Laget i mitt hjärta gav mig en tidig julklapp.

När jag började skriva lördagskrönikor hade jag en tanke om att det mest skulle handla om sport.

Lite olika perspektiv och infallsvinklar, men ändå med någon anknytning till sport.

Ni som läst mina texter vet att utfallet blev ett annat. Tankar, känslor och ord har farit iväg i andra riktningar även om det visst varit sporttema ett par gånger.

Fick bästa julklappen

Den här lördagen kan jag (naturligtvis) inte låta bli att skriva om idrott. Det blir fotboll. Kvalfotboll.

Förra lördagenstext handlade om Årets julklapp och jag kan säga att jag redan har fått min. Den fick jag i tisdagskväll när laget i mitt hjärta tog sig tillbaka till landets högsta serie.

Ni som brukar läsa här kan ju knappast ha undgått att jag är född och uppvuxen i Helsingborg, allmänt känt som ”Sundets pärla”.

Fina meriter

Stadens fotbollslag, Helsingborgs IF eller HIF (uttalas Heåjeff) bildades 1907 och har stolta anor. Ett antal SM-guld och Cup-guld finns på meritlistan liksom spel i gruppspelet i Champions League.

I maratontabellen (alla år och matcher i högsta serien) ligger HIF på en sjätteplats trots att man hade en mörk period från 1968, då man åkte ur allsvenskan, ända till 1993 när man lyckades ta sig tillbaka till finrummet 1993.

Man var till och med nere i landets tredje division under några år.

Det är en känslomässig berg-och dalbana att hålla på HIF. Men jag överger inte mitt lag. Och några favoritlag ute i Europa har jag inte.

Jag spelade själv i föreningen fram till någon gång på gymnasiet när både tiden och talangen tröt.

Något år, troligtvis 1982-83, vet jag att vi sålde pennor för att få in pengar till att åka på fotbollscup. Texten ”HIF:s 71:or – 90-talets allsvenskar” prydde pennorna i klubbens färger -rött och blått.

Då låg HIF väldigt långt från allsvenskan och inte mycket tydde på att profetian från pennorna skulle slå in.

Men HIF tog sig faktiskt tillbaka till allsvenskan – bland annat med hjälp av en ung Henrik Larsson och en rutinerad Mats ”Masse” Magnusson. Däremot var det bara en kille från min årgång som tog sig hela vägen till A-laget och faktiskt fick lite speltid i allsvenskan.

1999 blev det till och med SM-guld, något man inte trodde man skulle få uppleva, och året efter lyckades man, som jag nämnde tidigare, även ta sig till gruppspelet i Champions League genom att slå självaste Inter i dubbelmöte. En klassiker. Sven Anderssons straffräddning i slutminuterna på San Siro är legendarisk.

Sedan hade man en bra period runt 2010 och 2011 när det blev ett SM-guld och två cuptitlar. Tyvärr lyckades man schabbla bort en stabil framtid genom alltför vidlyftiga affärer och 2013 började det gå utför inte bara ekonomiskt utan även sportsligt

2016 åkte man ur allsvenskan efter skandalscener på Olympia (arenan i Helsingborg) där ett antal idioter på läktaren tog ut sin besvikelse över kvalförlusten genom att ge sig på Jordan Larsson och pappa Henke. De skämde verkligen ut sig och klubben. Mörker.

2017 blev en tung säsong i andradivisionen superettan, men 2018 vann man serien och var 2019 tillbaka i allsvenskan igen. 2020 var en speciell coronasäsong och nye tränaren Olof Mellberg lyckades inte hålla kvar laget i allsvenskan.

Nya tag och omstart 2021 igen alltså. Ny tränare och en del nya spelare. Men alla ”experter” var ense – HIF skulle ta en av de två direktplatserna till allsvenskan.

“Sett ut som skit”

Men det blir sällan som man tänker sig. Det har, för att tala klartext, sett ut som skit i väldigt många matcher. Man har inte klarat av att vinna ens hälften av matcherna i superettan. Det fanns en period i somras när det faktiskt gick rätt bra och då trodde man att nu, nu jäklar har de fått ordning på spelet.

Ack så fel man hade – hösten blev usel och man bärgade tredjeplatsen som innebar kval med nöd och näppe i sista omgången.

Jag har misströstat och gnällt och varit förbannad och uppgiven. Till sist hade jag ställt in mig på att det kommer att bli ett år till i superettan. Minst.

För kvalet mot försvarsstarka Halmstad skulle ju inte kunna gå att vinna.

Mycket riktigt föll man också i första matchen på Olympia med 0-1. Dessutom gjorde man en slät figur. Därför var ju förutsättningarna än tuffare inför tisdagens returmatch i Halmstad.

Jag såg första halvlek som slutade 1-1 – sedan vågade jag inte se mer – man är ju lite konstig. Har svårt att titta när det är spännande oavsett om det går bra eller dåligt. Får för mig att det går illa om jag tittar – en så kallad jinx.

Men en halvtimme efter matchslut vågade jag mig in på nätet för att ”smyga” fram resultatet och se på f-n – HIF vann med 3-1 och tog sig till allsvenskan.

Sedan kunde jag se matchen i lugn och ro i efterhand och njuta av segerintervjuerna.

“Overkligt”

Laget överraskade alla och presterade säsongens överlägset bästa prestation när det behövdes som allra mest. Den såg jag verkligen inte komma, men sällan har jag blivit så glad över att ha fel.

Overkligt och en härlig julklapp till mitt rödblåa hjärta.

Långt in på hösten trodde jag att det kunde bli matcher mellan mitt andra favoritlag Oskarshamns AIK och Helsingborg. Men AIK säckade ihop lite under hösten och missade tyvärr superettan. Det var tråkigt, de spelade en väldigt trevlig fotboll.

Ett tredje favoritlag är förstås Högsby IK som i år tog sig upp i division två. En stark prestation som också den genererade en enorm glädje. Jag känner igen mig i det häftiga att uppnå någonting tillsammans i ett lag.

Idrott ger upphov till många känslor – både glädje och sorg. För en del betyder det kanske nästan lite väl mycket.

För mig betyder det långt ifrån allt men jag är mycket glad över att Heåjeff är tillbaka i Allsvenskan 2022!

Trevlig helg på er!

Håll ut och håll avstånd!

/Thomas

Thomas Wennerklint

Krönikör. Lärare som levererar lördagskrönikan om skolan, samhällsfrågor, sport och mycket mer. Åsikter som uttrycks i krönikan är skribentens egna.

thomas@oskarshamns-nytt.se