MÅNDAGSKRÖNIKAN
Jag läser lite om Bolivia och statskuppen som genomfördes den 12 november förra året. Det är noterbart att denna händelse mycket snabbt hamnade i medieskugga.
Jag har ju varit lite intresserad av Latinamerika till och från under större delen av mitt ”vuxna” liv. Detta trots (eller därför?) att jag aldrig har varit där.
Det kan härröra från ung- och barndomens äventyrsböcker och alla serietidningar om indianer och cowboys som jag läste då…
Än i dag är jag svag för westernfilmer och brukar inte kunna låta bli att titta om någon ny film dyker upp. Det är något med den kontinentens historia som fascinerar. Jag brukar sällan missa historiska dokumentärer om Azteker, Inkas och andra folk som levt där på andra sidan av Atlanten i tusentals år…
Tillbaka till Bolivia. När man läste tidningar och såg på nyheter om händelsen i Bolivia i höstas fick man intrycket att den sittande, folkvalda presidenten Evo Moralez var skurken och kuppmakarna måste ju då ha varit hjältar.
Tystnade fort
Sen tystnade det fort. Liknande rapportering såg man från händelser i andra latinamerikanska länder. Som när Brasiliens socialdemokratiska president Dilma Rousseff avsattes 31 augusti 2016 – eller det uppenbara valfusket i Honduras. Där det blev strömavbrott då den socialdemokratiska kandidaten Salvador Nasralla var på väg mot jordskredsseger. Efter strömavbrottet ledde och vann istället högerkandidaten Juan Hernandez. Det nämndes lite och sen blev det tyst.
”Mord eller självmord”
Jag drar mig till minnes kuppen i Chile 11 september 1973. Jo jag är så gammal att jag kommer ihåg den. Den fascistiska generalen Augusto Pinochet störtade den folkligt valde presidenten Salvador Allende som dödades. Mord eller självmord? Folk låstes in på idrottsarenor eller sköts ihjäl på plats. Den populäre trubaduren Victor Jara mördades. Detta var förstasidesstoff i alla tidningar och i de två TV-kanalerna som fanns då.
Det tog mycket lång tid innan medierna slutade att intressera sig för detta.
En filmfotograf anställd av SVT sköts ihjäl samtidigt som han filmade sin mördare.
Vi hade också en svensk ambassadör, Harald Edelstam, som visade upp ett rent otroligt civilkurage när han inte bara räddade flyende in på svenska ambassaden, utan även konfronterade kuppmakarna direkt på plats.
Det har gjorts en långfilm om honom med Michael Nyqvist i huvudrollen, ”Svarta Nejlikan”. Se den om ni får möjlighet. Idag är tongångarna helt annorlunda…
”Första dagen mördades 40 personer”
Kuppen i Bolivia är mycket lik den i Chile, som jag får den beskriven…
Första dagen mördades 40 personer på öppen gata av militär och polis. Flera hundra skadades eller låstes in. TV-kanaler stängdes och journalister fängslades.
Den nya ”presidenten” Jeainne Anez pratar om ett Bolivia fritt från indianer. Ändå framställs Evo Moralez som skurken. Under hans tid sjönk fattigdomen från 38 till 17 procent. Ekonomin, läste jag, ökade med 327 procent och utlandsskulden sjönk från 52 till 24 procent…
Bolivia gick från att vara en rent katolsk stat till att bli sekulär och multietnisk. Efter kuppen återställdes ”ordningen”. I Brasilien avsattes president Dilma Rousseff som representerade Arbetarpartiet. Även under hennes tid hade stora sociala framgångar gjorts. Löneskillnader utjämnades, man införde skolgång även för de fattigaste, och förbättrad sjukvård…
Korruption sades vara orsaken till avsättningen. Till saken hör att det i brasilianska parlamentet fanns 59 personer på den så kallade Panamalistan. Där fanns representanter från samtliga partier utom just Arbetarpartiet som Dilma Rousseff och den senare fängslade expresidenten Lula da Silva tillhörde. Var fanns alla feminister som blev så arga när Hillary Clinton inte blev USA:s president då? Jag hörde inte ett pip från dem när Latinamerikas mest framstående feminist avsattes av äldre och medelålders korrumperade män i Brasilien.
En påminnelse
Världens femte största land. Det finns oerhört mycket mer att skriva om dagens Latinamerika. Till exempel mördades över 100 politiker under senaste valkampanjen i Colombia. Det får bli till en annan gång.
Som avslutning vill jag påminna om en slogan som hörs både i medier och på gator och torg; ”Inga nazister på våra gator!”. Jag ville med denna krönika visa på att jag inte vill se dem på några andras gator heller. Det tror jag inte att gemene man i Sverige vill heller.
