LÖRDAGSKRÖNIKAN

Förra veckan fanns varken tiden eller orken till att få ihop en vettig lördagstext och fasen vet om det blir bra den här veckan. Men ni få hålla till godo med lite spretiga rader – läs eller låt bli.

En tanke jag hade med krönikorna innan jag började en gång var ju att kommentera och lyfta upp sådant som jag funderar på och över, samt saker och ting som händer i samhället.

Nu visar det sig ju faktiskt i och för sig att dessa två saker ofta sammanfaller…

Den senaste tiden har jag mer och mer känt en ovilja att kommentera saker som händer i samhället – inte för att jag inte bryr mig, utan för att jag helt enkelt inte hinner med att sätta mig in tillräckligt bra i nyhetsflödet, eller göra adekvat research.

“Sjukt intensiv period”

Den mesta tiden går åt till att hinna med jobbet som är inne i en sjukt intensiv period och att räcka till för sina nära och kära.

Det jag skulle vilja skriva om är alla försämringar i LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) – alltså försämringar för de som behöver mest stöd och hjälp i vårt samhälle. De som ofta inte kan föra sin egen talan.

Nu sparar kommunerna in på dessa personers insatser och det är ta mig fasen inte annat än skamligt för ett samhälle som beskriver sig själv som humant eller som ett ”välfärdssamhälle”.

Skämmes ni kommuner som sparar in på de svagaste i samhället.

Det är inte bara för att jag själv har barn som omfattas av LSS och som jag går i gång på det här – det slår an en sträng inombords som vibrerar med en rejäl dos ilska.

Ni kan själv googla på nyheter om försämringar i LSS så får ni se. Man blir gråtfärdig.

Men visst det sparar några kronor till kommunkassan.

En annan sak är den klimathysteri som råder. Jag menar att alla möjliga problem som dyker upp verkar kunna skyllas på klimatet. Om Märta Stenevi skulle halka på ett bananskal så skulle hon troligen författa en tweet om att det på något sätt är den globala uppvärmningens fel – och den i sin tur beror ju, som alla vet, på att vi i Sverige inte drar vårt strå till stacken. Not.

“Har spårat ur fullständigt”

Eftersom jag inte hinner med att se eller läsa så mycket nyheter så får min mor (85 vårar ung) och min underbara särbo upplysa mig om vad som händer i vårt avlånga land.

Fast jag vet det ändå – det har ju spårat ur fullständigt. Sprängningar och skjutningar, folk mördas på öppen gata – i en del fall helt oskyldiga människor eftersom mördarna inte verka göra sin research särskilt bra.

Ändå är det märkligt hur tyst det är från en del håll – och att det fortfarande finns en del som hävdar att det alltid varit så här oroligt i Sverige är makalöst världsfrånvänt.

Det har det inte. Punkt.

Men varför är det så här då, tja det kan ju till viss del bero på att vuxensamhället har tappat kollen på de yngre. Vi hör ju om att våldsverkarna blir allt yngre, och så även offren. Det är självklart oerhört sorgligt, men lika förbannat är det fakta.

Vad är det för ramar och regler många ungdomar har att förhålla sig till egentligen? Ja, fan vet.

Även i skolans värld har finns det många barn och ungdomar som har stora problem med att rätta sig efter regler och normer. De har svårt att ta en tillsägelse utan att bli kränkta och tjafsar emot.

Det vanliga hyfs som man brukar prata om som en bra egenskap att ha om man vill uppfattas som en schysst person finns inte där med självklarhet.

Det saknas respekt mot kamrater, vuxna och faktiskt också mot sig själv.

De kan inte uppföra sig på ett civiliserat sätt, vare sig mot varandra eller mot vuxna.

Ni som läst mina lördagstexter vet att jag skrivit om det här många gånger, vilket kanske inte är så konstigt eftersom jag möter, och har mött, mängder med barn och ungdomar i mitt yrke.

Att skolan inte har riktiga verktyg, eller i klarspråk konsekvenser att ta till, kan vara ett skäl till att respekt för ordning och reda, skolk och annat i skolan minskar. Man vet att det inte händer så mycket om man inte sköter sig, eller det tar i alla fall väldigt lång tid till konsekvenser.

“Ta tillbaka betyget i ordning och uppförande?”

Ska vi ta tillbaka betyget i ordning och uppförande månne?

Skolpersonal i grundskolan, ja även på gymnasiet, lägger mängder med tid på att få den sociala miljön att fungera i klassrum och korridorer.

Alla är medvetna om att barn och ungdomar är högst olika och att man kommer från vitt skilda hemförhållanden och har olika förutsättningar. Självklart är det så.

Dessutom finns det en rad diagnoser som kan förklara en del.

Men om man generaliserar så känns det som att vuxensamhället i stort behöver steppa upp lite och ta tillbaka makten från barnen. De ska inte diktera villkoren. Ibland tycks det mig som att man i sin välvilja att göra allt för att hjälpa sina barn i stället gör dem en björntjänst.

Att stöta på motgångar, att inte alltid få som man vill och att få rätta sig efter regler och ramar ger bara ungdomarna en hjälp inför framtiden. Vi vuxna vet att livet inte bara är att glida fram på en delikat räkmacka – det tar emot ibland och vi behöver anpassa oss efter både andra människor och efter de regler som gäller i samhället och på arbetsplatsen.

Att ställa krav är inte heller farligt, ändå protesteras det ibland mot helt enkla, rimliga förhållningsregler.

Vuxenvärlden behöver tillsammans se till att barn och ungdomar tål en tillsägelse utan att bli kränkta och surar ur.

Jag tycker faktiskt att vi är skyldiga dem det. De blir lättare för dem i framtiden när de förstår att i ett fungerande samhälle kretsar inte allt runt den egna personen.

Om det här, ja vi kan kalla det uppfostran, i stort skulle fungera bättre tror jag att jag just nu hade hunnit hänga med lite mer i nyhetsflödet.

Vi jobbar vidare!

Trevlig helg!

/Thomas

Genrebild: Freepik

Thomas Wennerklint

Krönikör. Lärare som levererar lördagskrönikan om skolan, samhällsfrågor, sport och mycket mer. Åsikter som uttrycks i krönikan är skribentens egna.

thomas@oskarshamns-nytt.se