KALMAR LÄN

ON har pratat med en kvinna som tidigare jobbade som mellanchef i en kommun i Kalmar län.

Hon beskriver allvarliga problem med arbetsplatskulturen på en avdelning.

En chef skapade en tystnadskultur där självständigt och kritiskt tänkande motverkades – anställda som ifrågasatte beslut riskerade marginalisering. Och de som tog upp problem riskerade repressalier, uppger den tidigare mellanchefen.

I intervjun berättar hon om ledarskapsproblem, giftig arbetsmiljö, tystande av kritik, ryggdunkande, kommunikationsproblem samt personalkonsekvenser.

Chefen på den aktuella avdelningen undvek ansvar, delegerade svåra beslut, undanhöll information och behandlade anställda inkonsekvent, uppger den före detta mellanchefen, som berättar att avdelningschefen kontrollerade möten, dagordningar och vilka som talade.

Mellanchefen uppger vidare att det fanns ett mönster av att personal omplacerades eller tvingades lämna utan ordentliga förklaringar, vilket skapade rädsla bland kvarvarande anställda.

”Många slutade”

Personalomsättningen var hög och många erfarna anställda slutade på grund av olösta problem på arbetsplatsen.

Mellanchefen säger att anställda förväntades följa order utan att ifrågasätta. Kritisk reflektion sågs som illojalt och ifrågasättande stämplades som ett problem. På möten var anställda rädda för att säga ifrån, enligt mellanchefen, som vidare berättar att avdelningschefen i fråga ofta hävdade att möten måste vara konfidentiella samt att avdelningschefen gav olika information till olika personer och omdirigerade frågor till mellanchefer i stället för att svara direkt.

”Chefen jagade mig, pratade skit om mig, letade fel och pressade mig att jobba hårdare än jag klarade av efter att ha kommit tillbaka från ett halvårs sjukskrivning”

En mellanchef i en kommun i Kalmar län

– Chefen jagade mig, pratade skit om mig, letade fel och pressade mig att jobba hårdare än jag klarade av efter att ha kommit tillbaka från ett halvårs sjukskrivning. Ja, hon planterade till och med fel och började beskylla mig för saker. Initialt jobbade vi jättetätt ihop, som vanliga kollegor och det fungerade bra – men allt förstördes då hon skällde ut mig efter att jag och en kollega hade bytt riktning i ett ärende utan att informera henne först.

”Det var så sjukt”

– ”Förlåt, förlåt”, sa jag. Hon slutade dock inte, utan tappade i stället ansiktet totalt, trots att jag grät så att snoret sprutade. Jag tog då avstånd från henne och backade. Senare, när hon blev min arbetsledare, bytte jag jobb. Olyckligtvis blev vi kollegor igen efter några år – när hon senare blev min närmsta chef gick jag sönder. Jag orkade inte vara kvar, så jag gick med på att sluta – jag blev utköpt. Jag var totalt under isen, det var så sjukt. Chefen slickade uppåt och sparkade nedåt. Frågan är om hon saknade samvete och empatisk förmåga – eller om hon bara var rädd? 

– Jag älskade mitt jobb och hade aldrig tänkt byta, men jag pallade inte mer – jag fann mig inte i att bli kontrollerad och oroa mig för vad hon skulle hitta på. Att stanna var inte längre ett alternativ. Jag fick bland annat kritik för att jag förde min grupps talan. Mellanchefer är oskyddade, de har ingen att vända sig till. Att resa sig ensam, som jag har gjort för att skaffa mig nya referenser i det skick jag var i, är en utmaning. Det är brukligt att nya arbetsgivare kräver att få prata med föregående chef. Att vara uppskattad av alla andra är inte intressant i det sammanhanget.

Den före detta mellanchefen berättar att medarbetare och fackligt förtroendevalda personer reagerade på den toxiska arbetsmiljön.

– De var på väg att sammanställa en skrivelse när allt hände – men avstod av hänsyn till mig. Nu har jag byggt upp nya referenser och är därmed fri. Jag kan ge min version. I dag ser jag tacksamt tillbaka på delar jag uppskattade, som att jag fick dela många år med kunniga och medmänskliga medarbetare.

”Blev åthutade”

– Men de blev också åthutade. En fackligt engagerade person blev förflyttad, utan orsak. Jag skulle kunna räkna upp många personer som har råkat illa ut.

– I dag jobbar jag som konsult. Jag var tvungen att skapa mig en ny tillvaro. Jag kan inte längre få jobb inom den beskrivna kommunen. Detta trots att jag var en uppskattad mellanchef. Medarbetarna hade inga problem med mig.

Den före detta mellanchefen använde sig av den aktuella kommunens visselblåsarfunktion för en tid sedan:

– Jag kontaktade dem som tar emot visselblåsningarna på uppdrag av kommunen och gav dem en muntlig redogörelse. Men jag fick bara lämna hälften av mitt material om ledningen och ingen från kommunen har pratat med mig. Två månader senare fick jag ett besked om att kommunen hade tagit emot detta. I svaret tackade kommunen för min anmälan. Informationen hade hanterats av kommunens visselblåsarkommitté, och de var ”mycket tacksamma” för att jag har uppmärksammat dem på mina upplevelser av arbetsmiljön. Det stod vidare att kommunen tar detta på största allvar och att kommunen framöver nogsamt kommer att följa arbetsmiljöarbetet och vara vaksam på tecken på en ohälsosam arbetsplats, samt sätta in åtgärder där de ser att det behövs. Om jag vill berätta mer om mina upplevelser, så är jag välkommen att kontakta HR-chefen.

”Det svaret betyder inget”

– Kommunen är även mycket tacksam för att jag berättade om misstänkta oegentligheter vid en upphandling. En granskning av den aktuella upphandlingsprocessen kommer att genomföras och åtgärder kommer att vidtas om det blir relevant, konstaterade kommunen. Men det svaret betyder inget. En lång skrivelse, som är sammanställd tillsammans med flera före detta medarbetare, har jag inte fått möjlighet att delge kommunen. Och när det gäller upphandlingen, så lär det inte hända något – kommunen vill inte skjuta sig själv i foten och tvingas betala böter.

– Jag är ju konsult numera – och kommunen sökte en konsult för en tid sedan. Jag har jobbat som utredare under många år och varit riktigt uppskattad. Jag sökte ett kort uppdrag och lade ett lågt arvode. Då gick ledningen ut till medarbetarna och sa att det inte fanns några behöriga bland dem som sökte utredningsuppdraget. Jag är verkligen behörig och oerhört effektiv – de hade fått två för en, för ett lågt pris, om jag hade fått uppdraget. Jag har upparbetade kontakter och har fått goda vitsord som visar på att jag är trygg med bred och djupgående kunskap (vår tidning har läst dokument som styrker detta). Men det ville man undkomma, så därför drog man tillbaka det hela, trots att det inte finns några skäl att säga nej till mig som person, och medarbetare fick inte veta att jag hade sökt. I stället gick man ut och sökte en ny konsult efter jul. Sedan fick jag höra att kommunen tillsatte en person som avdelningen i fråga fick lära upp. Kommunen behandlar inte skattepengarna på ett respektfullt sätt och man följer inte upphandlingsreglerna, säger mellanchefen.

”Ingen hämndaktion”

Hon fick inte jobbet och bestämde sig då för att anmäla det genom att blåsa i visslan. ON har läst igenom det aktuella materialet.

– Det var ingen hämndaktion – det handlar först och främst om att många har drabbats och att jag vill att det ska bli bättre. Jag samlade in berättelser från folk – och jag har fått flera exempel på att arbetsmiljön fortsatt genomsyras av en tystnadskultur. Något måste hända. Väldigt många duktiga och drivna medarbetare har sagt upp sig och lämnat kommunen under de senaste åren.

”Jag har inget mer att förlora”

– Kommunen vill bara ha lydiga människor – men då utvecklas inte verksamheten. Jag vill också betona att jag inte tror att det är kommunstyrelsens ordförande och kommunchefen som är de stora problemen, för de – och då tänker jag främst på politikerna – har vanligtvis inte en aning om hur det ser ut på detaljnivå inom de olika avdelningarna. Dessutom är bekymren så djupgående att det behövs ett genomgående omtag. Det hjälper inte att lägga skuld på enskilda personer som inte fått vetskap om vad som pågår. Vi är alla ansvariga i olika grad för att vi har låtit det pågå, vi har varit rädda istället för att våga prata med varandra och gå ihop. Nu väljer jag att säga min sanning. Jag har inget mer att förlora.

Vad händer när man som medarbetare, eller som mellanchef i ditt fall, framför kritik?

– Ja, då råkar man illa ut – det har drabbat många. Men jag var en sådan som inte bara gick i ledband. ”Varför ska vi göra på det sättet?” var exempelvis en fråga som inte uppskattades. ”Nu förstår jag inte riktigt vad du säger” brukade min chef svara när jag ifrågasatte något. Jag förberedde mig väl, men det kändes alltid som att jag pratade med ett barn. Hon använde sig av en retorik som skulle få mig att backa. Hon kunde även skicka fram andra och se till att hon hade ryggen fri. Hon delegerade så mycket som möjligt. Till slut orkar man inte längre – antingen tystnar man och gör det ledningen säger, eller så lämnar man.

”Inte alltid varit så”

– Det är inte lätt att vara mellanchef i den här kommunen. Men det har inte alltid varit så, enligt min uppfattning. Det var bättre när jag började jobba i kommunen. Då fick man göra fel – men under de sista åren handlade det bara om att man skulle följa rutiner och riktlinjer, men det är ju inte alltid det blir bra för klienten, om vi ska följa lagen behöver vi vara flexibla.

Mellanchefen tycker att de som bestämmer ska läsa boken ”Dumhetsbekämpning – fungerande verksamhet och meningsfullt arbete” (skriven av Mats Alvesson och Stella Cizinsky).

Den handlar om att allt fler arbetsplatser i vårt land präglas av allt annat än huvudsyftet med verksamheten – att utföra sitt arbete.

I stället tvingas anställda inom viktiga samhällsfunktioner som kommunal verksamhet, skola, sjukvård och polis se sin arbetstid skena i väg på grund av överdriven byråkrati, möten, onödiga tjänster och omorganiseringar.

”Medan medborgarna väntar på att få hjälp sitter poliser, sjuksköterskor och lärare på inspirationsföreläsningar fulla av floskler, har möten om vilken värdegrund som gäller eller arbetar i timmar med att fylla i dokument som ingen läser. Finns det något sätt att hejda denna dumma utveckling? Mats Alvesson och Stella Cizinsky ger dig några ordentliga tankeställare och de viktigaste verktygen och argumenten för att få bukt med problemen och skapa en bättre arbetsplats både för dig och dina kollegor.”

Ja, så skriver Bokus om boken i fråga.

”Jobbar galet”

– Samhället är på fel väg. Man jobbar galet, helt enkelt. Om det exempelvis finns en problematik inom en arbetsgrupp, så löser man inte problemet – i stället anställer man en utredare som utreder problemet. Problemet löser man däremot inte. Men man anställer nya chefer som gör omorganisationer och så vidare, säger mellanchefen.

– Är kommunen inte mer intresserad av hur en organisation mår? Strategierna när det gäller att förhålla sig till missnöjd personal från kommunens sida är att inte kommentera det. Man lägger locket på utan att lyssna – och svarar med städad retorik.