LÖRDAGSKRÖNIKAN
Det politiska landskapet är sig inte likt längre.
De kartor man tidigare hade har och håller på att ritas om.
Frågan är hur det kommer att se ut.
Det jag vet är att min egen politiska kompass har en nål som snurrar lite hit och dit just nu.
Vem i hela världen kan man lita på?
På lokal nivå är det sällan problem att hänga med i svängarna, man kan ha ganska bra koll på vad de olika partierna och deras företrädare vill i olika frågor och vad de går för.
”Enklare”
Det är också enklare att relatera till frågor som rör den egna kommunen eller regionen.
Därför har jag inte tyckt att det varit särskilt svårt att rösta i kommunalvalet.
Landstingsvalet, fast det heter väl regionval numera, är lite svårare att få grepp om, men ju äldre man blir desto mer förstår man hur viktigt det valet är. Man kan verkligen påverka hur och var vården i länet ska bedrivas.
Men så till politiken på riksplanet, där partiledarna såklart ofta är i fokus.
”Det handlar väldigt mycket om personer, själva politiken och gränserna mellan partiernas åsikter i olika frågor suddas ut och blir otydliga”
THOMAS WENNERKLINT, KRÖNIKÖR
Det handlar väldigt mycket om personer, själva politiken och gränserna mellan partiernas åsikter i olika frågor suddas ut och blir otydliga.
Efter senaste valet blev det parlamentariskt kaos och det hela slutade i JÖK:en – januariöverenskommelsen.
”En svag regering”
Det blev som det blev. Var det detta vi väljare ville ha? Nej, självklart inte.
Men jag är medveten om hur vår demokrati fungerar och vi väljare fick det vi hade röstat fram.
En svag regering med socialdemokrater och miljöpartister som var beroende av Centern och Liberalerna, samt Vänsterpartiets goda minne.
Var det rörigt? Ja, absolut. Blev det bra? Nej, inte särskilt.
Hade alternativet med en svag högerstyrd regering varit bättre?
Det får vi aldrig veta, men förmodligen inte.
I och med att JÖK:en är en förhandlingsprodukt där kompromisserna står som spön i backen så är ju den inte grunden för ett partis politik, inte ens för en vänster- eller högerpolitik.
”Ingen blev nöjd”
Ingen blev riktigt nöjd.
Socialdemokrater känner inte igen sitt eget parti och många centerpartister och liberaler tycker att man borde gått åt höger istället för att stödja Stefan.
De enda som verkar relativt nöjda är ju Miljöpartiet – de har ju fått ett i det närmaste orimligt stort inflytande i förhållande till partiets rudimentära väljarstöd.
Inget parti har egentligen kunnat genomföra sin ”egen” politik.
Så nu hamnade vi i detta unika att Stefan Löfven och hans regering fälldes i riksdagen i måndags.
Initiativet kom från Vänsterpartiet och partiledaren Nooshi Dadgostar som tröttnat på att agera dörrmatta.
”Lite märkligt”
Vänsterpartiet har hotat förr, men den här gången var det inget tomt sådant.
Många utländska medier har kliat sig i huvudet. Ett vänsterparti fäller alltså en socialdemokratiskt ledd regering, bara för att sedan direkt vilja ha tillbaka densamma.
Det är inte utan att vi i Sverige också finner det hela lite märkligt.
”Vad händer nu? Ja, läget är ju om möjligt ännu rörigare än efter förra valet”
Vad händer nu? Ja, läget är ju om möjligt ännu rörigare än efter förra valet.
Att samma regering kommer tillbaka verkar osannolikt, trots att Annie Lööf ännu en gång vänt kappan efter vinden och backat på kraven om marknadshyror i nybyggnation.
Liberalerna är (i alla fall just nu) inte intresserade av att stötta ett sådant regeringsalternativ och vill ha ett allianslett alternativ – de tycker ju dessutom att Centern borde ansluta sig till höger igen.
Blir det talmansrundor igen – Andreas Norlén, den stackaren, kommer att få fika så det räcker och blir över.
Eller blir det nyval?
Nyval. Ja, hur ska det gå? Nyamko Sabuni och Liberalerna spelar ett högt spel som inte längre vill ingå i en JÖK-regering, de lär ju åka ur riksdagen vid ett nyval om man ska tro på opinionssiffrorna.
Miljöpartiet ligger också nära fyraprocentsspärren.
”Kan svänga fort”
Fast vi har lärt oss att opinionssiffror säger en sak och valresultatet en annan. Det verkar som om vi väljare är ganska tuffa mellan valen men när vi står där vid valurnorna så är vi benägna att återgå till något gammalt.
Vi får väl se vad som händer, det kan svänga fort i politiken och jag kan gissa att det förhandlas (kohandlas) febrilt under midsommarhelgen på en hel del håll.
Men vad ska jag rösta på? Vad tycker jag?
Det viktigaste frågorna är fortfarande de uttjatade ”vård, skola, omsorg”.
De är grunderna i vårt samhälle och bristerna i dessa sektorer har blivit allt tydligare under senare år.
”Jag har inget emot att betala skatt – bara den går till vettiga saker”
Jag har inget emot att betala skatt – bara den går till vettiga saker.
Inte heller har jag något emot bidragssystemet i stort – om bidrag går till de svaga i samhället som har rätt till det – inte fuskare.
Jag är trött på all kriminalitet och allt våld i samhället. Kom inte dragandes med att ”det har alltid varit så i Sverige”.
Migrationspolitiken och integrationen är andra områden där vi misslyckats kapitalt.
Det är klart att vi ska ta emot människor med asylskäl, men sanningen att säga så har det väl varit lite väl öppet emellanåt.
Dessutom så har vi ju inte tagit hand om dem som kommit hit speciellt bra, vi har ju skapat enorma problem på grund av ett påtvingat utanförskap.
”Har röstat lite olika”
Vinstdrivande företag i välfärd och skola vill jag förresten inte heller ha.
Så var står jag då?
Vänster, höger eller i mitten? Fågel, fisk eller mittemellan?
Som många andra känner jag mig inte hemma i ett enda parti, inte nu längre.
Genom åren har jag röstat lite olika i riksdagsvalet, men till slut kokar det ner mer till principer än enskilda frågor.
Nåja, jag får knacka lite till på min kompass och se om nålen stabiliserat sig i någon riktning när nyvalsdagen, om det blir någon, är inne.
Hoppas ni alla hade en trevlig midsommarafton! Ha en fortsatt trevlig helg!
/Thomas – som nu håller på att läsa en bok!
Krönikör. Lärare som levererar lördagskrönikan om skolan, samhällsfrågor, sport och mycket mer. Åsikter som uttrycks i krönikan är skribentens egna.
