INSÄNDARE
Maktens korridorer ekar av vänskapsband.
När högre tjänster inte längre tillsätts efter kompetens utan tack vare personliga relationer, utmanas demokratin och rättsstaten.
Statsminister Ulf Kristerssons ledarskap, präglat av kompisrekryteringar, sätter dessa principer på spel – något som redan kostat en tidigare ledare posten.
Anna Kinberg Batra tvingades bort som landshövding i Stockholm efter att ha brutit mot grundlagens krav på objektivitet vid tre anställningar.
Hon motiverade sina beslut med att det var bråttom att komma igång och att hon litade på sitt personliga omdöme.
“Verkar inte ha lärt sig”
Men det bristande respekten för regler och krav blev hennes fall.
Statsminister Ulf Kristersson verkar dock inte ha lärt sig av historien.
När han handplockade Henrik Landerholm som nationell säkerhetsrådgivare utannonserades inte tjänsten.
Beslutet försvarades med att “omvärldsläget var allvarligt”.
Landerholm, i sin tur, har rekryterat nära bekanta, som Björn Fagerberg, utan att följa säkerhetsprövningslagens krav.
Trots allvarliga påpekanden från experter är både Landerholm och Kristersson obekymrade.
Dagens Nyheter avslöjar att Fagerberg, som anställdes utan säkerhetsprövning, avancerade snabbt inom ledningsstödet hos Landerholm.
Andra kandidater kallades inte ens till intervju, eftersom Landerholm “redan hade god personlig kännedom om dem”.
Tips om att rekryteringen var förutbestämd visade sig stämma.
När personer får toppositioner enbart tack vare vänskapsband, frågar man sig:
Hur säker är vår säkerhetspolitik?
Nepotism riskerar att urholka både kompetens och trovärdighet i Sveriges mest känsliga verksamheter.
“Inte första gången”
Det är inte första gången Kristersson anklagas för kompisrekrytering.
Hans relation till Landerholm sträcker sig tillbaka till barndomen.
När statsministern handplockade Landerholm var det hans eget omdöme – inte en transparent process – som avgjorde Sveriges säkerhetsrådgivare.
Varför hör vi ingen kritik från Kristersson när liknande beteenden fällde Kinberg Batra?
Svaret är enkelt: han skulle i så fall behöva kritisera sig själv.
Den tystnaden riskerar att normalisera en farlig politisk kultur där makthavare står över de lagar och regler som ska skydda oss alla.
Kompisrekryteringar är inte bara en etisk fråga – det handlar om förtroendet för våra institutioner.
Om en statsminister och hans nära allierade kan kringgå regler utan konsekvenser, vad hindrar andra från att göra samma sak?
För en demokrati som Sverige är det en allvarlig varningssignal.
“Nödvändigt”
Det är hög tid att vi som samhälle ställer krav på våra politiska ledare.
Att införa striktare regler för rekrytering och öka transparensen i politiska beslut är nödvändigt.
Samtidigt måste vi som väljare börja ifrågasätta den politiska kultur som gör att makthavare kan agera utan ansvar.
Vill vi ha en politik där barndomsvänner och personliga omdömen går före kompetens och säkerhet?
Eller en där demokratin står på stadig grund? Valet är vårt – och det börjar med att hålla ledarna ansvariga.
Mikael Bertilsson
Student inom statsvetenskap och samhällsdebattör
Skribenten svarar för åsikter i denna insändare/debattartikel. Skribenter omfattas av källskydd och har rätt att vara anonym enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Skicka insändare till redaktionen@oskarshamns-nytt.se
