INSÄNDARE
Vi promenerade i grannskapet mina hundar och jag. Bland annat gick vi igenom två koloniområden. Först genom de fattigas. En del snygga och uppstädade, en del skräpiga och förfallna.
I en av kojorna var några medelålders gentlemän samlade.
De som hamnat i lite av skuggsidan i vårt samhälle.
Där röktes det olagliga substanser.
För all del, det kan ha varit vattenpipa också. Och det är ju lagligt.
Sedan gick vi genom de mer besuttnas område med fina stugor och välordnade odlingslotter.
En fröjd för ögat.
Där behöver man inte röka på för att glömma livets vedermödor och sorger.
Utsatt område
Området där vi bor är ett så kallat utsatt område, men där har skett en hel del positiva förändringar.
Man har byggt stora fina lekplatser för barnen och en betongpark där man kan åka skateboard, cykel, sparkcykel med mera.
Det är en plats för alla åldrar.
Dessutom finns det stora samlingsplatser med bord och bänkar under tak och grillplatser.
Det har ju visat sig att när samhället satsar och bryr sig om de unga så blir också stöket mindre i omfattning.
Om samhället bryr sig om de unga bryr de sig också om samhället.
En liten reprimand till oss hundägare är väl på sin plats. Det har hänt vid flera tillfällen att jag trampat i hundskit när jag har plockat upp efter mina hundar.
Dessutom ligger högar av spillning i närheten av bostadshus och lekplatser.
Orkar man inte plocka upp efter sin hund, så är väl frågan om man alls ska ha hund.
Vi har alla ett ansvar för vår närmiljö. Varken kommunen eller bostadsbolagen har skyldighet att städa upp efter oss.
Det är inte bara hundägarna som skräpar ner.
I skogsområdet strax nedanför bostadshusen, där skogen är lite risig och stökig, tycker några att det är helt okej att slänga sina soppåsar istället för i det närbelägna sophuset.
Man resonerar väl som så att där är det redan så stökigt så det har ingen betydelse.
Om kommunen eller bostadsbolaget, eller vem som nu äger marken, röjde upp den lilla skogsremsan skulle nog inte så många komma på den dåliga tanken att lämna sina soppåsar där och boende i området skulle få en trevligare utemiljö.
Det lilla var och en gör för miljön blir något stort i slutänden, precis som den lilla bäcken som så småningom växer sig stor på sin väg till havet.
Astrid Boman
Kalmar
