INSÄNDARE
“Politiskt vilde” – demokrati eller dårskap?
Har en längre tid förundrats över det som hänt, och händer, på den politiska arenan i vår kommun.
Min förundran, och anledningen till denna insändare, har inget som helst att göra med politiska åskådningar, ideologiska ståndpunkter eller partipolitiska frågor att göra.
Inte heller handlar min stora förundran om de inblandade personerna och deras görande och varande, där man via media, på ett gränsande till lyteskomiskt sätt, anklagar och motanklagar varandra för både det ena och det andra.
“Min förundran handlar om hur det politiska systemet verkar fungera, eller kanske i mina ögon inte fungerar”
Mikael Nilsson, kommuninvånare
Jag känner ingen i pajkastningskretsen och hyser inga agg mot någon av dem. Vi lever i ett fritt samhälle, där var och en har grundlagsstadgad rätt att tycka vad man vill, och den rätten ska vi vara rädda om.
Så, om det då inte är den lokala pajkastningen som förekommer i media, vad är det då den rättrådige insändarskribenten förundras över, undrar säkert den nyfikne läsaren?
Jo, min förundran handlar om hur det politiska systemet verkar fungera, eller kanske i mina ögon inte fungerar.
“Godtyckligt”
Vad vi alltså har i Oskarshamn är en så kallad ”politisk vilde”, det vill säga en person som valts in i den lokalpolitiska världen baserat på sin partitillhörighet, för att sedan göra sig ovän med sina partivänner och utropa sig till ”politisk vilde” och därmed tycks kunna hoppa godtyckligt mellan ståndpunkterna och ideologierna och följa sitt eget ”sunda förnuft”.
Vi har ju sett samma fenomen på riksdagsnivå, där en ”avhoppad” riksdagsledamot förde ett fasligt liv i samband med de första diskussionerna om Sveriges Nato-ansökan. Således är detta inget som bara händer i Oskarshamn, det finns säkert många exempel där liknande situationer uppstått.
Jag vill återigen betona att detta inte har med partipolitik eller de inblandade personerna att göra, men nu har ju situationen uppstått i Sverigedemokraterna i Oskarshamn, och det är med utgångspunkt i den lokala situation i kommunfullmäktigevalet jag hämtar mitt exempel.
“3 988 väljare med sympatier för Sverigedemokraterna valde att inte kryssa Jan Johansson”
I valet till kommunfullmäktige 2022 fanns på Sverigedemokraternas valsedel 42 namn. På plats nummer 4 fanns Jan Johansson. I ett val har väljare möjlighet att ”personkryssa”, det vill säga markera den person på listan man extra mycket har sympatier för. Kryssar man inte för något namn får man utgå från att det är partiets ståndpunkt och ideologi som faller väljaren på läppen. Så långt inga konstigheter.
I kommunvalet hösten 2022 registrerades enligt Valmyndigheten hemsida 17 688 röster i Oskarshamns kommun. Av dessa föll 4 038 röster på Sverigedemokraterna.
Detta motsvarar 22,83 procen av rösterna. Av dessa 4 038 väljare gjorde 50 stycken valet att ”personkryssa” Jan Johansson, motsvarande 1,2 procent av Sverigedemokraternas röster.
“Käppar i hjulet”
Om vi då vänder på den berömda kuttingen, så innebär det ju att 3 988 väljare med sympatier för Sverigedemokraterna valde att inte kryssa Jan Johansson. Det motsvarar 98,8 procent av partiets lokala sympatisörer.
Frågan man då ställer sig, och källan till min förundran, är hur en person, i detta fall Jan Johansson, kan tillåtas att helt sonika gå ifrån sitt parti, bli en ”politiskt vilde” med egen utfästelse om att ”framför allt syna Sverigedemokraternas förehavanden”. I mina öron låter detta som om Jan Johansson kommer motarbeta sitt tidigare parti och försöka sätta käppar i hjulet för dem, baserat på gammalt groll och personliga motsättningar. Näppeligen konstruktivt för en lokalpolitisk arena, om du frågar mig.
“Nu tycker jag att det bara verkar märkligt”
Om jag hade varit en av de 3 988 väljare i kommunen som röstat på Sverigedemokraterna (vilket jag inte gjorde) utan att personkryssa Jan Johansson i kommunfullmäktigevalet, hade jag blivit både häpen och en smula gramse, eftersom min röst på partiet renderar i en ”politisk vilde” i kommunfullmäktige, som inte längre har mycket till övers för det parti i vilket han blev invald, utan i stället ser det som sin uppgift att ”syna deras förehavanden”.
Hade Jan Johansson på egen hand skrapat ihop tillräckligt många personkryss för att på egen hand ta en plats i kommunfullmäktige, då som ett slags eget parti, ja då hade ju saken varit så kallat biff. Nu tycker jag att det bara verkar märkligt.
Kan plantera kandidater
Borde det inte finnas någon form av regelverk som säger att om man lämnar partitillhörigheten man gått till val på, och personkryssen inte är tillräckliga, då lämnar man både parti och sina uppdrag dit man valts och ersätts av nästa person på listan? I annat fall finns ju risk att få in ledamöter som helt plötsligt börjar använda sitt stjärntecken som utgångspunkt för sin politiska ståndpunkt, eller liknande knasigheter.
“Det är ett ytterst märkligt system som råder”
Med det system som verkar råda idag är det ju dessutom teoretiskt möjligt att ”plantera” kandidater i andra partier, där chansen att bli invald är stor, för att sedan ”hoppa över” till andra sidan. Jag är medveten om att detta skulle vara en lång process, knappast praktiskt genomförbart och endast ge en kortsiktig effekt, men lek med tanken ett tag.
För att summera detta; jag tycker det är ett ytterst märkligt system som råder, där en avhoppare från ett parti tillåts bli ”politiskt vilde” och tillåts agera efter egna värderingar.
Det var ju inte på de kriterierna man blev invald. Eller har jag fel i min förundran?
Mikael Nilsson, kommuninvånare
Genrebild: Freepik
Skribenten svarar för åsikter i denna insändare/debattartikel. Skribenter omfattas av källskydd och har rätt att vara anonym enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Skicka insändare till redaktionen@oskarshamns-nytt.se
