KRÖNIKA
Det är mycket nu!
Vi är redan inne i årets andra månad då man har dagsljus klockan fem på eftermiddagen.
Det är en stor dag då den insikten kommer till mig.
En dag jag sett fram emot sedan ljuset lämnade oss i slutet av november/början av december.
Tur att det går fort mellan varven.
Tråkigt att det bara verkar gå fortare och fortare.
Hur skulle man kunna summera de tidevarv vi lever i mer än att det bara är för mycket!
Hur skall vi få rätsida på tillvaron?
Kan vi få rätsida på den?
Om vi börjar med det stora så har jordens stora herrar samlats i Alperna för att diskutera sådant varken du eller jag begriper.
”Inte så lite”
Stora komplicerade ekonomiska frågor inlindade som en kåldolme med ord som rättvisa, hållbarhet och klimathot – när det i själva verket bara handlar om att alla vill tjäna så mycket pengar som möjligt – på dig, mig och alla andra som varken har tid eller privatjet för att dra till ett flashigt möte på en skidort i Centraleuropa.
Näh, vi får dras med det dagliga – vilket inte är så lite för väldigt många.
Är det inte elräkningen som skapar svettpärlor i pannan så är det räntedebiteringarna eller bara de där semlorna som blivit så väldans dyra.
Varför blir det så här?
Varför visste ingen att det skulle hända när det verkligen hänt?
Så fort något hänt, av vad slag det vara må, skall det vidtas åtgärder så att det inte skall hända igen.
Men – det som hände – det hände igen, trots tidigare löften om att … ja, ni fattar. Det går bara runt.
Det är väldigt svårt att sortera i tiden.
I Ukraina fortsätter kriget med oförminskad styrka.
Ena dagen anfaller Ryssarna på bred front, andra dagen har Ukrainarna tvålat till dom ordentligt.
Inget dåligt TV-spel
För många ter sig det här som något sorts dåligt TV-spel – men det är på riktigt.
Tyvärr är även det här något som hänt igen – fast det inte skulle det.
Ukraina har alltid varit föremål för konflikter med anledning av den mat som produceras där, men även folkslag som ligger i fejd med varandra – och så Ryssen förstås.
Den sistnämnde har tiden och manskapet på sin sida, ett manskap som kanske inte är de mest välutbildade i sitt slag – men de är många, och de offras utan tillstymmelse till empati för vare sig enskild soldat, deras familjer eller det taskiga rykte som följer när ett stort land beter sig så här.
Här hemma skjuts det och knivskärs som aldrig förr trots att polisen skapar ”särskilda händelser” i tid och otid.
Det verkar lättare att göra sken av att gängen skall knäckas, men betydligt svårare att verkställa det.
Med hjälp av andra länder som var långt före oss med att knäcka krypterade chattar lyckades rättsväsendet finka ett icke obetydligt antal ”gängledare”.
De sitter nu i finkan och sprider förstämning.
Det är ju inga ”vanliga” skurkar utan välorganiserade psykopater med massor av pengar.
Såna blir jobbiga för Kriminalvården.
Hur gör vi?
Hålen efter de haffade verkar fyllas av barnsoldater som utan känslor och med relativt god precision tar varandra av daga.
Numera är det inte bara någon sådan nyhet i månaden, utan flera om dagen!
Hur gör vi för att det inte skall hända igen?
I min del av vårt långa län har en mycket knapp majoritet tagit plats vid styret.
Om du tänker dig en tandemcykel så har den två styren.
Det ena för att verkligen styra och det andra för syns skull eller bara för att ha något att hålla i.
Så funkar politiken hos oss.
Än sitter den ene fram, för det är alltid gubbar, än den andre.
Så har det alltid varit, men det borde stoppas – så att det inte händer igen.
Nu skall skolor och dagis på landsbygden skrotas trots vallöften om att ”Hela Kommunen skall leva” eller floskler om ”livskvalitet”.
Gör man sådant i början av en mandatperiod hoppas man att vi skall glömma.
Det värsta som kan hända de styrande är att tvingas ta plats i baksätet några år.
Allt annat lika.
Må det inte hända igen!
Genrebild: Freepik
Krönikör. Senior boendes i nordligaste delen av länet vars liv kretsar mycket runt livet på landet. Åsikter som uttrycks i krönikan är skribentens egna.