Veckans krönika tar avstamp i Ronneby vårvintern 1974. Jag hade hunnit bli tio månader gammal när min mamma fick se en annons om lära gå-vagnar. Med mina första steg, fortfarande framför mig, beställde min mamma per postorder en rosa lära gå-vagn.
Min tre år äldre syster Jeanette susade fram likt en racerförare på sin trehjuling – och nu for jag fram i min vagn så fort mina korta ben tillät. Att döma av de bleknade fotografier jag har kvar satt jag ofta och gärna i min rosa vagn. Tiden gick och jag växte ur min rosa racer.
Samma år som jag skulle fylla fyra fick jag en lillasyster, Jennie. Jag hade haft förhoppningar om en lillebror. Han skulle heta Jonas efter en blond pojke som jag på småflickors vis blivit förtjust i, då jag hade fått följa med till storasysters lekskola. När det blev dags för lillasyster att ta sin första åktur i den rosa lära gå-vagnen, hade den bytt färg och målats blå. Vi hade också lämnat Ronneby för Bräkne-Hoby.
Mina systrar och jag växte upp och det fanns inte något behov av någon vagn längre, varken ligga, sitta eller lära sig gå i.
Min blåmålade vagn ställdes undan på en hylla i garaget och så långt var allt frid och fröjd. Men så en dag hände det. Pappa röjde ut i garaget och bland brädstumpar och annan bråte sveptes min lära gå-vagn med och försvann.
Min besvikelse var enorm. Jag kände något liknande sorg som om en del av min barndom gått förlorad.
Några år senare bodde jag i Emmaboda. I slutet av gatan där jag bodde, ett stenkast från min lägenhet, låg det lokala miljöhuset. Det var där jag under en av mina många loppisrundor fann den. En rosa lära gå-vagn av exakt samma modell som den jag hade haft som liten – och som jag sörjt så när den hamnade på tippen.
Lyckan blev emellertid kortvarig. Jag flyttade norrut till en lägenhet av storlek skokartong, där jag saknade plats i såväl lägenhet som förråd för min lilla klenod. Mina föräldrar lovade att vagnen skulle stå tryggt i garaget tills jag bodde så stort att den fick plats hos mig. Jo, jag vet, varningsklockorna borde ha dånat öronbedövande. Men jag hörde ingenting.
När jag flyttade söderöver igen var det redan för sent. Min pappa hade än en gång städat garaget och vagn nummer två var ett minne blott. Besviken? Nej, det räcker inte.
Jag var arg och ledsen. På mig själv framför allt. Det brukar sägas att man lär sig av sina misstag. Fel i det här fallet.
Ingen idé dock att gråta över spilld mjölk eller bortstädade barndomsminnen.
Livet gick vidare och jag träffade mannen i mitt liv. Oskarshamns-Nytts chefredaktör. Mitt loppisintresse tog jag med mig när vi flyttade ihop. Och till min stora glädje har min sambo under våra nio år tillsammans aldrig haft några invändningar mot min hobby.
Och som det skulle visa sig var det just min enorma förtjusning i loppisar som ledde fram till ett lyckligt slut på den här historien.
I augusti var jag tillbaka i Oskarshamn efter några veckors semester i Blekinge. Med tanke på hur många loppisbesök jag hann med under min vistelse där nere, borde mitt begär efter begagnat varit stillat. Men icke. Lika fort som jag kom tillbaka till vardagslunken kom loppislusten över mig igen.
Trots stränga förmaningar från den del av mig som ansåg behovet av begagnat var tillfredsställt drogs jag som av en magnet till miljöhuset. Känslan blev bara starkare och till slut orkade jag inte stå emot.
Jag gav efter för suget, styrde mot Miljöhuset och så fort jag klev in genom dörren fick jag se den. En rosa lära gå-vagn.
Lite sliten och skev, men ändå. Såväl färg som hjul var i original. Och nu fanns det ingen tvekan. Den skulle bli min!
För 40 kronor fick jag dyrgripen med mig hem. Nu har jag egentligen ingen användning för den, men det saknar betydelse. För den representerar en del av min barndom. En länk bakåt i tiden och då spelar varken utseende eller funktion någon roll.
Var jag förvarar den? I ett förråd med hänglås.
Krönikör. Levererar söndagskrönikan med allt från hunduppfostran till älskade loppisrundor. Åsikter som uttrycks i krönikan är skribentens egna.
