LÖRDAGSKRÖNIKAN
Det känns overkligt. Krig i Europa. Att bara behöva skriva de orden…
Det är nog många, jag inkluderad, som trodde att vi under vår livstid skulle vara förskonade från krig i vårt närområde.
”Vi som var med under senare hälften av 80-talet och början av 90-talet med Glasnost och Berlinmurens fall upplevde en ny tid där kalla krigets dagar skulle läggas bakom oss för gott”
THOMAS WENNERKLINT, KRÖNIKÖR
Vi som var med under senare hälften av 80-talet och början av 90-talet med Glasnost och Berlinmurens fall upplevde en ny tid där kalla krigets dagar skulle läggas bakom oss för gott.
Nu är det ju så att krig eller väpnade konflikter pågår hela tiden på jordklotet. Det är inget ovanligt, men för oss här i vår skyddade del av världen så är krig sådant som sker på andra håll i världen än i Europa.
Har vi varit naiva?
Har vi varit naiva? Har vi inte sett tecken på en hårdare ton mellan ledarna för världens största och mäktigaste länder?
Tja, jo kanske har vi det, men att det faktiskt skulle leda till en rysk invasion av en suverän stat… Nej, den såg vi inte komma.
Ändå matas vi nu med tragiska bilder från Ukraina. Som vanligt är det vanligt folk som drabbas hårdast. Det är rent ut sagt för jävligt.
Jag är ingen politisk expert på något sätt, men vad jag förstår är Putins motiv att invadera Ukraina i högsta grad diffusa och ett klart brott. Han verkar vilja flytta fram sina positioner i förhållande till ”väst” – eller NATO då.
”Jag tolkar det som att Putin känner sig trängd och det är inte bra, inte bra alls. Frågan är när och var han slutar? När blir han nöjd?”
Jag tolkar det som att Putin känner sig trängd och det är inte bra, inte bra alls. Frågan är när och var han slutar? När blir han nöjd?
Det politiska spelet på högsta nivå blir intressant att följa.
Vi får bara hoppas att det hela får en snabb, fredlig lösning – inte minst med tanke på människorna i Ukraina.
En massa lidande
Människan verka tyvärr inte lära sig av historien. Krig innebär inget annat än en massa lidande. Vi har många människor i Sverige som flytt hit från krigets fasor och kan vittna om hur det är.
“War! What is it good for? Absolutely nothing!” som Edwin Starr sjöng 1970. “War” var en protestsång mot Vietnamkriget men låten är tyvärr lika aktuell idag.
Hur oroliga ska vi vara här i vår lilla ankdamm Sverige? Kan kriget komma hit? Jag vill ju svara ett blankt nej på det, men tyvärr är jag inte hundra procent säker längre även om jag fortfarande finner det för högst osannolikt. Men så är det ju det där med naiviteten…
Det som händer inte så många hundra mil från oss får ju en att fundera lite på vilka möjligheter vi har att försvara oss. Att vår försvarsförmåga nu sätts under luppen på riktigt är ju bara logiskt, men det är också något som diskuterats i många år.
Började slappna av
Om jag backar bandet till 1990 så kunde man där börja skönja att vi i Sverige började slappna av och satsa mindre på försvaret – egentligen en logisk följd av ett alltmer avspänt läge i omvärlden.
På våren 1990 gick jag sista terminen på gymnasiet och skulle i början av juli rycka in i lumpen. Jag skulle till Stabs- och sambandsskolan i Enköping – det var en truppslagsskola för signaltrupperna inom svenska armén som verkade i olika former åren 1965–2000.
”Utbildningen kommer att vara mycket fysiskt krävande”
Lite skolbänk igen alltså.
Men så blev det inte. Två månader innan jag skulle rycka in fick jag ett brev där min placering var ändrad – jag skulle nu utbildas till plutonsbefäl vid 3:e Amfibiebataljon och inställa mig på Kustjägarskolan vid KA1 i Vaxholm.
”Utbildningen kommer att vara mycket fysiskt krävande” stod det. Hoppsan Kerstin, det var andra bullar…
Amfibiebataljonen finns kvar än idag om än i annan form och beskrivs på Försvarsmaktens hemsida som ”en av Försvarsmaktens modernaste och slagkraftigaste manöverbataljoner. Förbandet är ett flexibelt utvecklat förband som främst verkar i kustnära zoner, floddelta-och hamnområden, men har förmågan att närsomhelst kunna lösa uppgifter i andra typer av miljöer.
Det blev tre månaders hård grundutbildning med massor av psykiska och fysiska utmaningar.
Det hela avslutades med ett baskerprov och sedan bar det av till Karlskrona för ett års specialutbildning och övningar.
Inga repmöten
Vi fick tillgång till den modernaste utrustningen och det kostade säkerligen massor av pengar. Att det blev en så snabb förändring berodde på att försvaret fått indikationer på att man skulle få mindre pengar kommande år och då var man rädd att inte hinna med att utbilda Amfibiebataljon nummer tre – därför stressade man ihop ungdomar till en ny utbildningsomgång tidigare än tänkt. De flesta klarade av utbildningen men inte alla.
Nu ska jag inte trötta ut er med fler detaljer, men efter att vi muckat blev det inte några repmöten, trots att vi hade fått veta att vi hade 24-timmars beredskap i två år efter muck och att vi skulle öva ofta – vi var ju ett elitförband.
”Det var en påfrestande upplevelse”
Men pengarna drogs in, och det var väl inte så konstigt egentligen. Regementen lades ner och värnplikten förändrades – det blev en ny tid, en annan tid. En del var säkert klokt, annan nedläggning var kapitalförstöring.
Vi får väl se hur resurserna ska fördelas i vårt land framöver, men man behöver inte vara Einstein för att lista ut att försvaret förmodligen kommer att få ökade anslag.
Jag har förstås aldrig varit i krig och jag hoppas verkligen att jag slipper. Däremot har jag varit med om ubåtsjakt i Stockholms skärgård. Det var en påfrestande upplevelse.
Skarpladdade AK5:or
Det var, om jag minns rätt, i september 1990 – i slutet av grundutbildningen i Vaxholm.
Mitt in natten blev vi utkommenderade i full stridsmundering och transporterade till Musköbasen. Väl där blev vi uppdelade i mindre grupper och utplacerade på olika öar i skärgården där det fanns övervakningsstationer för ubåtsnät.
På ”vår” ö var vi sex värnpliktiga och en kapten – med skarpladdade AK5:or och en uttrycklig order att skjuta först och fråga sedan om vi såg någon misstänkt, till exempel en dykare. Området var nämligen avlyst för allmänheten.
En natt fick vi indikationer på ubåtsnäten och det blev ett jäkla pådrag med helikoptrar och båtar – men inga ubåtar dök upp.
Dagen efter såg vi bubblor mitt ute på en lugn och stilla fjärd – lite för många bubblor… och så var det pådrag igen.
”Det blev ingen närkontakt med vare sig ubåtar eller fientliga specialutbildade dykare – tack och lov”
Det blev ingen närkontakt med vare sig ubåtar eller fientliga specialutbildade dykare – tack och lov. Känslan under de här dagarna och nätterna var overklig och skrämmande. Tanken att skjuta på en levande människa – fiende eller inte – var inte så bekväm.
Och då var vi inte i krig.
Hoppas på fredlig lösning
Om mina känslor under denna korta period var en föraning om hur det kan kännas i en krigssituation… fy. Det hoppas jag vi slipper uppleva.
Jag hoppas på en snar och fredlig lösning på situationen i Ukraina. Tankarna går till alla de som lider på olika sätt.
Ta hand om er därute!
//Thomas
Krönikör. Lärare som levererar lördagskrönikan om skolan, samhällsfrågor, sport och mycket mer. Åsikter som uttrycks i krönikan är skribentens egna.
