SÖNDAGSKRÖNIKAN
Ett, två, tre, fyra, 13.
Jag gjorde häromdagen en snabb uträkning – och kunde bara konstatera att, ja, vi har 13 elefanter i vår trerumslägenhet.
Av olika storlekar och material – men ändå?! Har kvinnan fått fnatt? Nej, då.
Men, oavsett vad man samlar på – frimärken eller kaffekoppar, eller elefanter i det här fallet, har samlandet en tendens till att ta mycket plats och tid. Men varför just elefanter? Jag blev än en gång tvungen att leta mig tillbaka i tiden för att finna svaret.
Och med hjälp av små pusselbitar, tagna ur mitt minne, fick jag ihop en bild som förklarar mitt samlande.
Jag var knappt fem år. En blyg liten tjej, som trotsade min rädsla för okända och tog emot nya numret av ”Pellefant” ur brevbärarens utsträckta hand.
”Dryg, självgod och envis”
För dem av er som inte är bekanta med Pellefant, beskrevs han som en liten blå leksakselefant – dryg, självgod och envis, impulsiv och säker på sig själv. Ofta löste han sina problem med sitt snabeltrumpetande, kallat knakelibrak.
Pellefant var långtifrån den enda elefanten som jag stötte på i min barndoms sagor och serier. Växte man upp på 70-talet var det snudd på omöjligt att missa ”Fem myror är fler än fyra elefanter”.
Och även om myrorna var fler till antalet gjorde de stora rosa elefanterna ett större intryck på mig. Dock undrar jag om inte överste Hathi, från Disneys Djungelboken, ändå gjorde ett starkare intryck på mig. När jag var liten lyssnade jag gärna på LP-skivor och kassetter med mina favoritsagor. Uppkrupen i ett hörn av vardagsrumssoffan förflyttades jag i min fantasi till djungeln där överste Hathi ledde sin hjord med ett taktfast ”ett, två, tre, fyr – jämna steg – två, tre, fyr”.
Vid sex års ålder hade jag ännu inte kunskap om att elefanthjordar i själva verket leds av äldsta elefanthonan. Alltså lyssnade jag till hur den pompöse elefanthannen skröt om sina militära framgångar, samtidigt som han tappade bort sin son och fick på snabeln av sin fru för sitt slarv.
Sagan slutade lyckligt för såväl den lille elefantpojken som för Mowgli, men visst var det spännande.
När jag sedan skulle somna på kvällen hade jag elefantmarschen på repris i mitt huvud och tigern lurandes under sängen. Livlig fantasi kallas det.
Började oskyldigt
Under många år var elefanter bara stora djur som jag såg i naturfilmer och på zoo. Men så plötsligt hände något. Vid ett besök på Miljöhuset i Oskarshamn vaknade mitt intresse för elefanter på nytt. Det började helt oskyldigt, som det brukar, med en elefant. En elefant tar ju ingen plats. Den ryms lätt på en hylla eller i ett hörn någonstans. Men så var intresset för elefanter väckt – och plötsligt blev det två, tre, fyra och i skrivande stund är de 13 till antalet.
I olika storlekar har de snart tagit plats i varje rum i vår lägenhet.
Och för att aldrig vara utan en elefant, bär jag en liten i guld hängandes runt halsen.
Fler elefanter åt folket.
Caroline Andersson
Krönikör. Levererar söndagskrönikan med allt från hunduppfostran till älskade loppisrundor. Åsikter som uttrycks i krönikan är skribentens egna.
