LÖRDAGSKRÖNIKAN
Vilken härlig vinter vi har för tillfället!
Mycket snö, lagom kallt och en hel del gnistrande soliga dagar.
Man får passa på att njuta, snart lär det blir mildväder, grått och slaskigt.
När jag tänker tillbaka på min barndoms vintrar i Helsingborg så vill jag ändå minnas att det var snö de allra flesta vintrar.
Eller så var det för att vi plockade fram pulkorna och snow racern bara det blev lite frost på marken…
Mina föräldrar och jag åkte längdskidor i Pålsjö skog, jag minns att jag tog några märken som hette Snöstjärnan och Guldstjärnan – tror det var Korpen som anordnade detta.
Ungefär som Simborgarmärket fast på skidor då.
“Härliga minnen”
Härliga och varma minnen är det i alla fall.
Ofta hade vi apelsiner med ut i spåret som energipåfyllning och när man kom hem blev det limpmackor med ost och varm O´boy.
Mysigt.
Inte lika mysigt var det när pappa bröt armen i pulkabacken…
“Det var i alla fall mestadels vita vintrar och ett år var det så kallt att Öresund frös till ganska rejält, det kan ha varit -81 eller -82”
THOMAS WENNERKLINT, KRÖNIKÖR
Det var i alla fall mestadels vita vintrar och ett år var det så kallt att Öresund frös till ganska rejält, det kan ha varit -81 eller -82.
I tonåren kändes det som att det blev snö alltmer sällan och de sista trettio åren har det nästan undantagslöst varit gröna jular i Skåne.
Här på ostkusten har vi ju ändå ofta hyfsade vintrar även om snön kommer lite ”ojämnt”. Lite som ketchupflaskan…
Vinterstudion
Någon skidvirtuos är jag definitivt inte, varken på längden eller tvären, även om jag kan ta mig både framåt och neråt.
För tillfället äger jag varken pjäxor eller skidor, det får bli Vinterstudion på TV istället.
En av de mer intressanta vinter- och skidupplevelserna tilldrog sig under militärtjänstgöringen.
Jag låg inne som amfibiesoldat, en sorts halv jägarutbildning inom Kustartilleriet med fokus på rörligt försvar av våra skärgårdar.
Först var det en grundutbildning på Kustjägarskolan i Vaxholm och sedan huvudtjänstutbildning i Karlskrona.
Uppenbarligen tyckte man att vi behövde en rejäl vinterutbildning också, så i januari 1991 skulle hela skaran på sextio stycken plutonsbefäl till Messlingen i Härjedalen under en dryg vecka.
Till saken hör att det bara var rekryter från Skåne, Blekinge och Småland – inga vana vintermänniskor direkt. Än mindre några lysande skidåkare.
“Snorhalt”
Väl framme i Messlingen möttes vi av informationen att de hade haft mildväder ett par dagar, men lagom till vi kom hade det frusit på rejält så det var snorhalt i terrängen.
Underlaget och en mindre modern skidutrustning från 1950-talet blev en livsfarlig kombination för oss sörlänningar…
Det fanns två olika typer av träskidor; ”Vita blixten” och ”Bruna bromsen” – De vita hade ett enormt glid, inget som helst fäste, och de bruna – ja, ni begriper – man kom knappt framåt.
Vi hade en inledande ”skidlektion” där vi skulle lära oss ”ploga” så de inte gick för fort i nedförsbackarna. Jojo, har ni försökt ploga på ren is med obefintliga kanter på skidorna…?
Den lektionen måste varit en syn för lokalbefolkningen.
Dessutom fick man två och två turas om att dra pulkan med tältet, för vi skulle ju sova ute förstås, komplett med kamin och allt. En dag fick jag och Silfverswärd på vår lott att dra pulkan. Man satt fast i pulkan med en sele, först jag, sedan Silfverswärd och sist pulkan. Det var dömt att misslyckas.
“Inte alls bra”
I en rejäl nedförsbacke (jo, vi plogade) tappade Silfverswärd balansen, kör in i mig, allt går fortare och fortare och vi hamnar i en hög längst ner i backen med pulka och allt över oss. Jag var helt fastnaglad och en av Silfverswärds skidor tryckte oroväckande på ett mycket känsligt ställe. Det kändes inte alls bra.
Vi klarade oss mirakulöst nog utan skador, men resten av plutonen hade fått sig dagens skratt
Jag hade brutit en skida – en brun, och vi hade bara en reservskida med oss (märkligt) – den var naturligtvis vit – så jag fick hanka mig fram på en av varje, en skida med bara fäste och en med ett vansinnigt glid.
Under den tid vi var där så var det för övrigt minst fem av dem som vurpade som fick uppsöka tandläkare eftersom det var lätt hänt att man fick AK5:an över munnen när man trillade…
Man hade också fått för sig att det var en bra övning att tolka efter bandvagn upp på kalfjället och gräva in oss i bivack och övernatta där.
“Kaos”
Har ni tolkat efter en bandvagn någon gång?
Det var kaos.
Föraren måste varit Formel 1-meriterad för det gick rejält fort.
Där hängde vi efter bandvagnen och försökte klamra oss fast i repen så gott vi kunde.
Alla for i backen med jämna mellanrum, det var nästan så man ibland tänkte att det var lika bra att släppa taget och bara dras med resten av vägen.
De flesta var mer eller mindre blåslagna när vi kom upp och skulle gräva in oss i en snövägg.
Vi var uppdelade i grupper om tre och naturligtvis var det isigast där vår grupp skulle gräva.
Det tog lång tid innan vi kom in tillräckligt långt och kunde krypa in och sova – men då var det en häftig upplevelse – helt omgärdad av snö, men varmt och behagligt.
“Illa”
En annan erfarenhet är att när man ska välja tältplats så ska man veta att även om en yta ser fin och platt ut med snö, så blir det något helt annat när man har grävt bort den…
Herrergud så illa man låg vissa nätter.
Fast man sov ändå, kroppen var ju yngre då, men en natt fick jag kramp från midjan och neråt när jag skulle ut och kissa… jag bara ramlade ihop.
Tänk att det är 30 år sedan.
Helt ensam firade jag in min tjugoårsdag på vakt i den kristallklara vinternatten när den 28:e januari gick över i den 29:e.
Också ett minne.
Nu tänker jag ge mig ut en sväng i det vackra vintervädret, det gäller som sagt att passa på.
Ha en fortsatt trevlig helg!
Ta hand om varandra, håll ut och håll avstånd!
/Thomas
Krönikör. Lärare som levererar lördagskrönikan om skolan, samhällsfrågor, sport och mycket mer. Åsikter som uttrycks i krönikan är skribentens egna.
