LÖRDAGSKRÖNIKAN
Visst är det något speciellt med skolavslutningar?
Det är något vi vuxna alla har varit med om många gånger, både som barn och kanske i egenskap av föräldrar.
Det är lite högtidligt, alla är finklädda, flaggor och sång – sommarlov och ledighet som väntar.
“Glädje och vemod”
Avslutningsdagen, eller examensdagen som det hette en gång, innebär ofta blandade känslor; det är glädje och vemod, förväntan kryddat med en gnutta oro över vad framtiden ska bära med sig.
Det är klart att det är skillnad på att sluta exempelvis årskurs fyra eller sju, jämfört med att sluta till exempel nian eller gymnasiet. I de senare fallen markerar ju avslutningsdagen verkligen slutet på en tid och början på ett nytt kapitel i livet.
Efter årskurs nio skingras klassen till olika gymnasieprogram och även om de flesta här i Oskarshamn hamnar på samma gymnasieskola så är det en rejäl förändring eleverna står inför.
När man slutar gymnasiet är det en ännu större milstolpe i livet – nu är det allvar, antingen väntar högre studier eller ett arbetsliv. Klasskamraterna skingras ofta för vinden och sprids över landet.
“Är som det ska vara”
Men det är som det ska vara, även om just den sista skoldagen kan vara svår att hantera känslomässigt.
För egen del var det min första avslutning på Rödsleskolan och det var en mycket trevlig erfarenhet att få ta del av – och bli en del av – traditionerna på skolan.
På förmiddagen hade vi frukost och fika med våra klasser innan hela högstadiet ställde upp för att tåga till kyrkan och själva avslutningsceremonin som innehöll precis allt det där som en “riktig” skolavslutning ska göra; tal av rektor, stipendieutdelning, sång av elever och “den blomstertid nu kommer…”
Efter det gick vi tillbaka till skolan och eleverna fick sina betyg innan vi ställde upp på skolgården för att ta emot niorna när de sprang ut.
Niorna som jag haft i kemi, biologi och fysik var väldigt berörda och tagna av dagen, många tårar blev det hos några. Jag kommer att sakna dem och önskar dem lycka till på gymnasiet.
“Blir spännande”
Min mentorsklass som slutade sjuan såg nog mest fram emot ett välförtjänt sommarlov. De har ju två år kvar till sitt utspring från Rödsleskolan och jag ser fram emot att träffa dem i augusti igen. Det blir spännande att se hur mycket de växt och mognat över sommaren.
Som sagt så var det här min första skolavslutning på Rödsleskolan, men dessförinnan har jag haft tjugofem stycken på Mönsteråsgymnasiet.
Första gången det var studentutspring i Mönsterås var 1998 och då hade jag jobbat mitt första år på gymnasiet.
2023 blev min sista studentexamen på Mönsteråsgymnasiet och i år var det den sista överhuvudtaget i Mönsterås – skolan ska ju som bekant läggas ner, något jag tagit upp tidigare.
Jag får kanske ta tillfället i akt och gratulera de styrande i Mönsterås till nedläggningen av Mönsteråsgymnasiet och den besparing av astronomiska mått som densamma kommer att ge. Märkligt att man inte tog beslutet redan för tio år sedan – tänk så många slantar man sparat…
Eller så kan man fundera över om man istället faktiskt slarvat bort en mycket väl fungerande gymnasieskola, med nationellt sett goda resultat, genom att inte ha några som helst visioner eller vettiga satsningar att komma med.
“Tänker inte vara bitter”
Nedläggningen kommer säkert att få ringar på vattnet och de stora besparingarna dröjer nog. Den som lever får se.
Nåja, jag tänker inte vara bitter – jag har det fantastiskt bra på min nya arbetsplats och i augusti är jag inte ny på jobbet längre. Det blir inte lika pirrigt att börja jobba som i höstas.
Det återstår tre arbetsdagar innan semestern infinner sig och det ska bli skönt med ledigt ska jag erkänna.
Ha en skön helg!
/Thomas
Genrebild: Oskarshamns kommun
Krönikör. Lärare som levererar lördagskrönikan om skolan, samhällsfrågor, sport och mycket mer. Åsikter som uttrycks i krönikan är skribentens egna.