KRÖNIKA
Har jag gått och blivit kommunist?
Så var midsommar överståndet.
Det gick bra den här gången också.
Trots att mitt arbetande borde vara på kraftig retur så verkar varken kropp eller knopp förstå det.
“Under den gångna helgen slog dock latmasken till ganska rejält, så illa att den till och med ägnades åt planlöst soldyrkande”
Wolter Stackelberg, krönikör
Under den gångna helgen slog dock latmasken till ganska rejält, så illa att den till och med ägnades åt planlöst soldyrkande.
Inte så tokigt, något som kan rekommenderas för den oinvigde.
Men lite tänkande blev det allt, vilket delvis kretsade runt lokalpolitiska frågor med anledning av att min (Västerviks kommun), och många andra kommuner, klubbade budget veckan före midsommar.
Mina tankar irrade åt än det ena, än det andra vilket – jag ifrågasatte till och med det egna jaget.
“Socialismen hör till ungdomen, heter det ju”
Socialismen hör till ungdomen, heter det ju.
Man upphör ju aldrig att förvånas över sig själv, vilket började med att jag läste en insändare i lokaltidningen inför budgetdiskussionerna (14/6 23).
Det var Socialisterna Välfärdspartiet, en liten gren av vänsterbusken som verkar i lokalpolitiken, som tog till orda med anledning av den kommunala ekonomin.
De vänder sig mot majoritetens (borgerlig med ett mandats övervikt) förslag att lägga ner skolor och förskolor med hänvisning till dålig ekonomi och, faktiskt, ett minskat antal barn i kommunen.
De anser vidare att kommunen ska prioritera om i kassakistan som skrapats ihop av hårt arbetande kommunmedborgare.
Vill ta bort onödigheter
De vill ta bort onödigheter, höga arvoden och löner till de bäst betalda tjänstemännen för att bibehålla en god service till barn/föräldrar, äldre och sjuka.
Det är här jag blir lite förvirrad och undrar om min inre kompass börjat snurra planlöst i det politiska magnetfältet.
Om ni drar er till minnes mina krönikor om att använda ny teknik, bland annat AI, i produktionen av offentliga tjänster så kanske ni minns att jag varit inne på samma linje.
Min poäng var att en kommun skall serva sina medlemmar (medborgare och medlemmar, till exempel utomkommunala fastighetsägare) med tjänster av bästa möjliga kvalitet, till lägsta möjliga pris.
Eftersom tjänsterna produceras av människor, många människor, finns vid en första åsyn den största besparingspotentialen i denna kostnadspost.
“Då måste man fråga sig vad medlemmarna i första hand behöver”
Tråkigt men sant.
Då måste man fråga sig vad medlemmarna i första hand behöver.
Svaret på frågan torde vara given – vård, skola och omsorg.
Att ta bort, eller kvalitetsförsämra, något av detta vore som om Volvo helt plötsligt försökte lura på oss trehjuliga bilar. Prioritering och hushållande med skattebetalarnas pengar borde vara ett mantra för alla förtroendevalda och tjänstemän.
Tyvärr verkar inte så vara fallet då det inte tycks ha grävt sig särdeles långt in i vederbörandes hjärnbark.
När pengarna börjar tryta tittar man på det som kostar mest och börjar diskutera hur dessa kostnader kan minskas.
Vården är antagligen som den är, dessutom i ökande eftersom vi blir äldre.
Dra ner här innebär inte bara sämre livskvalitet för de som är i behov av vården utan ett stort antal anhöriga som måste rycka in på allehanda sätt, vilket kostar såväl tid som pengar.
“Dra ner på skolan är nästan lika korkat som trehjulingen”
Dra ner på skolan är nästan lika korkat som trehjulingen.
Tiden går fort och vi har inte råd att möta framtiden, som ställer allt högre krav på kunskap, med människor som inte håller måttet.
Omsorg om äldre och andra behövande är ett måste om vi skall kunna betrakta oss som en välutvecklad kommun.
Det gemensamma för dessa områden är att det krävs människor, människor med specifika intressen, ambitioner och kunskaper.
De måste finnas på plats eftersom de jobbar dagligen med våra barn, sjuka och äldre.
Att ersätta dessa tjänster med en dator, en halv portion mat, självstudier eller skola/dagis långt hemifrån är inget alternativ.
Det är antagligen inte svårare än att varken politiker eller tjänstemän tycker det är roligt att jobba med dessa urgamla tjänster. I deras värld är det viktigare och roligare, för dem själva, att spendera tiotals-, till och med hundratals, miljoner på tvivelaktiga investeringar för att ”sätta kommunen på kartan” eller framställa kommunen som ”framtidsinriktade”.
Hur många exempel har vi inte sett på det genom åren?
För att virra till det, bland annat för SVP, påstår man att ”investeringar” och daglig drift är ”olika kassor” och att det inte går att ta från det ena för att stötta det andra.
Allt detta med en myndig blick inför en kamera eller en fullmäktigeförsamling.
“Ger inte mycket för det”
Jag ger inte så mycket för det, då pengarna kommer från samma hårt arbetande människor som behöver kommunens tjänster.
Jag rekommenderar därför en ordentlig omstöpning och kostnadsminskning av den kostnadsmassa som utgörs av dyra och onödiga tjänster som belastar alla kommuners budget till förfång för dess medlemmar.
Hur det gick med kompassen? Den funkar – men det gör SVP:s också!
Ha nu en riktigt bra fortsättning på sommaren!
Krönikör. Senior boendes i nordligaste delen av länet vars liv kretsar mycket runt livet på landet. Åsikter som uttrycks i krönikan är skribentens egna.
