommer att kunna jobba heltid igen. Men, nej, det är inte aktuellt, fastslår Försäkringskassan. Varför godkänner de inte en arbetsträning, när de tror att detta är något som går över?
Tyvärr handlar det väl i grunden om att Försäkringskassan vill spara pengar. De har sina krav uppifrån, från de styrande politikerna, som vill att sjukskrivningar ska kosta så lite som möjligt…
– Ja, men vad händer om jag inte kan jobba alls? Skattebetalarna får ju betala för mig, oavsett om det rör sig om pengar från Försäkringskassan eller socialförvaltningen.
Jo, men det är två olika kassor – ekonomiskt bistånd får man från kommunkassan och sjukpenning kommer från statskassan – och var och en tänker bara på den egna budgeten…
– Ja, och jag kan förstå att man ifrågasätter och att man drar det långt – men hur många läkarintyg och hur många intyg från specialistkliniker måste man ha? Hur många tester ska genomföras? Man måste ju gå på det som går att testa. Och ME är godkänd som en svår, neurologisk och kronisk sjukdom. Försäkringskassan skriver ändå att det inte finns några bevis eller observationer. Att folk säger saker styrker inte, menar de.
“Finns inga mediciner”
– ”Vad behöver jag göra?”, har jag frågat. ”Nej, det vet jag inte”, fick jag till svar. De har förvisso skrivit att de vill att vården ska hjälpa till, men med vad, nej, det skriver de inget om. Det finns inga mediciner – det går inte att ta Ipren mot hjärntrötthet. Visst, värken kan lindras med smärtstillande.
– Försäkringskassan säger att jag ska vila. Jag har förklarat för dem att jag kommer hem vid 12 när jag jobbar halvtid. Jag vilar och äter – och då kanske jag orkar laga mat på kvällen och vara lite social och trevlig gentemot min dotter. Men kommer jag hem klockan 17, ja, var hittar jag då min återhämtning? Vi går och lägger oss någon gång mellan klockan 20:00 och 20:30.
Vad svarar Försäkringskassan?
– Nej, det kan de inte svara på.
– Hade jag velat fuska till mig bidrag, så hade jag gjort det på ett annat sätt. Då hade jag inte försökt med halvtid. Vem fan orkar fejka – och bråka och åka på kurser, utbildningar och läkarbesök – i fyra år? Jag åkte upp till Stockholm och betalade ur egen ficka för att få träffa fyra läkare. När jag kom hem mådde jag jättedåligt. Den som vill fejka gör väl inte något sådant?
Och Försäkringskassan trodde på dig i början…
– Ja, de godkände det i början – och under tiden har de fått ännu mer bevis och ännu fler sjukintyg. Och då tror de inte på det, trots att inget har förändrats.
– Det är vuxenmobbning det här. Jag kan aldrig få rätt, hur jag än gör. Min mamma har sagt att hon får försöka ta ett lån, så att jag får träffa en jurist – för att komma åt Försäkringskassan den juridiska vägen. Hamnar jag på en halvtidslön, så går det inte – vem klarar sig på 12 000 kronor i månaden när man har en bostadskostnad på 8 500 kronor? Det finns inte. Vart ska vi ta vägen? Insändaren i Oskarshamns-Nytt, om kvinnan som hade flyttat hem till sina sjuka föräldrar – där hon nu sover i en säng i vardagsrummet – berörde mig djupt. Herregud, jag skulle ju inte kunna flytta hem till min mamma med min tonåring och leva där. Det är inte ett alternativ. Men är man missbrukare i Sverige, så får man hjälp med bostad, rehabilitering och dylikt. Ska man behöva bli missbrukare för att få hjälp? Varför inte i första hand hjälpa dem som verkligen försöker göra rätt och som vill fortsätta att göra rätt för sig, i den mån det går?
Egentligen är ju allt detta regeringens fel – det är regeringen som skriver regleringsbrevet till Försäkringskassan…
– Ja, och jag vill ju jättegärna komma upp och jobba 75 procent. Helst vill jag jobba heltid – och jag har svårt att stoppa mig själv, för jag vill göra bra ifrån mig. Men kroppen klarar det inte. Det känns som att vi pratar om olika saker. När jag pratar om trötthet, så pratar Försäkringskassan om ergonomi. Men ett höj- och sänkbart bord hjälper inte mig, det gör mig inte piggare. Vem behöver ovänner när man har Försäkringskassan? Sedan finns det de som får igenom sin sjukskrivning. Jag vet en kille som har ME och han blev sjukskriven. Han har aldrig någonsin blivit ifrågasatt av Försäkringskassan. Han blev förtidspensionär nästan omedelbart, men han vet inte själv var det var som avgjorde. Det kan möjligen bero på läkaren och handläggaren, tänker jag, och det är för jäkligt om det är så.
“Inte lat”
– ”Du kör ju bil”, sa Försäkringskassans handläggare till mig. ”Ja, annars hade jag inte orkat jobba – tack vare bilen tar det bara en kvart att åka hem från arbetet”, svarade jag. Ska jag gå till busshållplatsen, som ligger en bit bort, och passa in en buss – och sedan byta buss – ja, för det första så skulle jag inte orka det – och för det andra sparar jag nog in åtta timmar i veckan på att ta bilen. Jag hade inte klarat det annars. Jag har disk- och tvättmaskin i lägenheten. Annars skulle jag inte orka. Det handlar inte om att vara lat – det handlar om att spara in på energin där det går att spara in på den. ”Ju mer ni tjafsar med mig, desto sämre blir jag – och till slut kanske jag inte kan jobba alls, och där vill jag inte hamna”, har jag sagt till Försäkringskassan. Men jag fick inget svar på det. Och jag vet inte hur många gånger jag har testat att jobba 75 procent – men det håller ju inte. Inte ens i en månad. Det är ju inte meningen att jag ska behöva flexa och ta ut semesterdagar bara för att kunna hålla mig över ytan. Semestern behöver jag ha på sommaren – och inte för att överleva vardagen, säger kvinnan.
Genrebild: Försäkringskassan
Chefredaktör & ansvarig utgivare. Utbildad journalist med mångårig erfarenhet från flera lokaltidningar som nyhetsreporter, sportreporter och fotograf.