LÖRDAGSKRÖNIKAN
Minns ni debatten om ”de”, ”dem” och ”dom” för någon månad sedan?
Diskussionen har varit på tapeten i decennier men blossade upp med stor kraft när det ånyo höjdes röster för att förändra skrivreglerna till att mer likna talspråket.
En väldigt stor del av befolkningen har ju dessutom väldigt svårt för när man ska använda ”de” eller ”dem”, så visst hade det kanske varit enklare att ersätta båda med ”dom”.
Gick i taket
Författaren Björn Ranelid gick dock i taket och syntes och hördes ordentligt i media. Han var inte alls med på att genomföra någon förändring. Verkligen inte.
Det utarmar språket menade han bland annat och om folk har svårt för när man ska använda det ena eller det andra får man väl lära dem det ordentligt från början.
Själv är jag, har jag märkt, rätt konservativ när det gäller språkbruk. Jag använder gärna, som min omgivning ibland vänligt påpekar, lite äldre, mer ovanliga eller ”finare” ord även i vardagliga situationer.
Det är dock inte något jag tänker på, det är så jag pratar.
Däremot förstår jag att språket förändras över tid, det är ju inte något konstigt och gäller ju både tal- och skriftspråk. Vi pratar och skriver ju inte alls på samma sätt nu som för femtio eller hundra år sedan. Det är en naturlig utveckling i ett samhälle som också är i ständig förändring.
Nya ord dyker upp från olika håll och sammanhang, engelska uttryck försvenskas och införlivas i det nutida sättet att uttrycka sig.
Även om jag personligen gärna behåller ”de” och ”dem” så överlever jag nog en förändring till ”dom” också.
“När det gäller språket så ser jag som jobbar, och har gjort snart i trettio år, i skolan ett betydligt större problem”
Thomas Wennerklint, lärare och krönikör
När det gäller språket så ser jag som jobbar, och har gjort snart i trettio år, i skolan ett betydligt större problem.
Att kunna läsa och skriva (och räkna) är själva basen för människor i ett demokratiskt samhälle, det håller nog det flesta med om.
Vad ska vi då säga om de resultat som den svenska skolan uppvisar på området?
Hur ser det ut med elevernas läsförståelse, läshastighet, hur stort ordförråd har de och hur är det med deras skrivförmåga?
Har inte blivit bättre
Ja, inte har det blivit bättre på senare år.
Följer man debatten i skolan så larmar lärare över hela landet att vi är på väg åt fel håll. Elever med läs- och skrivsvårigheter får inte extra träning i tillräckligt hög grad utan istället blir det extra anpassningar som inte innebär hjälp av en vuxen utan kanske programvara på en dator, eller lov att ta extra pauser om det blir jobbigt i klassrummet.
Ett svek.
Dessutom kommer det nu rapporter om att svenska barn och ungdomar läser otroligt lite utanför skoltid, vissa inte alls. Om de inte då läser eller tränar skrivning i skolan heller, vad händer då?
Ja, det finns många exempel på vilka konsekvenser det kan få. I skolan ser vi att eleverna har svårt med stavning, meningsbyggnad och att helt enkelt uttrycka sig begripligt – de har för få ord i sitt ordförråd. Synonymer finns ofta inte och många har svårt att läsa och förstå några sidors enkel text, dessutom tar det väldigt lång tid eftersom läshastigheten är för låg.
En del kan visserligen rent mekaniskt läsa en text, alltså uttala orden, men kan inte koda av själva innebörden av texten.
Det var tydligt när jag och en grupp lärare tillsammans rättade årets nationella prov i kemi och biologi för årskurs nio. Många gånger förstod inte eleverna frågorna i uppgiften utan svarade på något helt annat. Om eleven förstod frågan saknades ganska ofta förmågan att uttrycka sig begripligt i sitt svar, det gick alltså inte att ge rätt eftersom förklaringen inte var tydlig. Ofta användes fel ord på fel plats och dessutom är syftningsfel vanliga.
“I skolan påverkar, föga förvånande, ett dåligt språk alla ämnen och minskar möjligheterna till högre betyg”
I skolan påverkar, föga förvånande, ett dåligt språk alla ämnen och minskar möjligheterna till högre betyg.
Det behövs mer läs- och skrivträning i tidig ålder i skolan och med risk för att låta som en bakåtsträvare så anser jag att digitaliseringen i svensk skola bör ses över ordentligt. Varför ska barnen på låg- och mellanstadiet ständigt sitta med paddor eller datorer? Även på högstadiet ifrågasätter jag faktiskt nyttan av att varje elev hela tiden ska ha en dator – vi har ju uppenbarligen inte tagit tillräckligt ansvar för hur de ska använda dem.
Visst ska vi använda digitala hjälpmedel, men kanske i mer måttlig grad, barn och ungdomar (ja även vuxna) – får ju tillräckligt mycket skärmtid ändå.
Knappt läsbart
Att skriva för hand tränar ju så många kognitiva funktioner, men många elever tappar nästan den förmågan. För att återgå till de nationella proven så fick vi lärare i vissa fall hjälpas åt att tolka det som eleverna skrivit. Det var knappt läsbart.
Och det går att träna – men då behövs tid och lärare. Det kostar och där har vi problemet. Se på de drastiska nedskärningarna i Stockholm som fått till och med en lugn och sansad yrkeskår som lärare att ge sig ut och demonstrera.
Här vill jag inflika att problemet inte specifikt gäller elever som inte varit i Sverige så länge. Självklart finns där en speciell problematik, men språkbristerna är generella och fram för allt har de blivit större med åren.
I förlängningen gör ju ett torftigt språk också att det blir svårare att hävda sig i vuxenvärlden. Ta till sig nyheter, läsa information från myndigheter och skriva vettiga jobbansökningar för att nämna några exempel.
“Läs böcker för era barn, läs med era barn, läs tillsammans, ta er den tiden!”
Så ni föräldrar där ute som läser det här texten; läs böcker för era barn, läs med era barn, läs tillsammans, ta er den tiden! Och börja tidigt. Då väcker ni troligtvis ett intresse som inte bara ger bättre förutsättningar för hela livet utan också utvecklar en kreativitet och en fantasi som man får via böcker.
I dagens digitala värld, med filmer och spel, behöver vi inte måla upp miljöer och personer i vår hjärna som man gör när man läser en text.
Ijänklien rätt enkelt
För att återvända till ordet ”ijänklien” i rubriken; det är ett ur verkligheten taget exempel på svår felstavning av ordet egentligen. Och det är ijänklien rätt enkelt att göra problemet mindre – det kostar bara lite tid.
Jag avslutar med att skicka en tacksamhetens tanke till mina kära föräldrar som verkligen tog sig tid till att läsa för och med mig när jag var liten. Nu inser jag hur priviligierad jag var och vilken fantastisk språklig grund de gav mig. Det är nog antagligen deras förtjänst att ni just nu kan ta del av mina funderingar i den här texten.
Ha en fortsatt bra helg!
/Thomas
Foto: Peter A Rosén
Krönikör. Lärare som levererar lördagskrönikan om skolan, samhällsfrågor, sport och mycket mer. Åsikter som uttrycks i krönikan är skribentens egna.
