KRÖNIKA
Att man ens kan tala om höjning av pensionerna i Sverige utan några protester är väl ändå något som kan läggas på den gamla socialdemokratiska eran med Tage Erlander och Olof Palme.
Var det inte då den totala passivitet som idag råder grundades?
Visst, under större delen av den eran höjdes ju levnadsstandarden både ekonomiskt och vad gäller arbetsförhållanden.
Dock var det ju då den ”arbetsfred” som gäller än idag fick sitt genombrott.
Arbetsfreden som gjorde det i stort sett förbjudet att strejka.
Nu är den eran slut och Sverige har i princip gått kräftgång sedan 1990 utan att någon protesterar ens så här mer än 30 år senare.
“Arbetsfreden lever vidare trots alla försämringar sedan dess”
Pierre Stjernfeldt, krönikör
”Arbetsfreden” lever vidare trots alla försämringar sedan dess.
Jag tittar på filmer från Frankrike. Många medier är där nu.
Miljontals människor är ute på gatorna för att pensionsåldern ska höjas till 64 år. Här har de redan höjt till 67 eller är det 69 år (?) utan att folk ens orkat lyfta på ögonbrynen.
Jag förstår inte ens hur man kan gå på retoriken. Produktionen sker i allt snabbare takt. Det produceras mer och mer per timma och person. Ändå tjafsar de om att arbetstiderna måste höjas.
Argumentet om att medellivslängden ökar håller inte, ens om det vore sant.
Inom LO-kollektivet försämras arbetsförhållandena och tryggheten.
Även sjukvården blir ju sämre när hälften av våra sjukhus har lagts ner.
Pension vid 60 års ålder, en arbetsvecka på 30 timmar och löner som höjs i takt med inflationen är vad som är aktuellt att driva idag.
Genrebild: Freepik (överst)
Krönikör & fotograf. Åsikter som uttrycks i krönikan är skribentens egna.
