SÖNDAGSKRÖNIKAN
– Döden, döden, döden.
Citatet har jag lånat av Astrid Lindgren, men jag använder det ofta.
I veckan som gått har döden gjort sig påmind lite mer än vanligt.
Inte bara på grund av Halloween och Allhelgonahelgen.
Redan i måndags var döden på tapeten då en äldre bekant och jag diskuterade sånger vi ville ha med på våra spellistor när vi begravs.
“Blott en dag”
Över kaffe och kärleksmums samtalade vi om “vita arkivet “, kistor och huruvida psalmer var ett måste vid en kyrklig begravning.
Efter lite funderande kom vi fram till att om så var fallet vore “Blott en dag” i Freddie Wadlings version den bästa.
Därefter lyssnade vi snabbt igenom en stor del av Bo Kaspers låtkatalog i jakt på något vackert och vemodigt att lägga till på listan.
Därefter gick våra åsikter isär.
Min bekant vill ha “Jerusalema” och själv vill jag ha Jan Johanssons “Visa från Utanmyra”.
“Inga blommor”
När våra spellistor var avklarade gick våra funderingar vidare till kistor och valet av material.
Själv har jag en färdig idé: hårdpressad papp och kritor till dem som vill skriva en sista hälsning.
Inga blommor som ska ligga och vissna, ingen dyr kista som ändå bara blir aska.
Och borgerlig begravning.
Absolut inte allas smak, men det är det fina med “vita arkivet”.
Min smak och mina önskemål kommer att följas till punkt och pricka åtminstone en gång i livet.
Eller, ja, rent tekniskt efter min död.
“Inte så petig”
Men jag är nog inte så petig med detaljerna då.
Efter kaffet och kakan fortsatte jag min arbetsdag och döden återtog sin plats långt bak i mitt medvetande.
Tills torsdag förmiddag då beskedet om en kunds bortgång nådde mig per telefon.
Min kundkrets består till stor del av äldre personer och döden blir därmed ett återkommande ämne.
Torsdagen gick vidare enligt schemat och så var det dags att avrunda med en sista insats.
Och döden gjorde sig påmind ännu en gång.
Vilar naturskönt
Det här beskedet tog mig hårt då jag tyckt väldigt mycket om personen ifråga.
En varm och humoristisk kvinna som kämpat länge och väl och trots svår sjukdom hållit humöret uppe.
Under mina städningar hos henne och hennes man hade vi haft mycket att prata om och hennes uppskattning av mitt arbete hade alltid gjort mig glad.
Så, ja, döden har sannerligen varit med mig den här veckan.
Nästa vecka ska jag hedra mig egen far med en tur till kyrkogården i Saxemara.
Där vilar han naturskönt under en sten han själv valt.
Eric Bertil Andersson, min pappa.
Krönikör. Levererar söndagskrönikan med allt från hunduppfostran till älskade loppisrundor. Åsikter som uttrycks i krönikan är skribentens egna.
