FREDAGSKRÖNIKAN
Glöm inte bort att höra av er till era nära och kära.
Och bli inte ovän med dem. Det är extra viktigt att tänka på det nu under coronakrisen.
Man vet aldrig hur morgondagen ser ut. Eller hur det ser ut nästa vecka, eller nästa månad…
Jag är glad över att jag pratade med min far via telefon några timmar innan han dog.
Och vi var vänner när samtalet avslutades, vilket gjorde att det blev lite lättare att hantera sorgen.
I lördags skrev min kollega Thomas Wennerklint en mycket fin krönika om saknaden efter sin far, som dog hösten 2007.
Det fick mig att fundera på min egen far, som plötsligt avled i en hjärtinfarkt, endast 62 år gammal.
Det var lördagen 5 december 2009.
Jag minns att jag ringde till honom från bilen, på vägen upp till Västervik, där jag skulle ta hand om helgrapporteringen för Östra Småland/Nyheternas räkning.
Kommer ihåg att han var på bra humör. Vi pratade om IK Oskarshamns senaste match i hockeyallsvenskan, bland annat. Vi brukade prata om sport och samhällshändelser.
Det var ett trevligt och roligt samtal, precis som det brukade vara. Jag jobbade mina åtta timmar på Västerviksredaktionen och sedan åkte jag hem till lägenheten i Oskarshamn igen.
Två poliser i trapphuset
Minns att jag tog en tupplur i tv-soffan.
Plötsligt ringde det på dörren.
Jag gick ut i hallen och tittade i kikhålet i ytterdörren.
Det stod två poliser i trapphuset.
“Herregud, någon måste ha dött. Är det mamma eller pappa? Ja, det är väl farsan”, tänkte jag samtidigt som jag öppnade.
De båda poliserna tyckte att jag skulle sätta mig ner.
Och då förstod jag att det definitivt handlade om ett dödsfall. Och att det handlade om någon av de allra närmaste.
Jag satte mig ner.
Poliserna satte sig också.
De berättade att min far, Owe Axelsson, hade ramlat ihop i centrala Nybro. Han hade fått en rejäl hjärtinfarkt och han dog inom loppet av några sekunder.
Efter obduktionen fick jag veta att de inte ens hade hunnit rädda honom om han hade befunnit sig på ett sjukhus.
Fruktansvärt, givetvis.
Och han dog naturligtvis alldeles för tidigt. 62 år är sannerligen ingen hög ålder med dagens mått mätt.
Jag har funderat ganska mycket på döden ända sedan jag var barn. Det började nog när min farmor, Ingegerd Axelsson, dog i cancer 1981.
Hon blev bara 54 år.
Och jag hade nyligen fyllt fem år.
Jag minns att jag knäppte händerna och bad Gud om att farfar, Karl Axelsson, skulle få leva när han kördes i ilfart till sjukhuset efter en hjärtinfarkt sommaren 1984. Men han dog. Han blev 67 år.
Den 4 maj 1992 dog min mormor, Ester Rosén, i en hjärtinfarkt. Hon blev 72 år. Det var första gången jag såg en död människa. En bild som jag kan framkalla när som helst. Den är väldigt tydlig. Och det är inte särskilt konstigt, med tanke på att det var en betydelsefull person i mitt liv.
“Min stora förebild”
Andra gången jag såg en död person var den 5 oktober 1997. Då dog min morfar, Karl Rosén, i en hjärtinfarkt. Han blev 83 år. Det var hårt. Han hade varit min stora förebild, och idol, i alla år.
Tredje gången jag såg en person som hade avlidit var när min far låg död på länssjukhuset i Kalmar. Fruktansvärt…
Men jag hade en bra relation med dem allihop.
Det känns bra. Och jag tänker ofta på dem och på livets förgänglighet. Tankarna blir av förklarliga skäl extra starka i tider som dessa.
Vi vet inget om morgondagen.
Därför är det väldigt viktigt att vi är snälla mot varandra och att vi inte blir ovänner.
Hårda ord kan man få ångra under den resterande delen av sitt liv, särskilt om det är för sent att be om ursäkt och rätta till situationen. En outhärdlig tanke…
TEXT
Peter A Rosén
Chefredaktör & ansvarig utgivare. Utbildad journalist med mångårig erfarenhet från flera lokaltidningar som nyhetsreporter, sportreporter och fotograf.
