KRISTDALA

– Jag har alltid tecknat. Jag tittade i mina gamla skolböcker – och det är inte roligt. Där hade jag kladdat rejält. Det är gubbar, bilar och flygplan överallt, berättar den skicklige tecknaren Nils Thorén, som var en av dem som fanns med på utställningen med tre lokala konstnärer under måndagskvällen, då det var premiär för sommaröppet i hembygdsgården i Kristdala, med ett 50-tal besökare.

– Det mesta som hänger här är rätt gammalt. Jag kom på att jag måste ha något nytt också. Jag gjorde den här i dag:

– Det är en politisk teckning som speglar det urusla världsläget – hela livet hänger på en tråd. Den har gått av några gånger, men då har vi knutit ihop den. Det finns hopp, säger Nils Thorén, född 1946, som för närvarande bor i Lund – men han är en inbiten Kristdalabo, med djupa rötter i trakten, och han har kvar sitt föräldrahem i samhället (och dit återvänder han på somrarna).

På hans utställning i hembygdsgården hittar vi bland annat hans välkända vykort, som han har sålt under 40 års tid, samt flera Kristdalahus som är rivna.

Den gamla brandstationen, exempelvis.

– Man märker hur tiden går. Brandstationen försvann så fort jag hade ritat den.

Här finns också flera av hans fina krokiarbeten – gjorda under fyraminutersställningar:

– När man började, så hann man inte med mycket mer än en fot. Men man blev snabbare med tiden.

Nils Thorén är autodidakt (självlärd) – med några korrespondenskurser i teckning.

Han har även provat på etsning och serigrafi – och under drygt 25 år har han ägnat sig åt krokiteckning.

– Det är lärorikt och trevligt ur alla synvinklar, fastslår han.

Nils Thorén är utbildad språklärare och under sin tid i yrket tecknade han lättlästa bredvidläsningsserier för skolan – i tyska, engelska och franska.

“Kan ni teckna, så kan ni tyska”

– Franska och engelska kunde jag – och det var ju Hasse Alfredson som sa att ”kan ni teckna, så kan ni tyska”. Det trodde jag på – men det stämde ju inte. Jag var tvungen att läsa tyska på universitetet i Lund. Seriehäftena såldes i Danmark, England, Norge och Nederländerna. Teckningarna är lite barnsliga – men vi hade väldigt roligt när vi gjorde dem. Vi satt på ett kafé i Mariannelund, säger Nils Thorén, som mestadels arbetar i blyerts.

Han har haft utställningar i Eslöv, Oskarshamn och Örkelljunga – och han är representerad i kulturhusets samlingar i Oskarshamn.

– Man kan göra vad som helst med blyerts. Det finns inga begränsningar – det är bara här det sätter stopp, säger Nils Thorén och pekar mot huvudet.

Han är den ende som lever av de tre konstnärerna som förgyller hembygdsgården i Kristdala. De två andra är Stig Ahlstedt (1920–1994) och Greta von Braun-Giesenfeld (1892–1976).

Hennes dotter Vendela Wollenberg, som bor i Lund, och barnbarnet Louise Vitas (Vendelas dotter), som bor i Saxtorp utanför Landskrona, fanns på plats i hembygdsgården under måndagskvällen.

Gick på Konstfack

Greta von Braun-Giesenfeld föddes i Stockholm. Där gick hon på Konstfack. Sedan vidareutbildade hon sig i Österrike och Tyskland.

På faderns sida härstammar släkten från norra Tyskland och den har kopplingar till ätten von Platen.

Hon medverkade i Allmänna vårutställningen 1921, Salongen 1922, och med Sveriges allmänna konstförenings utställningar på Liljevalchs konsthall i Stockholm – samt med Föreningen Svenska Konstnärinnor i England och Amerika.

Greta von Braun-Giesenfelds konst består av porträtt och figurstudier av kapplöpningshästar och rashundar. Hon har också utfört en mängd skulpturer som visas i offentlig miljö.

Den kanske mest kända skulpturen är Margaretaflickan, placerad i Pildammsparken vid Margaretapaviljongen i Malmö.

Hon var gift med arkitekten Ernst Jacob Giesenfeld.

Bodde utanför Kristdala

1945 flyttade paret von Braun-Giesenfeld till Liljerum under Libbekulla, utanför Kristdala.

De hade då fem barn, alla födda i Tyskland (Vendela Wollenberg är yngst). Fadern bodde bara sporadiskt i Sverige. Han var tysk medborgare och deltog i kriget som tysk officer. Senare skiljde sig makarna och Greta dog 1976. Hon ligger begravd i Vimmerby.

Vendela Wollenberg minns exempelvis när Erik Meurling, kyrkoherde i Kristdala, satt modell hos Greta von Braun-Giesenfeld.

Hon hade inget körkort, utan brukade åka till Kristdala, och andra platser, med häst och vagn.

– Hon idkade mycket byteshandel. I ett roligt brev står det att hon hade lite ont om pengar inför en julhelg. Då ville hon byta en tuschteckning med griskultingar mot en äkta grisstek. Lade hon till något, så kunde hon få en hel liten gris. Det finns gott om sådana roliga historier, berättar Louise Vitas, som konstaterar att hennes mormor bland annat är känd för souveniren Blå Jungfrun, som såldes hos urmakaren Kvarnström i Oskarshamn.

Souvenir för Oskarshamn

– Den har formen av Blå Jungfrun och sedan är det en jungfru som ligger ovanpå. Det blev en souvenir för Oskarshamn.

– Och det är min kusin som har stått modell för Margaretaflickan.

Stig Ahlstedt, då? Jo, han bodde i Alsborg, under Malghult, där han föddes 1920.

Han var yngst bland elva syskon. Han var konstnärligt begåvad och ägnade lejonparten av sitt liv åt konstnärskap, framför allt måleri. Han var självlärd och han hade ingen konstnärlig utbildning, förutom en brevkurs på Hermods.

Större delen av hans produktion handlar om oljemålning på duk, mestadels landskapsmotiv – men även marina motiv och en del abstrakta konstverk.

Utflykter

Han tog över föräldrahuset i Malghult och njöt av konstnärliga utflykter till Oskarshamn och Stockholm.

“I Stockholm bodde han en period i Alvik, där han av en bank fick en beställning på ett konstverk som fortfarande hänger i bankens lokal. Han hade kortvariga anställningar – som dekoratör på ett varuhus i Stockholm, och i Oskarshamn som butiksbiträde. Men hans huvudsakliga yrke var frilansande konstnär. Stig var ogift, men enligt släktingar hade han en son i Stockholm. Det var dock först på äldre dagar som de två hade kontakt brevledes. Stigs konstnärliga ambitioner sträckte sig också till författarskap. Han sände in ett manus till en novell till Bonniers förlag i Stockholm, men blev refuserad. Manuskriptet finns kvar. Stig dog 1994, i Oskarshamn, och han är begravd i Kristdala”, skriver Kristdala hembygdsförening i en sammanfattning.

Sven-Åke Johansson, ordförande i hembygdsföreningen, berättar att det blir fler sommarkvällar i hembygdsgården – varje måndag och onsdag under juli månad, med start klockan 18:00. Läs mer på föreningens hemsida.

Peter A Rosén

Chefredaktör & ansvarig utgivare. Utbildad journalist med mångårig erfarenhet från flera lokaltidningar som nyhetsreporter, sportreporter och fotograf.

peter@oskarshamns-nytt.se