KRÖNIKA
Lärarinnan upptäckte att en elev hade sorgkanter – smuts under några naglar.
Hon tog fram rödpennan och ritade streck/kryss på fingrarna i fråga.
Detta fick inte upprepas – här gällde det att peta naglarna ordentligt framöver.
Året var 1983. På hösten.
Eleven?
Ja, det var jag det.
Jag gick i första klass.
Har dock ingen minnesbild av det hela.
Det var mamma som berättade det här för mig häromdagen.
– Men herregud!
Det var min spontana reaktion.
”Det var andra tider”
– Hon var noga. Det var andra tider det – skulle jag som förälder ha skällt ut lärarinnan? Nej, jag fattade direkt vad det handlade om – det gjorde man på den tiden – och jag tog tag i det och såg till att du inte var smutsig under någon nagel när du skulle gå till skolan. Dagens föräldrar hade kanske gått och skällt ut henne. Men det fanns inte på kartan då, sa mamma.
Efter den händelsen hade jag alltid rena naglar, åtminstone under skoltid.
Lärarinnan behövde inte ens ringa hem. Det räckte bevisligen med de där röda strecken/kryssen.
”Jag förstod ju budskapet. Men jag är inte säker på att dagens föräldrar hade fattat det”
Mamma
– Jag förstod ju budskapet. Men jag är inte säker på att dagens föräldrar hade fattat det, sa mamma.
– De som hade fattat det hade blivit förbannade – de hade känt sig kränkta, sa jag.
– Nej, en hade inte en tanke på att en var kränkt, inflikade mamma.
”Luktar klassförakt”
– Det luktar klassförakt – med tanke på att jag var en skitig arbetarklassunge, påpekade jag.
– Det är väl inte så farligt om ett barn råkar vara lite smutsig under naglarna – men hon var kanske lite pedant. Så det är klart att hon reagerade om hon såg sorgkanter på elevernas naglar. Men, nej, jag kände mig inte kränkt. ”Å, käre tider, det är bäst att jag ser till att du är ren under naglarna i fortsättningen” – det var det enda jag tänkte, sa mamma.
– Men småbarn leker på rasterna, inflikade jag.
– Ja, det kan ju hända något på vägen till skolan också, eller vad som helst. Men hon pratade aldrig om det med mig. Ändå förstod jag budskapet – och vi fixade till naglarna varje dag sedan, sa mamma.
– Men du pratade med henne någon gång?
– Ja, och då pratade hon positivt om dig.
– Ja, jag minns att jag fick guldstjärnor i kanten på skrivövningarna.
– Ja, hon var trevlig. Men att rita dit streck eller kors på fingrarna på dagens elever, det hade inte gått, konstaterade mamma.
– Nej, och det var ju inte ovanligt att vi lirade fotboll på grus. Det räckte att en blev fälld en gång, så hade en fått en grusdusch både här och där. Jag kan ju inte ha varit den ende med sorgkanter…
”Elegant kvinna”
– Nej, men hon var noggrann – och själv var hon en elegant kvinna, sa mamma.
– Gammaldags. Men visst hade hon en poäng, även om jag tycker att det var väldigt löjligt att göra som hon gjorde. Vet dock inte om jag känner mig kränkt.
– Jag vet inte om det ska betraktas som en kränkning. På den tiden tänkte man inte på det där viset. Man lyssnade på de vuxna och på dem som hade mer kunskaper än en annan, sa mamma.
– Man kan ju vända på det också. Om du exempelvis har ett arbetaryrke, så är det ju hårt svårt att vara ren under naglarna ständigt och jämt. Det är ju ett slags klassförakt – smutsig får man inte vara, man ska leka lugna och förfinade överklass- och medelklasslekar, sa jag.
– Jo, men hel och ren ska man vara – det är man uppväxt med, sa mamma.
– Ja, det ska man vara – men skolbarn leker på rasterna, som sagt var, och då ligger det i farans riktning att man smutsar ner sig. Man ramlar och så vidare, och kanske var vi arbetarbarn vildast på rasterna. Folk i de övre klasserna tycker om att sparka neråt, sa jag.
– Jo, visst det – men det var så på den tiden, sa mamma.
Undertecknad minns alltså inte dramatiken runt sorgkanterna.
”Här kommer sopsäcken”
Jag minns däremot något annat.
Några fisförnäma över- eller medelklassflickor i min klass tittade med förakt på mina kläder en dag.
– Här kommer sopsäcken, sa en av dem.
Glömmer aldrig de orden.
Barn kan vara fruktansvärt elaka.
Det var inget fel på mina kläder, de var hela och ur ett arbetarklassperspektiv fullkomligt normala.
Men det var väl inte det sista skriket, som borgarbarnens föräldrar hade råd att köpa till sina ungar.
Sedan den dagen var jag klassmedveten. Kände ett starkt revanschbegär.
Händelsen har tveklöst format mig.
Chefredaktör & ansvarig utgivare. Utbildad journalist med mångårig erfarenhet från flera lokaltidningar som nyhetsreporter, sportreporter och fotograf.
