ANNONS

Barn som pysslar
Foto: Freepik

“Barn får utbrott, har svårt att lugna ner sig, gråter, har svårt att vistas med många andra barn”

ANNONS

Få vårt nyhetsbrev i din mejlbox gratis

Varje lördag får du aktuella artiklar, tips om evenemang & mycket mer. Fyll i dina uppgifter och bekräfta din e-postadress. Prenumerationen är gratis och du kan avsluta den när som helst:

ANNONS

INSÄNDARE

Det pratas mycket om att barnen inte ska behöva misslyckas, hur förödande det är för deras självkänsla och självförtroende.

Men verkligheten är: barn får utbrott, har svårt att lugna ner sig, gråter, har svårt att vistas med många andra barn.

“Har inte tiden”

Kanske behöver gå undan.

Idag har vi pedagoger inte tiden, platsen eller möjligheten att sitta med ett barn i taget och ge allt som de faktiskt behöver.

För det leder till att 20 andra barn misslyckas, får utbrott, gråter…

Barn ska få stöd att lyckas, det är en självklarhet.

Varför är då förskolan uppbyggd så att motsatsen ständigt inträffar? 

“Är så trött”

Jag är så trött på att höra min rektor säga; gör si, gör så och samtidigt veta att det där har jag inte tid med, arbetsbelastningen är redan för stor, det finns inte resurser.

Det gynnar hela gruppen, svarar de när jag säger att det de ber mig om är orimligt.

Nej och stopp är två ord som vi lär ut dagligen till våra barn.

När någon säger stopp måste man lyssna.

“Nej, det är inte okej”

Vi lär ut vikten av samtycke.

Är det okej med dig? Nej, det är inte okej.

Det går inte att bara köra över genom att säga, lägg till det här och det här, och det här, och det här utan att det blir en ohållbar situation.

För det gynnar inte hela gruppen om direktiven inte är genomförbara i praktiken. 

Jag har under de senaste åren försökt lämna tillbaka mitt dåliga samvete där det hör hemma.

Till rektor, verksamhetschef och politiker.

“Vad händer?”

Det är de som har bestämt att jag ska misslyckas, och i förlängningen, barnen.

Det påverkar självkänslan, självförtroendet och humöret varje dag jag vistas på mitt jobb. 

Jag får utbrott, svårt att lugna ner mig, gråter, har svårt att vistas med många barn, behöver gå undan…

Men vi pedagoger har inte tiden, platsen eller möjligheten. Vad händer när ingen av oss orkar det mer?

Visselblåsarna

Vi är flera förskollärare som tröttnat på att stå tysta och se på när våra arbetsvillkor försämras och barnen blir lidande på grund av besparingar och stora barngrupper. Vi kräver förändring!

+1
33
+1
1
+1
1
+1
2
+1
1
+1
2
+1
1

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS