SÖNDAGSKRÖNIKAN
”Usch, en sån knöl! Menar du mig?! Nej, jag pratar om potatisen.”
Den repliken är min egen, men inspirerad av gamla svenska långfilmer.
Fyllda av färgstarka karaktärer, kvicka repliker och rejäla kvinnor med skinn på näsan.
Och nu har jag uppnått en ålder då det börjar kännas alltmer naturligt att sätta ner foten och sluta vara så ängslig för allt och inget.
Inspiration saknas inte när man sett Julia Caesar och Dagmar Ebbesen ta hög som låg, ung som gammal, i örat och ge raka besked om saker och ting.
Mesigheten och osäkerheten som präglade mig som yngre har bytts ut mot en tro på att jag klarar det bra och att det som ibland går snett går att räta upp.
Inte för att varje dag präglas av solsken och fågelsång.
”Tända en lampa”
Men då får jag tända en lampa och skråla själv istället.
Femtiotvå år i maj och statistiskt sett har jag passerat halva min förväntade livslängd med god marginal.
Det skulle kunna göra mig deppig, men jag känner mig förvånansvärt avslappnad.
I alla fall när jag sitter framför teven med Nisse sovande under fåtöljen.
Och en skål med choklad inom armlängds avstånd.
Choklad gör livet lättare att leva trots extrakilona det lägger runt höfterna.
Och väl tilltagna höfter ska ett rivjärn av det gamla slaget ha.
”Är redo”
Komplettera med potatisskalare och förkläde så är jag redo att ta mig an vilken knöl som helst.
Men det får vänta tills imorgon för nu börjar det dra ihop sig till sovdags för er sömniga söndagskrönikör.
Imorgon är en annan dag, som Christer Björkman sjöng en gång och det har han alldeles rätt i.
På återseende kära läsare!
Krönikör. Levererar söndagskrönikan med allt från hunduppfostran till älskade loppisrundor. Åsikter som uttrycks i krönikan är skribentens egna.
