LÖRDAGSKRÖNIKAN
Nu är det snart ett år sedan gymnasieskolorna i Sverige fick beskedet att man skulle övergå till distansundervisning för första gången.
Beskedet kom den 17 mars och dagen efter fick eleverna komma till skolan en kort stund för att hämta böcker och få information om hur videomöten skulle gå till.
Föga anade någon att pandemin skulle hålla i sig så länge.
Först tänket nog de flesta att det skulle vara distans några veckor och att allt, både i och utanför skolan skulle återgå till det normala när sommaren närmade sig.
Så blev det ju inte och studentdagen på Mönsteråsgymnasiet var sig inte lik, men det blev ändå en fin, stämningsfull och värdig avslutning för våra treor.
För mig var våren en ganska konstig tid eftersom jag också hade undervisning i två klasser på högstadiet.
Grundskolan hölls ju öppen hela tiden.
“Mycket märkligt”
Det kändes mycket märkligt att gå från ett videomöte med kanske femton elever i ett tomt klassrum på gymnasiet, till skolan vägg i vägg som var full av elever och gå in i en sal med 27 elever.
Sedan kom hösten och det var som vanligt ett tag, men smittspridningen tog fart igen och i mitten av december var komvux och gymnasiet tillbaka i distansundervisning igen och precis före jul stängdes även högstadiet. Sedan dess har skolor runt om i landet fått anpassa sig efter regionens rådande smittspridningsläge; det har varit distans på heltid eller växelvis distans- och närundervisning.
Beslut har fattats om att återgå till mer närundervisning bara för att rivas upp igen.
“Rörig och orolig tid”
Det har varit och är en ganska rörig och orolig tid för alla elever, förändringar i undervisningen har kommit ganska snabbt, tiden för omställning är ofta kort.
Vad har vi då lärt oss av att arbeta mer på distans?
Min personliga åsikt är först och främst att det har gått över förväntan och omställningen förra våren gick förvånansvärt smidigt.
Visserligen hade vi på vår skola arbetat med att lära oss hur vi skulle organisera kalendrar och videomöten med datorn så vi kom igång relativt snabbt.
Sedan lärde man sig efter hand, dels av sina egna erfarenheter men också av det kollegiala lärande var fantastiskt.
Personalen delade verkligen med sig av sina erfarenheter och det kändes som att vi på kort tid hade mer kvalitativ fortbildning och lärde oss mer nya saker än på många år.
“Häftigt”
Det var och är häftigt – för vi lär oss hela tiden hur vi ska anpassa den digitala undervisningen efter olika situationer, elever och grupper.
Det går att skriva prov på distans, det finns säkra sätt att göra det via olika sajter och eleverna ska synas i sin kamera hela tiden medan de skriver.
Jag som kemilärare kan ha laborativa demonstrationer – det syns tydligt på skärmen. Jag kan dela min skärm för att visa bildspel eller visa hur man utför beräkningar. Det finns information och filmer på nätet att använda sig av, bara man letar.
“Spelas in”
Genomgångar spelas in så att elever kan se dem vid senare tillfälle om de varit borta, eller om man bara vill ha en repetition. Just det här kan man ju ha nytta av även i när det inte är distansundervisning. Elever som är sjuka, kan koppla upp sig till lektionen och vara med hemifrån om man inte är superdålig förstås. Det kan minska stressen av att ”missa” saker när man är sjuk – och faktiskt hålla sig hemma när man är dålig.
Att ha möten med elever och vårdnadshavare på distans är också en sak som kan underlätta planeringen, inte minst tidsmässigt.
Hur har eleverna tagit det här då? Ja, svaret är ju förstås ”väldigt olika”. En del tycker inte alls om distans, de vill mycket hellre vara i skolan. Andra tycker att det är skönt med distans, det känns lugnare. Hela skalan däremellan finns förstås.
“Utan större problem”
Hur går det för eleverna då? Om jag generaliserar grovt så skulle jag säga att de elever som klarar sig bra i vanliga fall också klarar distansundervisning utan större problem.
De som, av olika anledningar, inte sköter eller bryr sig om skolan i vanliga fall tenderar till att inte göra det på avstånd heller. Att skolka blir inte svårare.
Många elever klara av att hålla rutiner, att gå upp i tid och vara aktiva under lektioner, andra inte.
De stora förlorarna är de elever som kämpar och behöver mycket stöd i skolan. Trots att det allra oftast finns hjälp att få så är det inte säkert att man ber om den via datorn.
En hel del elever i Sverige har säkerligen fått det tuffare, inte minst de som har en stökig hemsituation och inte kan få studiero.
“En annan plattform”
Som tur är så har lärare och klassföreståndare generellt sett bra koll på vilka som kan behöva extra stöd och det har hela tiden funnits möjligheter att göra speciella lösningar med enskilda elever så att de kan få vara i skolan, precis som man har fått lov att ta in mindre elevgrupper för praktiska moment som krävs i en del kurser inte minst på gymnasiets yrkesförberedande program.
Men för en del elever har det faktiskt varit positivt med distansundervisning. Elever som kanske är lite blyga och inte vill ta så mycket plats i klassrummet har fått en annan plattform för att våga ställa frågor.
Sammanfattningsvis så har skolan i Sverige lärt sig väldigt mycket under det senaste året och skolan efter pandemin kommer inte att vara sig lik, lärare och elever har fått fler verktyg att arbeta med.
“Bättre koll”
Undervisningen har alla möjligheter att bli mer varierad.
Nu låter jag väldigt positiv till det distanskonceptet, men jag vill poängtera att jag mycket hellre träffar mina elever i klassrummet.
Det sociala samspelet och närvaron kan du aldrig få på samma sätt genom en skärm.
I klassrummet kan du se ögonen och minspelet hos eleverna, man har bättre koll på om de är med på det du säger eller om man behöver förtydliga. Diskussionen blir mer levande och man råkar inte heller ut för att videomötet ”laggar” eller bilden ”fryser”.
Så fysiska möten mellan människor är viktigt, det tror jag de flesta håller med om. Däremot finns det massor av tekniska finesser att ta med sig som kan förbättra skolan på olika sätt.
“Har lärt mig oerhört mycket”
Själv har jag lärt mig oerhört mycket och tagit till mig av det som är lämpligt för min undervisning och det jag känner mig bekväm med.
Vi får se om det blir ”normal” skola på heltid för alla den här terminen eller inte. Före påsk blir det definitivt inte och beslut måste säkerligen omprövas beroende på den rådande situation i samhället.
Så fortsätt att hålla avstånd och var försiktiga!
Håll ut!
Ha en fortsatt trevlig helg!
Thomas
Krönikör. Lärare som levererar lördagskrönikan om skolan, samhällsfrågor, sport och mycket mer. Åsikter som uttrycks i krönikan är skribentens egna.
