ANNONS

Granskog
Foto: Freepik

Wolter Stackelberg: “Vad vill vi ha i skogen?”

ANNONS

Få vårt nyhetsbrev i din mejlbox gratis

Varje lördag får du aktuella artiklar, tips om evenemang & mycket mer. Fyll i dina uppgifter och bekräfta din e-postadress. Prenumerationen är gratis och du kan avsluta den när som helst:

ANNONS

KRÖNIKA

Nu skall vi räkna!

Vi har så mycket omkring oss som äter sig fast som ”sanningar” – bara för att alla håller med och säger samma sak.

En av dessa sanningar är viltets påverkan på skogsbruket som tangerats i tidigare krönikor.

Lite, eller kanske rent av mycket, lekmannamässigt, men ändå med 30 års erfarenhet av eget skogsbruk tänkte jag att det kan vara på sin plats med ett litet räkneexempel.

“Fantastiskt”

Skog är fantastiskt att jobba med.

Sakta och säkert växer den från planta/frö till stort träd på sextio till hundra år.

Det är bara produktionsskogar, gran och tall, som ger oss möjligheten att vara med från början till slut – med reservationen att det sträcker sig över två generationer.

Antag att du är en ung, välutbildad, jägmästare som ger sig ut på ett nyplanterat hygge och finner att varenda planta är ”noppad” av vilt.

Så var det när jag började, under den stora ”rådjursexplosionen”.

Du blir naturligtvis förtvivlad när du ser övergreppet.

Då börjar du räkna.

Redan här far tanken iväg i fel riktning.

Med antagandet om att alla plantor går om intet multiplicerar du kostnaden för att få i en planta med ytan du tittar på, vilket bör landa runt 10 000–15 000 kronor/hektar.

Sedan går du hem till kontoret, där de flesta skogsmänniskor häckar nuförtiden, och sätter dig bakom datorn och multiplicerar de där tiotusingarna med antalet plantor i Västerviks Kommun, Kalmar Län och slutligen landet.

“Det skakar till i datorn när resultatet visar sig, vilket ger konvulsioner i din nyvunna skogsmannakropp”

Wolter Stackelberg, krönikör

Det skakar till i datorn när resultatet visar sig, vilket ger konvulsioner i din nyvunna skogsmannakropp.

Du går till chefen, som går till chefen, som går till ledningsgruppen som beslutar att viltstammarna måste minskas. Så har man gjort i snart trettio år, vilket lett till att älgen riskerar rödlistning.

“Människor är konstiga!”

Människor är konstiga!

Så till räkneexemplet.

Det blir många gissningar, men jag försöker ta till marginal.

Vi ingår i ett älgskötselområde som omfattar cirka 10 000 hektar, eller 20 000 fotbollsplaner som kommit att bli den moderna människans arealbegrepp.

För några år sedan skördade vi cirka 30 ton viltkött.

För att få fram 30 ton viltkött måste viltstammarna växa 150 ton, med en foderomvandling på 0,3 går det åt 500 ton.

Med antagandet att vi skördar 20 procent av viltstammarna skulle det vilda knapra i sig 2 500 ton/år?

“Mitt val faller på en skog med goda stammar av ätbart vilt”

Hur mycket ger naturen?

Mycket enkelt räknat ger naturen 3 ton/hektar (många treor och tredjedelar här), vilket totalt blir 30 000 ton för hela skötselområdet – det vildas andel blir lite drygt 8 procent av det naturen ger.

Allt är inte plantor, mycket är gräs, bärris och buskar med mera.

Har vi råd med det?

  • Problemet ligger inte på skogsägarnas bord. Deras plantor jobbar på oförtrutet. Med hjälp av mänsklig hand har antalet träd reducerats till en tredjedel när allt skall bort. Vägen fram till slutet kantas av röjning och gallring, där det första är en kostnad, därefter intäkter genom försäljning av brännved, klentimmer och timmer. Intäkterna blir antagligen något sämre om vi jämför med viltlösa skogar, något som aldrig kommer att finnas, eftersom det samlas djur där det finns mat. Å andra sidan representerar de vilda djuren ett värde i form av mat, rekreation och andra intäkter såsom exempelvis jaktarrenden. Den omstridde jägaren, skogsägaren tillika sågverksägaren Karl Hedin har länge hyst, och torgfört, åsikten att skogen påverkas mycket lite av det vilda.
  • Problemen finns emellertid i jordbruket genom betning, bökning och liggskador. Där skall man leva på de ton som varje hektar jordbruksmark ger. Här pratar vi ettåriga växter som skall bli till mat utan chans till läkning. Uppätet är uppätet. Hur kan det hanteras? Viltstammar går upp och ner. Dominansen över andra arter varierar över tid i olika cykler. Ibland är det mycket
    älg i våra skogar, ibland rådjur, dovvilt eller vildsvin. Det kan bara regleras av dem som har tillgång till en bössa. Varken byråkrati av skrivbordsnissar på våra länsstyrelser eller dogmatiska skogsbolag löser ”problemen”, som kanske inte ens är ett problem. Vi måste fråga oss vad vi vill ha i skogen, rika stammar av ätbart vilt, många rovdjur, upplevelser eller något annat? Mitt val faller på en skog med goda stammar av ätbart vilt, som ni säkert fattat vid det här laget
+1
15
+1
1
+1
2
+1
0
+1
0
+1
0

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS