INSÄNDARE
Min son är ett monster.
Det sägs inte högt, men man förstår…
Han är den där eleven som faller utanför, som stör, som bråkar, som sätter skräck i elever, lärare, rektorer och som polisanmäls gång efter gång.
I skolan.
Av vuxna, som bemöter mitt barn som ett monster, som en potentiell mördare, så har det sagts.
Det är min son det, säkerhetsrisken…
“Ser inget monster”
Det är samma kille som går till skolfiket och käkar mackor och dricker saft. Spelar spel med den lugna, trygga kvinnan som jobbar där.
Hon ser inget monster och därför finns inget monster.
Det är samma kille som är livrädd ibland, som gråter när han känner sig missförstådd, som vill göra rätt, men ändå blir det så ofta fel och det vet han, tro mej.
Och jag vet att han inte alltid är lätt att hantera, han utåtagerar och beter sig på opassande sätt, men jag kan lova att det nästan aldrig är oprovocerat, vi kanske inte ser det, men det finns där.
Det är den killen som kommer hem och berättar att det skitit sig i skolan, men också den killen som stolt berättar att han jobbat bra den dagen, efter hans förutsättningar.
“Det är samma kille som just i skrivande stund sitter på sitt rum och spelar tv-spel, nynnar på någon låt, monstret, som skrattar ibland, gråter ibland, blir arg ibland, en helt vanlig kille”
MAMMA I KALMAR LÄN
Men då är det tyst, inget samtal från högre makter då…
Det är samma kille som just i skrivande stund sitter på sitt rum och spelar tv-spel, nynnar på någon låt, monstret, som skrattar ibland, gråter ibland, blir arg ibland, en helt vanlig kille, med sina funktionsnedsättningar, som ger så mycket kärlek, på sitt sätt.
Jag önskar av hela mitt hjärta att alla kunde se, förstå, att inuti det skapade monstret bor en rädd, liten kille, som bara vill passa in.
“Älskar denna säkerhetsrisk”
Och jag älskar denna säkerhetsrisk oändligt, finns ingen rädsla här, bara en oro, en sorg över hur vi vuxna i samhället väljer att bemöta dessa barn.
Jag lämnade skolan en eftermiddag i november efter ett möte, med en lärares ord i mina öron, de ljöd; “jag vill bedriva pedagogik, inte psykvård…”
Och då slog det mej att visst finns det monster, på riktigt, men inte är det hemma hos mej, jag lämnar dem i skolan och åker hem till min familj, en stökig, jobbig, rolig blandning av olika personligheter.
Vi har det inte alltid lätt, ibland riktigt jobbigt, men vi klarar oss, alltid…
Och vi ger inte upp, aldrig…
Jag tänker aldrig bli en av de där som tappar tron på våra barn/ungdomar, de behöver oss, villkorslöst…
Jag avslutar med ett av mina favoritcitat: “No Child is bad from the beginning, they just imitate their atmosphere”.
MAMMA I KALMAR LÄN
