KRÖNIKA

Under ytan…

Den som till äventyrs fick för sig att vintern var över efter några dagar med tvåsiffriga plusgrader, spirande krokusar och pipplande fåglar fick skit på tummen, som man säger här ute på landsbygden.

Årets första veckor, fram till sportlovet ungefär, skulle lika gärna kunna rivas ur kalendern om jag fick bestämma.

Man får leta med lupp för att hitta något bra med denna årstid som dignar under bokslut, budgetarbete och efterbörden av jul och andra festligheter.

Som väl är har jaktsäsongen förlängts och kommit att omfatta hela januari, men även delar av
februari.

I början av februari börjar solen så sakteliga kravla sig över horisonten till morgonkaffet.

Någonstans är det kanske den här säsongsvariationen som gör livet värt att leva på våra breddgrader.

Lagom när man tröttnat är det något nytt på gång.

Nu är det våren, även om den tvekar.

”En risktillvaro”

Med småbarn i omedelbar närhet lever man som något äldre en risktillvaro.

All kontakt med dessa vandrande smitthärdar kan resultera i långvarig och allvarlig sjukdom.

Det har inte bara drabbat mig verkar det som.

Vad gör väl lite hosta, feber och lunginflammation när man kan fylla tiden med böcker som bara legat där och skrikit efter uppmärksamhet?

En av böckerna jag konsumerat är författad av en officer, diplomat och folkrättsprofessor som ägnat hela sitt yrkesliv i allmänhetens tjänst.

Under kriget, andra världskriget, lyckades vi hålla oss ”neutrala”, eller åtminstone balanserande så väl att Nazityskland inte fann det värt att kriga mot oss.

Neutraliteten gjorde att vi inte kunde ta ställning i efterkrigstiden vad gäller USA/Nato.

Det fick bli ett ”hemligt” samarbete i stället.

”Sverige under ledning av dåvarande statsminister Tage Erlander (S) hade ett djupt samarbete med USA/Nato i försvaret mot vår ärkefiende Ryssland/Sovjetunionen”

Wolter Stackelberg, krönikör

Sverige under ledning av dåvarande statsminister Tage Erlander (S) hade ett djupt samarbete med USA/Nato i försvaret mot vår arvfiende Ryssland/Sovjetunionen.

Det här visste naturligtvis Sovjetunionen som hade många spioner/infiltratörer i aktiv såväl som vilande tjänst.

Genom diverse olika trick knöt de upp nyckelpersoner på högt uppsatta aktiva tjänster, liksom personer som var på väg ”upp” i systemet.

Systemet briserade då och då, oftast utan att det kom till en bredare allmän kännedom.

Under 1963 avslöjades Stig Wennerström som spion för Sovjetunionen, vilket han varit sedan 1948.

Han utgjorde sannolikt därmed källan till ryssarnas kännedom om våra göranden.

Han dömdes till livstids straffarbete (okänt var han fick gräva, eller vad nu ”straffarbete” är) och avsättning från sin tjänst.

Frigavs

1972 omvandlade regeringen straffet till 20 års fängelse, som efter halva tiden ledde till att han frigavs.

Så mycket för den ”hårda” domen.

Det intressanta är inte vad som avslöjas och ploppar upp till ytan, utan allt det som inte delgivits den breda allmänheten.

Samtidigt som Wennerström for runt med hoprullade tidningar verkade en betrodd socialdemokrat i minst lika stor omfattning.

Han var bland annat diplomat i Moskva samtidigt som han hade direkt access till maktens centrum i Stockholm.

”Till skillnad från Wennerström belönades han med en topptjänst i FN”

Wolter Stackelberg, krönikör

Till skillnad från Wennerström belönades han med en topptjänst i FN.

Förvisso på behörigt avstånd från Sovjet och KGB, men fortsatt med djupa kontakter på bägge sidor.

Under slutet av kriget tar en överklasskille från Östermalm studenten på internatskolan Sigtunaskolan.

Han rycker in i kavalleriet där han går vidare i systemet och slutar tre år senare som reservofficer och fänrik.

En klassisk start för ungdomar med denna bakgrund.

Efter studier i USA blir det juridikstudier i Stockholm.

Där engagerar han sig i Socialdemokratiska studentföreningen och Sveriges förenade studentkår.

”Han blev socialist!”

Sina första stapplande steg i yrkeskarriären beträddes som byråsekreterare vid Försvarsstaben och Tage Erlanders regering.

Under den här tiden börjar han vackla i tro och förhållandet till sin bakgrund. Han blir socialist!

Det är Olof Palme jag försöker beskriva så här översiktligt.

Författarens bärande tanke är att Palme fortsatte på Erlanders linje med USA/Nato-samarbetet, trots diverse kontroverser, inte minst genom hans kritik av Vietnamkriget.

Under tiden som statsminister var han omgiven av ”löskefolk”, med ena foten fjäskande för maktpositioner i den svenska politiken och den andra djupt begravd i KGB:s betonghink.

Utrikesdepartementet infiltrerades å det grövsta och hade svårt att hålla armlängds avstånd gentemot Sovjet i samband med den grundstötta U-båten, incidenter i militära områden och tvisten om den ”vita zonen” – ett område öster om Gotland som Sovjet ville åt efter det att territorialgränserna uppgraderades.

”Förhållandet Försvarsmakten-Utrikesdepartementet var minst sagt frostigt”

Wolter Stackelberg, krönikör

Förhållandet Försvarsmakten–Utrikesdepartementet var minst sagt frostigt.

Palme engagerade sig i Sovjets listiga plan med en ”kärnvapenfri zon” – innebärande att Sovjet skulle kunna härja fritt i Europa och USA tvingas ut i Atlanten.

Han ägnade sig även åt andra krumbukter i socialismens träsk, med bland annat erkännande av tveksamma regimer och umgänge med diktatorer varken du eller jag hade velat dela trottoar med.

Hela tiden stod han dock upp för Erlanders överenskommelse med USA/Nato för rikets säkerhet.

Palme engagerade sig också i svensk försvarsindustri som beskrivs i mycket spännande termer som inte står den värsta spionromanen långt efter.

”Mycket pengar”

Försvarsmateriel är makt och pengar – mycket pengar.

Försvarsmateriel är naturligtvis också en icke obetydlig källa till känslan av trampade tår lite här och var.

Försvarsmateriel är ond bråd död.

Alla känner vi till Palmes tragiska, mystiska och omskrivna död för 39 år sedan.

Många har känt sig kallade att förklara.

Författaren till min nyss konsumerade bok är bara en i raden, låt vara med goda insikter i Utrikesdepartementet, Försvaret och Säkerhetstjänsten.

Enligt honom är det i skärningspunkterna av de internationella affärerna som mördaren och dess orkestratörer står att finna.

”Det ger oss en klar pekpinne – håll era små näsor torra!”

Wolter Stackelberg, krönikör

Man kan tycka vad man vill om det här.

En sak står tämligen klar och det är det ytterst märkliga ”avslutet”.

Genom att peka ut en ensam, avliden tjänsteman på det intilliggande Skandia och sedan lägga ner bringas inte klarhet i mordet.

”Gå ut i naturen”

Det ger oss en klar pekpinne – håll era små näsor torra!

Författaren till min just lästa bok har inte lystrat – han har bara velat lämna efter sig sin mångåriga
historia.

Jag vill inte uppmana till konspirationsteorier (vilket jag skrivit om tidigare), men väl ett sunt ifrågasättande och gärna ett avståndstagande när en historia, projekt eller idé inte presenteras på ett begripligt sätt.

Ställ dig då gärna frågorna. Varför? Varför just nu? Och Vem tjänar på det här?

Gå ut i naturen. Den är enkel och tydlig i sin strävan efter överlevnad och fortplantning