LÖRDAGSKRÖNIKAN
Ingenting är för evigt, allt har ett slut.
Det är bara så det är.
Min älskade moster gick ur tiden i början på veckan.
En varm, snäll, stark, envis och principfast kvinna som alltid har funnits i mitt liv.
När jag var liten fanns hon där, när jag var tonåring kunde vi prata om allt och när jag blev vuxen fanns de band vi knutit kvar som en länk mellan oss, även om vi inte sågs lika ofta.
Jag flyttade ju från Helsingborg redan som tjugoåring, men när jag varit hemma har jag alltid försökt att hälsa på henne om jag haft möjlighet.
Drabbades av demens
För några år sedan drabbades min moster tyvärr av demens och har sedan dess bott på ett väldigt fint boende med fantastisk personal i ett samhälle ett par mil utanför Helsingborg.
Även den fysiska hälsan har vacklat, fast hon har aldrig någonsin klagat, och nu i tisdags somnade hon in 92 år gammal.
Barn, barnbarn och barnbarnsbarn och alla vi andra vet innerst inne att hon har det bra nu, det finns ingen smärta längre, men det förändrar inte den sorg vi alla känner.
“Ömt bevarar jag alla de fina minnen jag har av min underbara moster”
Thomas Wennerklint, krönikör
Ömt bevarar jag alla de fina minnen jag har av min underbara moster, och även av hennes man som tyvärr gick bort redan för över trettio år sedan.
“Riktigt bra besök”
Den sista gången jag träffade henne var veckan efter påsk. Mamma och jag var lite tveksamma om vi skulle hälsa på eftersom min moster inte hade mått så bra, men efter att ha pratat med min kusin så åkte vi dit och det blev ett riktigt bra besök.
Visserligen kände hon inte igen oss till en början, men efter ett tag verkade som att det fanns något igenkännande och vi pratade en knapp timme om lite av varje.
Det blir ju mest ”torrprat” men det kändes ändå okej i stunden även om man vet att hon sedan inte kommer ihåg att vi varit där.
När vi gick förstod vi att det mycket väl kunde varit sista gången vi såg henne. Så blev det också.
“Det är så sorgligt”
Demenssjukdomar beskrivs ju som ”de anhörigas sjukdom” och det är verkligen så det är. Den sjuke befinner sig, åtminstone efter en tids sjukdom, i sin egen värld och ”lider” inte av att inte minnas saker. De anhöriga har det desto tuffare när den de älskar inte längre står att känna igen – och inte heller känner igen sina nära och kära.
Jag vet hur ledsen min kusin varit efter att ha besökt sin mamma och att hon också av den anledningen inte orkat vara där så ofta som man kanske har velat. Hon är inte ensam om det, jag vet flera anhöriga till demenssjuka som upplever samma sak. Det är så sorgligt.
Min mamma har förlorat en storasyster, min kusin sin mor och mina kusinbarn en älskad mormor. Själv har jag mist min moster och jag kommer sakna henne mycket.
Ett långt liv
Sjukdomar är skit. Min moster fick ändå leva ett långt liv och att gå bort när man är 92 får man väl ända säga är ”enligt plan”, många lever ju alls inte så länge.
Men nu tycker jag att jag ofta får höra att många bekanta eller vänner till dem drabbas av eländiga sjukdomar i relativt unga år.
Cancer i olika former, Parkinson och annat elände redan i 50-60-års åldern. Det är så oerhört tragiskt. Man blir verkligen påmind om hur skört livet kan vara.
Och hur tacksam man ska vara om man är frisk.
“Det gäller att försöka passa på att njuta när man kan”
För någon månad sedan genomgick jag själv en magnetkameraundersökning för att kontrollera om jag eventuellt hade prostatacancer.
Nu var det tack och lov inte så men jag kan lova att hjärtat slog hårt när jag skulle läsa provsvaret.
Livet ska inte ta slut så tidigt som det gör för många, men sjukdomar tar ingen hänsyn till om du är barn, tonåring, ung vuxen eller gammal.
Livet är ett lotteri, man vet inte vad man får eller vad man kan vänta sig.
Det gäller att försöka passa på att njuta när man kan.
Inte i form
Er krönikör är inte riktigt i form för närvarande eftersom jag nu åkt på någon typ av förkylning som satt sig i bröstet. Inget värre alltså, men det gör rätt ont när jag hostar och dessutom har jag lite ont i kroppen. En liten ”man cold” så här på vårkanten…
En del kanske minns den gamla reklamen där en lite snuvig man säger något i stil med ”ni förstår inte hur det är när en kille är riktigt förkyld”. En klassiker.
Men jag ska inte klaga.
“En stor förändring närmar sig för mig”
Jag hoppas dock att förkylningen inte blir långvarig för det är mycket att göra framöver. Allting har ju ett slut som jag skrev i början och det gäller även läsåret i skolan. Som vanligt ska det fixas en massa kompletteringsuppgifter till alla elever som inte gjort det som de ska, därefter ska det sättas betyg och under tiden detta sker är det fullt med andra avslutningsaktiviteter som ska förberedas och genomföras.
Så det finns att göra, men man vet också att om en månad är det slut.
“Inget är för evigt”
På tal om att allt har ett slut och inget är för evigt så är det faktiskt precis så för egen del också.
En stor förändring närmar sig för mig.
Vad tänker jag inte avslöja riktigt än, men ett slut är också början på något nytt.
Ha en fortsatt fin helg!
Ta hand om varandra och njut av tillvaron.
/Thomas
Genrebild: Freepik
Krönikör. Lärare som levererar lördagskrönikan om skolan, samhällsfrågor, sport och mycket mer. Åsikter som uttrycks i krönikan är skribentens egna.
