KRÖNIKA
Så tar vi det här med ansvar…
Det är dyrtider, inflation och i dagarna har det varit mycket prat om Alecta, tjänstepensionsföretaget som har förvaltat pensionsavsättningar i mer än 100 år.
Av någon anledning, som ingen känner till, gick de in tungt i några amerikanska banker som inte slog så väl ut.
De förlorade närmare tjugotusenmiljoner på den placeringen!
“När städpatrullen analyserat situationen kom man fram till att VD:n skall sparkas omgående”
Wolter Stackelberg, krönikör
Till en början sade VD:n att de tappade miljarderna inte skulle drabba pensionsspararna.
När städpatrullen analyserat situationen kom man fram till att VD:n skall sparkas omgående.
Huvudskälet är att förtroendet för Alecta måste återupprättas så att bolaget kan gå vidare.
Inom det privata är det mer regel än undantag att VD, ensam eller tillsammans med några ytterligare befattningshavare, får lämna sitt jobb om hen underpresterar.
Spelets regler
Så skall det vara, det är spelets regler.
Som plåster på såren ersätts det oftast med en årslön. Hur går det till i offentligheten?
Det samlas alltid flugor runt en sockerbit och en glesbygdskommun är att betrakta som en sådan.
I sin desperation att få ”etableringar” som leder till jobb och tillväxt kan de även liknas vid ett öppet sår för äckliga bakterier.
”Bidragsfiskare” är en benämning på ”affärsmän” som regelmässigt framställer nödvändigheten av att just deras ”satsningar” kräver insatser från det offentliga.
Väldigt sällan ifrågasätts uppläggen. Skulle någon få för sig att göra det så vankas utfrysning och uttalanden om att vederbörande är utvecklingsfientlig och okunnig.
Nu är det snart 20 år sedan som kommunala företrädare satt i en tre dygn lång lunch med en kinesisk affärsman.
Det var ett skämt
”Mr Luo” hade viftat med guld och gröna skogar som resulterade i att kommunalrådet presenterade en överenskommelse med att ”man skulle kunna tro att det är ett aprilskämt” – vilket det skulle visa sig vara.
Några år senare gick företaget i konkurs och ytterligare några år senare utplånades minnet av projektet genom rivning av uppförda byggnader.
Kommunen var med, regionförbundet var med liksom flera andra organisationer.
När väl bubblan började spricka drog sig de inblandade undan i hopp om att spåren skulle damma igen tämligen snart, vilket också skedde.
Ingen vet nog exakt hur mycket skattepengar som brändes i projektet.
Ingen i det offentliga fick bära hundhuvudet – inte ens för att återupprätta förtroendet för kommunen och/eller regionförbundet (som det hette på den tiden).
Exemplen är många där vi, i stort som smått, strösslat med miljonerna.
• Ett finskt turistföretag ville etablera sig, vilket kostade skattebetalarna miljoner utan att det blev något av det.
• En serieentreprenör skörtade upp kommunföreträdarna med en färja som skulle trafikera Gotland. Färjan, kom aldrig. Det jobbades i hamnen och marknadsfördes för glatta livet. Det kostade miljoner till ingen nytta.
• Ett nu pågående projekt, där jag tar risken att bli ”bakåtsträvaren”, är solel-fisk-tomat-projektet på vår sida om gränsen till Oskarshamns kommun. Det kommer kosta pengar i form av planarbeten, lite hjälp här och var med pengar som ”ingen märker”. Det kommer resultera i pengar till ”affärsmännen” utan utveckling (vi återkommer om tio år).
• En klassiker är vår flygplats som fortsätter kosta pengar utan att ge något tillbaka.
• Västervikstidningen hade en välskriven ledare i lördags om regionens inköp av tåg till en bana (Västervik-Linköping) där tågen inte kommer kunna gå, bland annat på grund av bristande signalsystem och dålig standard.
• På riksnivå har vi megalomanprojekten, batteritillverkning och koldioxidfritt stål i ”klimatomställningens” namn. ”Ingen” i offentligheten har tagit ansvar för det som avslutats och ingen kommer någonsin att göra det för de som sakta och säkert rullar mot avgrundens brant. Det finns alltid någon ”annan” att skylla på. Men vad skall offentligheten göra då?
“Personligen tycker jag att offentligheten varken bryr sig om sitt jobb eller sin verksamhet”
Först, ett förtydligande:
Aldrig lägga sig i affärer, näringsliv, kommersiell utveckling eller vad det benämns för stunden. Vill man göra affärer lämnar man det offentliga. Lek med skattepengar borde vara förbjudet i lag! Personligen tycker jag att offentligheten varken bryr sig om sitt jobb eller sin verksamhet.
Det mesta fungerar ungefär på samma sätt som det gjorde när jag var aktiv i politiken för närmare 30 år sedan. Det är inte rimligt! Flertalet offentliga inrättningar har varit väldigt dåliga på att ta till sig av det som IT-världen har att erbjuda i form av effektiviserande system till gagn för såväl medborgare som verksamheterna.
Bättre för medborgaren
Jag har aldrig sett någon kommunal utvecklingsavdelning.
Det går alltid att göra bättre, snabbare och billigare. Ledorden borde vara ”bättre för medborgaren”, ”lägre kostnad” och ”ingen utökad byråkrati”. Lyckas man med det kommer man långt.
Det krävs ”bara” en lämplig blandning av kunskap och engagemang. I det forna Östtyskland såg man inte på utveckling med samma ögon som vi – därför körde man Trabant till 1989.
Jag hoppas kunna belysa offentlig utveckling i kommande krönikor.
Foto: Riksbanken
Krönikör. Senior boendes i nordligaste delen av länet vars liv kretsar mycket runt livet på landet. Åsikter som uttrycks i krönikan är skribentens egna.
