KRÖNIKA
Jag bojkottar världsmästerskapet i fotboll, som spelas i människofientliga Qatar mellan 20 november och 18 december.
Många slavarbetares liv har offrats på mästerskapsaltaret.
Enorma klasskillnader
Tusentals arbetare dog under uppbyggandet av arenor och annat, enligt flera rapporter – det handlade om gästarbetare från Nepal, Indien, Pakistan, Bangladesh, Sri Lanka och andra länder, som jobbade under vedervärdiga förhållanden och med ett fåtal kronor i timlön.
Qatar, en öken- och slavstat där klasskillnaderna är enorma, behandlar dessutom kvinnor, homosexuella och islamkritiker på ett vidrigt sätt.
Det finns, exempelvis, specialstraff för kvinnor som bryter mot klädkoderna.
Och homosexuella får inte ens vistas i landet.
Det kan leda till piskrapp, eller dödsstraff i värsta fall.
Regimen i Qatar kan helt enkelt inte stava till mänskliga rättigheter.
Och vanliga människor i Qatar hade nog önskat sig helt andra typer av investeringar än svindyra fotbollsarenor och andra skrytbyggen som är kopplade till den korrumperade överhetens världsmästerskap i fotboll.
Inte viktigt på riktigt
Fotboll är inte viktigt på riktigt.
Det är i, bästa fall, god underhållning – och människan är, som bekant, i behov av både bröd och skådespel.
Sport är det nya opiumet för folket i de sekulariserade länderna (som i Sverige, där ytterst få är aktivt religiösa).
Jag tycker själv att sport, framför allt ishockey och fotboll, fungerar som trivsam och nödvändig bedövning emellanåt – en optimal verklighetsflykt.
Men jag kan inte njuta av ett idrottsmästerskap som arrangeras i ett människofientligt land.
Tänker inte se en minut av skiten.
Jag tänder i stället några ljus för de döda arbetarna.
Foto: Peter A Rosén
Chefredaktör & ansvarig utgivare. Utbildad journalist med mångårig erfarenhet från flera lokaltidningar som nyhetsreporter, sportreporter och fotograf.