LÖRDAGSKRÖNIKAN
Luciatåget väckte minnen från svunna dagar.
Mitt i all stress på jobbet med prov, betyg och kompletteringar blev det en stunds välbehövlig avkoppling i onsdags för både personal och elever när årskurs nio bjöd på ett stämningsfullt luciaframträdande i Döderhults kyrka.
Då blev man på riktigt påmind om att det stundar en julhelg inom kort. I alla fall kände jag en begynnande julstämning för första gången i år.
“Det var väldigt vackert i kyrkan”
Thomas Wennerklint, lärare och krönikör
Det var väldigt vackert i kyrkan. Vi fick höra de traditionella sångerna blandade med lite mer moderna ”Tänd ett ljus” och ”Last Christmas”. Den senare kanske numera inte är så modern med tanke på att den kom när man själva var tonåring.
“Ska ha stort beröm”
De som medverkade i luciatåget ska ha stort beröm, inte bara för att de svarade för ett fint framträdande, utan också för att de vågade genomföra det framför alla högstadieeleverna. Respekt.
Tomten och stjärngossarna, om än utan strutar, var också på plats och framförde naturligtvis ”Staffans visa”.
Jag satt verkligen där i kyrkbänken och njöt. Det var nästan så att det kom en liten tår av alla känslor som situationen framkallade.
Det framkallade minnen av de luciatåg man själv medverkat i, från superblyg tomte på lekis och förskola, via stjärngosse på högstadiet till någon märklig variant i labrock med en krukväxt i famnen på universitetet.
Härliga minnen de flesta av dem.
Även julstämningen började infinna sig och jag mindes saker från min barndoms jular och ett par saker vill jag dela med mig av.
Mamma och pappas pepparkaksbak var en stor grej. Degen gjordes enligt gammalt recept och den skulle sedan kavlas tunn direkt på bakplåtspappret. Mamma och pappa hjälptes åt; mamma höll i bakplåtspappret för allt vad tygen höll och pappa kavlade.
“För när jag skrev tunt menar jag inte lövtunt utan nästan genomskinligt tunt…”
För när jag skrev tunt menar jag inte lövtunt utan nästan genomskinligt tunt…
När pepparkakorna skulle gräddas räckte det nästan att sätta in plåten i ugnen, stänga luckan, andas tre gånger och sedan öppna igen – sedan var de klara.
Nordvästra Skånes tunnaste pepparkakor. Dessutom goda.
För det mesta gjorde vi också pepparkakshus efter egen ritning. Eller vi och vi – det blev mer pappas projekt. Han fick alltid blodad tand och när det blev deg över byggdes både uthus och utedass förutom det obligatoriska boningshuset.
“Noga med detaljerna”
Han var noga med detaljerna min far.
Och då måste jag ju berätta om granen och proceduren med att klä densamma.
För det första skulle vi ju välja gran. Bara det var ju ett projekt som kunde dra ut på tiden. Det fanns ju naturligtvis ingen så symmetrisk gran som pappa ville ha till försäljning, men jag kan lova att han hittade den som kom närmast bland alla de hundratals granar som fanns.
När granen väl var hemma och inne skulle den förstås kläs. Han började alltid med ljusslingan och det var det enda moment jag eller min mor fick delta i. Vi skulle nämligen hålla i kartongen medan pappa satte i ljusen.
“Sedan var det lika bra att avvika och låta pappa hållas”
Sedan var det lika bra att avvika och låta pappa hållas.
Ljusen skulle, efter den initiala appliceringen, rättas till så att de stod rakt upp. Alltså RAKT upp. Inga sneda ljus accepterades.
Efter ljusen var det dags för glittret. Det var smala remsor av tunn, ganska tung aluminiumfolie (eller om det var någon mer miljöovänlig metall). Gammalt var det i alla fall, det hade hängt med länge – jag har det fortfarande kvar här hemma hos mig.
Foto: Thomas Wennerklint
Dessa tunna remsor skulle läggas ihop tio och tio och därefter hängas i ytterdelen på grenarna. Pappa gjorde detta mycket omsorgsfullt så allt glitter hängde rakt ner och lika långt på var sida om grenen.
“Görs inte sådana nu för tiden”
Naturligtvis fördelades glittret symmetriskt över hela granen.
Kulorna stod näst på tur och dessa hängdes på näst intill samma platser år från år. Mindre i toppen och större längre ner. Jag har kvar även dessa fina, gamla glaskulor som varit med riktigt länge nu och jag har ett nästintill personligt förhållande till varje kula. Det görs inte sådana nu för tiden.
Sist men inte minst sattes toppspiran på plats. Det var verkligen en spira och även den har jag i min ägo.
“Det tog sin lilla tid, men det blev förbaskat bra”
Sedan beundrade pappa sitt mästerverk och vi andra kunde faktiskt bara beundra hans kreation. Det tog sin lilla tid, men det blev förbaskat bra.
Många av våra bekanta och mina kompisar uttryckte alltid sin beundran över vår gran vilket gjorde pappa mer än nöjd.
I köket var pappa ingen virtuos även om han hjälpte till så gott han kunde. Nä, det var mamma som såg till att alla ljuvliga smaker som hör julen till blev verklighet.
“Heeeeelt fantastisk”
Den inlagda sillen är heeeeelt fantastisk – och den ska hon göra även i år.
Jag inser att jag ärvt mer av min fars noggrannhet (petighet) än min mors matlagningsförmåga, men alla är vi ju bra på olika saker.
Det jag tänkte väldigt mycket på när jag satt där i kyrkan var vilken tacksamhet och ödmjukhet jag kände över att ha dessa minnen av en barndoms jular som innehöll så mycket kärlek och värme. Jag har varit – och är – lyckligt lottad här i livet. Härliga minnen med föräldrar som alltid funnits där för mig. Det är tyvärr inte alla förunnat.
Snart är det jul igen och jag ser fram emot att få fira med nära och kära.
Men idag fyller min son 18 år så idag blir det tårta. Men hur blev min lilla bebis en ung man med skäggväxt? Där hängde jag inte alls med.
Grattis min älskade pojk!
I morgon är det tredje söndagen i advent. En vecka till dopparedagen.
Ta hand om varandra och stressa inte för mycket!
/Thomas
Krönikör. Lärare som levererar lördagskrönikan om skolan, samhällsfrågor, sport och mycket mer. Åsikter som uttrycks i krönikan är skribentens egna.
