NYÅRSKRÖNIKA

Mormor knackade på toalettdörren.

– Det luktar cigarettrök, sa hon.

– Det kommer nog utifrån, sa jag, som stod där inne på andra sidan dörren och tjuvrökte.

Mormor var en smart person, så den där amatörmässiga finten gick hon givetvis inte på.

– Du röker där inne, sa hon.

– Nej, det gör jag inte. Fönstret är öppet och jag såg en gubbe nyss, som gick förbi på vägen här ute, med en cigarett i mungipan, svarade jag.

– Det är du som röker, sa mormor.

– Nej, faktiskt inte.

– Jo.

– Nej.

– Jo.

– Nej.

– Jo, öppna dörren nu.

– Nej.

– Jo.

– Nej.

– Jo.

– Nej.

– Öppna dörren nu, så väcker jag inte din morfar, sa mormor.

”Okej, bäst att öppna”, tänkte jag.

– Blås ut, sa mormor.

– Nej.

– Blås ut.

– Nej.

– Blås ut. Annars går jag och väcker din morfar.

”Okej, dumt att väcka honom för detta”, tänkte jag.

Jag blåste ut.

– Du luktar cigarettrök, konstaterade mormor.

– Nej.

– Jo.

– Nej.

– Jo, erkänn att du har rökt, så säger jag inget till din morfar.

”Okej, tänkte jag, onödigt att berätta detta för morfar”, tänkte jag.

Jag sa att jag hade hittat en cigarettfimp på skolgården tidigare samma dag.

– Jag testade bara att röka den här fimpen, sa jag.

Mormor satte upp pekfingret framför mig och sa:

– Vi vill dä väl. Gör aldrig om det, så säger jag inget till din morfar.

– Jag lovar, sa jag.

Det här var 1991 och undertecknad var 15 år.

I efterhand har jag funderat på om det trots allt inte hade varit tämligen riskfritt att väcka morfar.

Han hade förmodligen inte trott på mormors påstående om att jag hade rökt.

Det troligaste är att han hade köpt min lilla vals om gubben med ciggen som gick förbi på gatan 20–30 meter från toalettfönstret som stod på vid gavel.

Hur jag kan tro det? Jo, jag grundar det på att han alltid trodde på mig. Jag minns framför allt hans reaktion något halvår senare, då jag kom hem från en fest i Hagadals sporthall i Hultsfred. Jag var något överförfriskad, minst sagt, och jag hade spytt ner min fina mockajacka.

Jag hade egen nyckel till morfars hus i Ormestorp (mormor var tyvärr död då). När jag öppnade stod morfar i trappen med en eldgaffel i ena handen.

– Jag trodde att det var en inbrottstjuv, sa han.

– Nej, det är bara jag, Peter, sa jag.

– Di spydde ner mä utanför Hagadal, sa jag.

– Dä ä ju inte klokt, sa morfar, som köpte min förklaring med hull och hår.

Att jag själv skulle ha spytt ner jackan var otänkbart i hans värld.

Jag minns att jag vaknade av att telefonen ringde dagen därpå.

Det var min dåvarande flickvän i Hultsfred som ringde.

Morfar svarade.

– Ja får inte liv i han. Di spydde ner han i går, hörde jag att han sa.

Började tänka på allt detta i dag, på nyårsaftonen, med anledning av diverse uppdateringar i sociala medier om att folk ska sluta röka, eller inte dricka på ett år och så vidare.

Jag slutade faktiskt röka 1996, då jag var 20 år.

Har inte rökt regelbundet sedan dess. Men, ja, det har hänt att jag har feströkt lite grand.

Och det är trivsamt med lite alkohol ibland. Gärna en öl eller två om tillfället är det rätta. Som i dag.

Så här på årets sista dag funderar jag extra mycket på nära och kära som har gått bort.

Min kloka mormor gick bort alldeles för tidigt. Hon dog 1992 och blev bara 72 år.

Min stora förebild här i livet, morfar, blev i alla fall nästan 84 år. Han dog 1997.

Saknar dem väldigt mycket.

Flera av deras visdomsord har fastnat.

– Tänk inte för mycket – det är inte bra, sa mormor när jag grubblade en massa kring religion och Guds existens.

Morfars bästa replik:

– Va ska dä va bra för?

Den kan användas till mycket.

Minns framför allt när han sa det i samband med en tennismatch som jag och några kamrater kollade på.

Morfar, som var trädgårdsmästare, kom in från trädgården i Ormestorp (som ligger mellan Vena och Hultsfred, för övrigt) och gick upp till oss i vardagsrummet, där vi satt framför dumburken.

Vill minnas att det var Mats Wilander som lirade mot någon.

– Va ska dä va bra för? Har di inte annat å göre än å stå å slå på en boll? När det finns ogräs å rense, sa morfar.

Oförglömligt.

– Va rädd om penga, brukade han säga också.

Bra råd.

Och farsan, som dog vid 62 års ålder 2009, brukade säga så här när jag blev upprörd över något:

– Lätt att va.

Bra råd.

Nu är jag 45 år och väljer att citera morfar när det kommer till det här med nyårslöften:

– Va ska dä va bra för?

GOTT NYTT ÅR!

Foto: Freepik

Peter A Rosén

Chefredaktör & ansvarig utgivare. Utbildad journalist med mångårig erfarenhet från flera lokaltidningar som nyhetsreporter, sportreporter och fotograf.

peter@oskarshamns-nytt.se