INSÄNDARE

För en del så är rubriken säkert provocerande för ”Filander har ju gjort det så bra” – förra säsongen – ”och man ska inte kritisera utan i stället vara snäll”.

Låt mig inledningsvis slå fast fyra saker:

* IKO, dess styrelse, ledning, coacher, övrig personal samt spelare ägnar sig åt en helt igenom professionell verksamhet. Det som räknas på den nivån är framgång. Många skulle önska sig mer av gammaldags ”lek” över elitidrotten, men nu är det inte så. Punkt.

* Spelarna är artister. Bra artister har en bra lön, mycket bra artister har en mycket bra lön. Dessa pengar kommer i sin helhet från supportrar som köper biljetter, klubbprylar och från sponsorer. Supportrar tar av sin egen, ofta ansträngda, ekonomi och ger till coacher och spelarna. Sponsorer ger av medel som de skulle kunna använda för att göra sin affärsverksamhet ännu bättre.

* Krav och förväntningar är bra, givet att de är realistiska. Naiva, orealistiska krav faller direkt, men de förväntningar och krav som en person eller ett lag själva skapar, genom att visa att de faktiskt kan, är det som varje coach och varje spelare har att leva upp till. Det är inte orättvist. Det är själva grunden för alla förbättringar, på alla områden och i alla skeden i livet.

* Oskarshamn är en ”avkrok”. Man åker bara hit om man har ett ärende, ska till Gotland eller Öland. Men för oss, födda och uppväxta i stan, de som flyttat hit eller flyttat härifrån, men ändå alltid är ”oskarshamnare” i hjärtat, så är IKO det största som någonsin hänt oss kollektivt. IKO är nu till stor del vår identitet och det som satt oss på kartan. Det förpliktigar för alla. Vi som supportrar och alla i IKO. En mycket speciell situation som förpliktigar och som coacherna och var och en av spelarna måste förstå. Ni spelar för var och en av oss på Scania, hos Be-Ge:s, på kommunen och i varenda lägenhet och hus.

Jag har tidigare haft förmånen att få insändare publicerade i Oskarshamns-Nytt och på goda grunder ifrågasatt det så kallade ”grundspelet” som IKO har, eller rättare sagt försöker ha.

Det stora, stora problemet är emellertid att detta ”grundspel” inte fungerar utan att det inte KAN fungera på SHL-nivå.

“Bevis nog”

Det är uppenbart för envar att alla lag nu hittat det sätt på vilket man desavouerar hela tanken bakom IKO:s ”grundspel”. Den långa, nästan obrutna, förlustraden under de senaste matcherna (sex matcher av sju!), likväl som alla förluster mellan speluppehållet i november och fram till i slutet av december, är bevis nog.

Speluppehållet i november skulle utnyttjas till att träna ”grundspelet”, enligt en dåtida intervju med Filander på C More, men följdes strax efter av en rad rejäla målmässiga ”proppar” mot Luleå, HV71 och Timrå. Trots några tillfälliga uppryckningar så fortsatte tendensen hela tiden fram till i slutet av december.

Mycket, mycket kortfattat så går ju ”grundspelet” ut på att hålla motspelarna ”utanför” sig i försvarszonen, utmed sargen och där erövra pucken för att sedan spela sig ur den egna försvarszonen, antingen genom ett pass in mot en medspelare framför eget mål, eller mot en rättvänd forward en bit upp i banan. En snabb omställning.

Problemet är bara att hela tanken bygger på att laget har mycket fysiskt starka och spelskickliga backar och dessa finns det få av i hela SHL och i synnerhet tyvärr i IKO. Matcherna den 19:e och 22:e november, mot Linköping respektive HV71, visade hur bräcklig spelidén är. Bägge lagen forecheckade intensivt IKO-backarna som ideligen förlorade sargduellerna. I de fall som IKO trots allt vann dessa följdes de av ”idiotpassningar” in mot en medspelare framför mål som effektivt forecheckades och lyftes bort.

Forwards kom inte in i spelet. Omställningarna lyckades aldrig och forwards hamnade i defensivt arbete. En av dem for omkring mellan motståndarnas backar uppe vid IKO:s ”blå”, ivrigt vispande med sin klubba för att bryta passningar dem emellan, eller från egna forwards, men IKO-spelaren åstadkom ingenting, blev kringspelad och de facto så blev det spel 4 mot 5 spel i egen zon, även om IKO hade fullt manskap på isen.

Men efter att ha ”talat ut” i slutet av december så blev det ändring. Hade spelarna förmått Filander att förstå att ”grundspelet” inte kunde fungera?

“IKO kan!”

Plötsligt började backarna använda kroppen. Nästan alla de tidiga utvisningarna i försvarszon försvann. De galna passningarna in mot eget mål upphörde så gott som helt och uppspelen skedde inte fantasilöst och standardiserat upp från mitten av egen zon, utan nu ofta också utmed kanterna. Spelet blev mer varierat och helt enkelt svårare att forechecka ner.

Efter att ha fallit som en sten genom SHL-tabellen radade IKO plötsligt upp vinst efter vinst och tog sig en bit över kvartsfinalstrecket. Då föddes de helt rättmätiga förväntningarna och kraven. IKO kan!

Vändningen kom mot Rögle den 25:e februari. ”Grundspelet” var tillbaka från första nedsläpp. Samma veka försvarsspel, samma harvande vid sargen i egen zon, samma galna passningar mot eget mål, samma vispande med klubban från en toppforward mellan motståndarnas backar och samma sönderfall under intensiv forechecking som vi såg i slutet av 2022.

Det har blivit fem förluster till och bara en krampaktig uddamålsvinst sedan dess. Spelet i andra perioden mot Luleå är det klaraste beviset under hela säsongen på att spelsystemet/”grundspelet” är fel. Ett totalt sammanbrott, med ett brak, för en hel spelidé inför öppen ridå.

Ansvaret ligger givetvis hos spelarna, men först och främst hos Filander, som oftast säger; ”Ansvaret är helt mitt!”. Men vari detta ansvar ligger är svårt att se.

I matchen mot HV71 tog han ut Joe Cannata, som själv förorsakat två baklängesmål, när nära fem minuter av matchen återstod……! En evighet i hockey och det var redan från början att desperat skänka matchen till HV71.

“Förvånade och förskräckte”

Under sammanbrottet under den andra perioden ikväll så formligen ropade tv-kommentatorerna efter en time out från Filander och han fick också frågan i pausen mot den tredje perioden varför han inte tog time out. Svaret både förvånade och förskräckte. Han sköt indirekt över ansvaret på spelarna genom att säga något i stil med att det nog inte spelade någon roll om han skrikit åt ena eller andra hållet.

Men Martin. Det hade nog räckt med att skrika åt dem att slå icingpuckar så ofta som det inte fanns säkra uppspel. Tio, tjugo eller 30 icingar spelar ingen roll. Det som var viktigt var att bryta Luleås rytm, få korta byten och en möjlighet att samla ihop sig. Nu blev det hela fyra baklängesmål i ett nafs.

En coachmässig katastrof.

Men Filanders ”grundspel” är ett måste och därför föll allt samman.

Det sägs att Filander är ”väldigt noga med detaljerna”. Visst, ”the devil is in the details”, men Filander är också processtyrd. Grundspelet är processen. Tyvärr är det så att processtyrda människor aldrig, aldrig ser felet/felen med sin process. Det är alltid detaljerna eller utförarna som det är fel på.

Så, ju sämre processen fungerar, desto mer fokus sätts på detaljerna och när verkligheten kommit i kapp, så finns ingenting längre kvar. Utförarna tröttnar, ingen tar ansvar, motståndarna har genomskådat allt men processen är ändå riktig…

“Bör överväga ett möte”

Jag tror faktiskt att jag inte är ensam om min kritik. Den finns sannolikt hos såväl supportrar som sponsorer. Det som skiljer en bra från en mindre bra ledare är att öppet och ärligt kunna säga; ”Jag hade fel!” och därefter omedelbart kunna leda en organisation, ett företag eller ett idrottslag till framgång genom att förändra taktiken.

Filander har två chanser kvar och han måste ta bägge.

På måndag och på tisdag. Gör han inte det så bör styrelsen överväga ett möte med honom onsdag förmiddag. Annars faller ansvaret, mot alla oskarshamnare, mycket tungt i knät på var och en, individuellt, i styrelsen.

Supporter

ON Debatt

Skribenten svarar för åsikter i denna insändare/debattartikel. Skribenter omfattas av källskydd och har rätt att vara anonym enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Skicka insändare till redaktionen@oskarshamns-nytt.se