LÖRDAGSKRÖNIKAN

I onsdags började min arbetsdag extra tidigt. Jag vaknade vid halv fyra och det var lögn i helsicke att kunna somna om. Jobbet malde i huvudet.

Tankarna på kompletteringsuppgifter och betyg och att man hela tiden får mer arbete ju mindre eleverna gör började snurra.

Det gick inte att stoppa undan funderingarna och sova ett par timmar till.

Till slut gick jag upp och satte mig vid köksbordet, plockade fram datorn och började jobba lite – ganska ostrukturerat först, men det var ändå mer konstruktivt än att ligga kvar i sängen och inte få någonting alls gjort.

Det här händer då och då och ibland är man nästan förberedd på det, men den här gången kom det en aning mer överraskande.

Fast kanske ändå inte.

Dags att sätta betyg

Det är dags att summera terminen och sätta betyg i mina två klasser jag har på högstadiet.

Eftersom jag har klasserna i både kemi och biologi är det två betyg på varje elev som ska sättas, i runda slängar dryga 110 betyg sammanlagt.

Trots att jag nu inte haft klasserna i undervisning på ett par veckor eftersom de nu läser fysik med min kollega, så är det långt ifrån klart med betygen i mina ämnen för alla elever.

Ganska många har kompletteringar på det vi gjort, vissa i ett ämne och andra i båda.

Syftet med att komplettera (eller att skriva omprov) är ju att hämta in saker man missat och redovisa dessa.

Och att förstås i slutändan undvika att få ett F – alltså underkänt.

Skapar detta F stress i skolan?

Ja, så in i hoppsan – för alla på alla nivåer i princip.

Ett F innebär att du inte klarat ämnet/kursen och inte kan gå vidare eller bli behörig till gymnasiet (eller senare studier).

I svensk skola idag är för övrigt störst fokus att se till att inga elever får F, det är bara att titta på olika undersökningar om hur betyg sätts.

“Räddas” mirakulöst

Elever som ligger på fel sida ”räddas” mirakulöst i sista stund upp till ett E – eller lyckas läsa upp betyget efter nian på två veckors sommarskola. Vad nu det är värt…

Ni som är gamla nog kommer ju ihåg tidigare betygssystem.

När jag gick i skolan hade vi betygen 1–5 och även en etta eller tvåa innebar att man var klar med ett ämne och kunde gå vidare till nästa termin eller mot nya utmaningar.

Man kunde inte så mycket, men man kunde just komma vidare.

Det gick helt okej för de flesta ändå. Idag innebär ett F ett ”stopp” för eleven i systemet – man fastnar.

För många elever med behov av stöd på olika sätt blir detta jagande efter E oerhört påfrestande och för skolorna är inte en långsiktig lärandestrategi det viktigaste – prio ett är att se till att elever får E så att det ser fint ut i statistiken.

Här får vi rikta ett stort ”tack” till den numera marknadsstyrda och kundanpassade skolan.

I dess suraste form

Skolor som sätter höga betyg blir förstås attraktiva.

Kunskapsdevalvering i dess suraste form.

Och då har jag inte ens kommenterat den ibland världsfrånvända kunskapskraven som finns i många ämnen, framför allt på högstadiet.

Åter till mina elever på högstadiet. De måste nu lämna in sina kompletteringar senast på tisdag så att jag kan bedöma dem och sedan skriva in betyget – bara för att de ska få terminsbetyget hemskickat till jul.

Samtidigt har de ju saker att göra i sina andra ämnen.

Tufft för många

Det är tufft för många, men jag kan inte sätta E för att vara snäll – det är högst oprofessionellt och man kan se hur det skapar problem framför allt på gymnasiet om man fått ett ”snäll-E” på högstadiet, inte minst efter sommarskola (efter nian) – där granskningar visat att E sätts väldigt lättvindigt.

Vissa elever har ju svårigheter av olika grad och har därför svårt att klara av uppgifter och prov.

Andra har inga problem men gör inte ett skit – för läraren spelar det ingen roll; alla ska erbjudas möjlighet att nå E på ett eller annat sätt – dessutom finns det ingen begränsning i hur många ”chanser” eleven ska få.

För latmaskar är det ju en legitimering av att inte behöva göra något under de ordinarie lektionerna för man vet ju att det kommer fler chanser.

För de som har svårigheter växer berget med rester och omprov. Det är inget som påverkar dessa elever i positiv riktning.

Hinner inte med

Vi behöver få in andra tankar i skola. Klasserna är många gånger för stora, läraren hinner inte med eleverna.

Elever med särskilda behov av helt olika slag sätts ihop i samma grupp – det fungerar mycket dåligt.

Dessutom skapar betygssystemen en stress och en utslagning så länge F finns i nuvarande utformning.

Vi behöver också få elever att arbeta kontinuerligt med uppgifter – att inte bara läsa sista dagarna innan provet.

Det är inte bra för de svaga eleverna som inte klarar det och det är lika illa för dem som har lätt för sig, som visserligen klarar testet men inte har lärt sig att arbeta på ett studieeffektivt sätt.

I det här sammanhanget dyker alltid debatten om läxor upp och det är ett ämne för en annan krönika.

Men jag konstaterar att vettiga läxor i lagom omfattning inte är ett problem – även i unga år – elever behöver lära sig att man måste göra skolarbete även hemma.

Man kanske inte ”behöver” det på låg- eller mellanstadiet av kunskapsskäl, men man har nytta av det för att lära sig arbeta – för på högstadiet och framförallt gymnasiet måste man arbeta hemma oavsett vilket program man går.

Ta bort F

Avslutningsvis behöver svensk skola börja ställa högre krav på elever (och vårdnadshavare), det är alldeles för mjäkigt i skolans värld många gånger.

Eleverna och föräldrarna har så många rättigheter, man kan missköta sig ganska mycket utan konsekvenser – men skolan och lärare har å sin sida bara skyldigheter.

Ta bort F, ta bort höstterminsbetygen i årskurs 7 och 8 och låt skolorna få konsekvensverktyg för att hantera elever som missköter sig.

Tack för ordet!

Ha en fin helg!

/Thomas

Foto: Freepik

Thomas Wennerklint

Krönikör. Lärare som levererar lördagskrönikan om skolan, samhällsfrågor, sport och mycket mer. Åsikter som uttrycks i krönikan är skribentens egna.

thomas@oskarshamns-nytt.se