KRÖNIKA
September…
…en speciell månad, liksom de flesta andra.
Det är en av fördelarna med det klimatläge vi råkat hamna i.
Lagom när man blir trött på sommar, vinter, vår eller höst så stundar något annat runt hörnet.
Det finns människor på jorden som aldrig pratar väder eftersom vädret i morron är samma som i dag – då är det ju inget att spekulera om.
Även om morrondagens väder väldigt ofta är förvånande likt dagens så sker det en ständig förskjutning mot en ny årstid.
“September är en vacker månad, badande i färger och dramatik då jorden omkring oss är i full färd att stänga igen inför vintern”
WOLTER STACKELBERG, KRÖNIKÖR
September är en vacker månad, badande i färger och dramatik då jorden omkring oss är i full färd att stänga igen inför vintern.
Eller som Erik Axel Karlfeldt inleder sin dikt ”September”:
”Septemberluft och septemberdag i glödande, sydländsk färg –
Vid horisonten en furuskog står mörk mot det gråa berg;
– De glittrande, grågröna pilars rad försilvrade, darra i solens bad, och från de rödgula lönnar hörs falla de vissnade blad.”
Med årstiderna kommer aktiviteter, högtider och kanske ledighet.
Väldigt många längtar efter sommaren och inget annat.
Det kan understundom bli lite trist om sommaren inte lever upp till förväntningarna på långa ljusa nätter, varma bad och andra roligheter.
Klassisk valmånad
Då kan det vara bättre att hänga upp årstiderna på säsongsanpassade aktiviteter.
På så vis har man något att se fram emot med lite kortare intervaller.
Jämfört med att bara vara sommarälskare, tänkte jag.
Nåväl, september är en klassisk valmånad.
Är det inte val till kommun, region och riksdag så är det kyrkan som skall ha sig en uppsträckning.
Sistnämnda avhölls i söndags utan några större åthävor.
Föreslagen budget i går väckte större rabalder.
Men, det här med val är viktigt.
Det är bara då vi kan visa vad vi tycker.
Meningslöst tycker många då just min röst inte spelar någon större roll.
“Det är summan av betydelselösa röster som gör skillnad”
Må så vara, men det är summan av betydelselösa röster som gör skillnad.
Jag hoppas därför att du röstade i kyrkovalet – om du är medlem.
Det här med medlem är ett gissel.
Ingen vill ha medlemmar.
Dyrt
Det är jobbigt, dyrt och omständligt.
Trots det valde, eller snarare tvingades, de flesta in i kyrkan för inte så lång tid tillbaka.
Kyrkan var en del av staten och det var ett sätt att få befolkningen på rätta tankar.
Tvånget att delta i gudstjänster och husförhör var långt ifrån frivilligt och någonstans var det antagligen en bidragande orsak till det välstånd vi har i dag.
Politikens minsta komponent var länge lokalföreningen där byns eller stadsdelens befolkning kunde diskutera stora och små frågor.
Det var där man fostrade politiker, som stöttades från början till slut.
Det var där våra företrädare i karriären fick inspiration och stöd, föreningarna utgjorde rälsen som de kunde lägga örat emot i svåra frågor för att få vägledning.
Arbetet i föreningarna var ideellt och bars upp av ett genuint intresse för samhällsutveckling, försvar, skola eller sociala frågor.
“Är böjd att tro så”
Nu har det gått hundra år sedan vår demokrati fullbordades i och med införandet av kvinnlig rösträtt.
Därmed fick alla vuxna samma rättigheter att delta i samhällsgemenskapen.
Huruvida det utgjorde vår demokratiska topp skall jag låta vara osagt men för egen del är jag böjd att tro så.
Inom kyrkan avskaffades tvångsanslutningen år 2000.
Sedan dess har det varit frivilligt att vara med i kyrkan.
Självklart är det många som utnyttjat detta av personliga, ekonomiska eller principiella skäl.
Kyrkan har tappat medlemmar från cirka 97 procent anslutna före separationen till 55 procent i dag.
Självklart påverkar det demokrati och legitimitet.
Vi har under senare år sett att kyrkan blivit en tummelplats för politiska intressen (trots att det skulle separeras).
Trots allt färre medlemmar och mindre aktivitet ute i kyrkorna har antalet anställda ökat dramatiskt.
“Även de politiska partierna har gått den medlemsmässiga Golgatavandringen”
Risken för ruffel och båg är uppenbar.
Även de politiska partierna har gått den medlemsmässiga Golgatavandringen.
För femtio år sedan var det cirka 1,3 miljoner människor som var medlem i ett politiskt parti.
De flesta av egen fri vilja även om det förelåg ett icke obetydligt mått av tvångsanslutning på något ställe.
Nu är det cirka tvåhundrafyrtio tusen människor som valt att bli medlem i ett politiskt parti.
Många av dessa är det för att de har förtroendeuppdrag eller arbetar för något parti.
Hur många som löser medlemskap bara för att stötta är oklart.
“Problematisk utveckling”
Det här är naturligtvis en problematisk utveckling vad gäller självbild och legitimitet.
Politiken kallar jägareförbunden, med cirka tvåhundra tusen medlemmar, för särintresse och behandlar dem därefter.
Logiskt vore att ifrågasätta vem politiken företräder med ungefär lika många medlemmar.
Förutom legitimiteten blir det allt svårare att navigera genom alla de frågor de har att hantera eftersom ”rälsen”, kontakten med väljarna eller uppbackningen hemifrån helt enkelt inte finns längre.
“I dag är det Minigolfdagen”
Det finns ingen som berättar hur det är i deras vardag.
Då är det lätt att lyssna till opinionsundersökningar, medier eller gapiga minoriteter.
Vad säger det om verkligheten och hur skall den kunna beskrivas på ett för väljarna trovärdigt sätt?
Fortsättning följer – som man säger.
I dag är det ”Minigolfdagen” – lite så där kan tyckas.
Bättre är ”Världstacksamhetsdagen” som också förärats den 21:e september.
Om du inte visste det.
Foto: Sveriges Riksdag
Krönikör. Senior boendes i nordligaste delen av länet vars liv kretsar mycket runt livet på landet. Åsikter som uttrycks i krönikan är skribentens egna.
