LÖRDAGSKRÖNIKAN

När jag kom hem från jobbet igår var det ett sjusärdeles liv på fåglarna i trädgården.

Härligt att höra. Då vet man att våren är på väg trots att kylan dröjt sig kvar länge.

Nu var det ju lite ljummare för kvicksilvret hade ändå orkat upp till tvåsiffrigt och jag hoppas att det håller i sig i helgen.

Det är dags för ännu en text kring skolan och eftersom jag har snudd på trettio års erfarenhet och tillbringar merparten av min vakna tid i skolan, eller med arbete med skolrelaterade uppgifter, så är det ett ämne som jag både behärskar och som ligger mig varmt om hjärtat.

Jag har haft en skoltext liggande i bakhuvudet ett tag och då blir det ibland så att någon annan hinner före…

I tidskriften Vi lärare skriver läraren, debattören och krönikören Filippa Mannerheim den 11/3 om “Omprovshelvetet – lärarens dubbla arbetsbörda”.

Fenomenet drabbar dock inte bara lärare utan till viss del även elever och är bara en sak som behöver förändras i vårt skolsystem.

Jag har skrivit om dessa saker förut, men ämnet förtjänar att tas upp igen.

“Allvarligaste problemet”

Det största och allvarligaste problemet som jag ser det är vårt betygssystem som vi har idag; A-F där A är högsta betyg och ett F är ett underkänt betyg, men märk väl – det är ett betyg.

Vad är då bekymret med detta? Jo, ett F i betyg kan få allvarliga konsekvenser.

Har du F i för många ämnen när du slutar högstadiet kommer du inte in på gymnasiet, varken på teoretiska program eller på yrkesförberedande program.

Har du för många F när du slutar gymnasiet får du ingen gymnasieexamen – och om det är något som är viktigt att ha i sitt CV när man söker ett jobb, vilket som helst, så är det just en gymnasieexamen. Du kan vara världens bästa svetsare, men har du F i engelska, samhällskunskap och idrott har du ingen examen och hamnar sist i kön när du söker ett arbete.

När du ska söka till gymnasiet kan du bli utestängd från till exempel fordonsprogrammet om du så kan plocka ner en bil i molekyler och sätta ihop den igen i sömnen.

“Verkligheten en annan”

Självklart ska vi ha konkurrens om det finns begränsade platser på gymnasieprogrammen, så betyg måste vi ha som urvalsverktyg, men med för många F kan du inte ens söka till önskad utbildning.

Detta faktum för oss tillbaka till detta med “omprovshelvetet”. För även om F är ett betyg så är det ju så att ingen egentligen borde få det. Åtminstone tänkte man så när man en gång sänkte kraven för att få E (godkänt) till en nivå som de allra flesta borde klara av.

Nu är ju verkligheten en annan. Det kommer alltid att finnas elever som inte klarar kraven, hur lågt man än sätter ribban.

Men eftersom F är en sådan käftsmäll för eleven så går nästan all verksamhet idag i skolan ut på att få alla elever på rätt sida E-gränsen – vare sig de vill eller inte.

Det Filippa Mannerheim menar, och som jag har skrivit om tidigare, är att elever skall ges oändliga möjligheter att nå ett E.

Om de misslyckas på ett prov ska de få göra omprov, ett eller flera. Läraren får i uppdrag att specificera det minsta möjliga stoff eleven måste kunna för att nå ett E, det snuttifieras, anordnas lovskolor och anpassas in absurdum tills kunskapen egentligen är helt devalverad till i princip noll.

Läraren får alltså först köra en “vanlig kurs” och sedan i princip göra en egen kurs för de som inte klarat sig på första försöket. Föga förvånande klarar sig en del inte heller på andra eller tredje försöket.

Systemet är som gjort för att lärare ska sätta betyg som eleven egentligen inte förtjänar, något som jag upplevt ett otal gånger under mitt yrkesverksamma liv.

Om man sätter ett E på en elev som borde ha F blir arbetsbördan så mycket rimligare.

Det sorgliga i det är att eleven luras in i tron att man kan saker man faktiskt inte behärskar.

“Otroligt mycket merjobb”

Otroligt mycket merjobb för läraren och elever som har svårt för sig eller helt enkelt bara skiter i saker får en ryggsäck i form av oavklarade prov, moment och kurser som de ska ta i fatt.

Ett omöjligt uppdrag

Det var faktiskt bättre förr, med betygssystemet 1-5. Om du struntade i vissa ämnen i skolan kunde du få en etta eller en tvåa, men ändå gå vidare i livet. Du fick ingen F-stämpel i pannan och blev utestängd från utbildningar eller arbetsmarknad.

Mindre stress för eleven och mindre stress för läraren som kunde köra ett område/kurs, göra klart det/den och sedan fortsätta med nästa.

Dagens elever vill ju naturligtvis inte ha F, men de som inte är så sugna på skolarbete vet att de nästan får oändliga chanser att klara att nå ett E. Därför tar de både arbete på lektioner och provtillfällen med en klackspark. “Går det så går det” verkar en del resonera. Misslyckas man på ett prov så får man ändå en ny chans.

“Man ger upp”

Problemet är ju att när man kör den strategin i många eller alla ämnen så är man helt körd. Det blir för mycket i ryggsäcken och till slut är det helt övermäktigt – man ger upp.

Vilket ansvar har egentligen eleven själv? Tja, om man ska gå på hur skolan fungerar idag – inte så mycket alls. Många elever, och sorgligt nog även föräldrar, har uppfattningen att det är jag som lärare som ska se till att eleven når minst ett E.

“Fel, fel, fel”, som Brasse sa.

Jag ska ge eleverna förutsättningarna att klara av sina studier. Inte göra arbetet åt dem.

Dagens lärare uttrycker ofta en enorm frustration över att eleverna inte gör det minsta lilla för att försöka lyckas även om man ger dem massor av möjligheter och förutsättningar.

Självklart är jag medveten om att det finns elever med olika typer av svårigheter som gör att man kan ha det tufft i skolan, men nu pratar vi om elever som borde kunna hålla sig på E-sidan om de la två strån i kors.

Jag har träffat massor med elever genom åren som har alla förutsättningar att klara av skolan utan att riskera F.

MEN – om man inte gör ett skit på lektionerna, inte ber om hjälp eller lyssnar när man får hjälp, inte läser på till prov eller för den delen omprov, inte går på av skolan anordnad läxhjälp, vägrar gå på lovskola –  vad ska skolan göra mer?

“Allt är inte skitkul i livet”

Och kom inte dragande med att det måste vara roligt eller att man ska göra ämnet intressant för eleven.

Allt är, hör och häpna, inte skitkul i livet.

Sanningen är faktiskt att det på de allra flesta skolor finns fullt tillräckligt med hjälp att få för den som behöver, hjälpen till och med erbjuds.

Men för att den ska fungera så måste eleven – och vårdnadshavare – ta emot den. Man kan inte som förälder låta barnet själv avgöra om det ska gå på läxhjälp/lovskola eller inte, det är bara att peka med hela handen – det kommer barnet att tjäna på.

För egen del har jag lagt in en extra timme matematik i veckan som ett erbjudande för dem som behöver lite extra stöd. Är jag snäll så kan jag säga att intresset från de berörda eleverna är svalt.

Skolan har, och ska ha, ett enormt ansvar för eleverna och deras resultat, men vi måste ställa högre krav på både eleverna och en del vårdnadshavare att faktiskt ta sin del av detta ansvar.

Det är i alla fall en början i väntan på ett vettigare betygssystem.

“Ett annat helvete”

Ett annat “helvete” i skolan är “NP-helvetet” i årskurs nio. NP står för Nationella Prov och genomförs under flera veckor och dagar under våren i många ämnen, det sliter sönder schema och planering fullständigt, även om det blir ett bra underlag för betygssättningen.

Som man lite skämtsamt säger i skolvärlden; “det man inte hunnit med till påsk, det hinner man inte med alls”.

Lite jobbigt då att det bara är en vecka kvar till nämnda högtid.

Tack för att ni orkade läsa ända hit.

Ha en underbar helg och krama varandra i trafiken!

/Thomas

Genrebild: Freepik

Thomas Wennerklint

Krönikör. Lärare som levererar lördagskrönikan om skolan, samhällsfrågor, sport och mycket mer. Åsikter som uttrycks i krönikan är skribentens egna.

thomas@oskarshamns-nytt.se